Allan Svensson: “Tajming är inget man lär sig”

Allan Svensson älskar verkligen sitt jobb. Hade han inte jobbat som skådespelare hade han antagligen ändå haft en teatergrupp ­eller gjort “små filmer”. Förr fick han ofta frågan av journalister, om han har någon hobby. Han ler och säger att han har funderat mycket, kanske är det att gå ut och dricka bira med någon kompis? 

– Men så kom jag på att jag jobbar med min hobby. När jag insåg det, då blev jag så lycklig att jag gick på puben och firade. 

Allan Svensson har hunnit med mycket genom åren. Han slog igenom i Hedebyborna på 1970-talet, har spelat Shake­speare och Strindberg, han har synts i Hassel, Maria Wern och Gåsmamman, och han har gjort rösterna till både Obelix och Anton, Emil i Lönnebergas pappa. 

De senaste åren har tv-tittarna sett honom som Frithiof Johannesson i Fröken Frimans krig. Men mest känd är han nog för rollen som den sporttokige gråsossen Gustav Svensson i komediserien Svensson, Svensson. 

Den 4 juli är det premiär på Kuta och kör på Gunnebo Slottsteater i Mölndal. Allan Svensson har huvudrollen som taxi­chauffören Percy Persson. I farsen som heter Run for your wife på engelska och är skriven av engelsmannen Ray Cooney, har Percy två fruar. I Gunnebo-upplagan bor en i Mölndal och en i närbelägna Mölnlycke. När jag berättar att jag är uppvuxen i just Mölndal för Allan Svensson, som sitter mittemot mig på en uteservering i Stockholm, frågar han: “I pjäsen säger min rollfigur: ‘Jag träffade henne på en schlagerbar i Toltorpsdalen.’ Låter det konstigt?” Nej, det skulle kunna finnas en sådan bar där, men jag skulle uttala det som om det var två l i Toltorpsdalen, och jag skulle säga det första o:et som i “kotte” istället för som i “Olle”. Allan Svensson tackar för branschkunskapen, som han uttrycker det. 

Allan Svensson föddes i Stockholm, i Brännkyrka församling, i början av 1950-talet. Men familjen flyttade ofta, i hans farsas fotspår. Den före detta lagerarbetaren på SJ kom inte in på den utbildning till stationsskrivare som han tänkt sig, istället sökte fadern till lärarhögskolan i Jönköping och det blev fem år i Tranemo, tre år i Tidaholm och lika många år i lilla Darentorp i samma kommun. Efter det bodde Allan två år i Värnamo där han gick i gymnasiet med vaga skådespelardrömmar.  

Så kom gymnasiespexet. Den 13 december 1969 bestämde han sig för att bli skådespelare. Det var på kvällen efter premiären, på ett diskotek i Värnamo, som han konstaterade: “Jag ska fan satsa på det här med att bli skådis.” Tillsammans med kompisen Thomas hade Allan skrivit sångtexter och sketcher, Allan regisserade och Thomas målade kulisserna. Fiasko 69 som spexet hette – Allan trodde att det nog skulle bli en flopp – blev en fullträff. I Värnamo Nyheter publicerades den första Allan Svensson-recensionen: “Fiasko 69 blev braksuccé”. 

– Det gick så himla bra den där kvällen, vi fick ett sånt gensvar. Då började jag verkligen jobba för att bli skådespelare, men det tog några år innan jag kom in på scenskolan i Göteborg.

Älskade att luras

Att gå in i en annan karaktär, rollfiguren, det är det som inspirerar honom mest. När han var liten älskade han att luras. Han hittade på saker. Hela tiden. Ofta var det hans gamla mormor som blev lurad. “Hur är det med den lille”, sa hon och syftade på Allans lillebror. “Har du inte hört?” “Va?” “Han gick över övergångsstället igår…” “Vad säger du, pöjk?” “Äh, jag skojade bara.” “Du får inte göra så med en gammal människa.” 

– Jag var fascinerad av att kunna åstadkomma något, av att kunna påverka min omgivning. Kanske hade jag kunnat bli trollkonstnär lika gärna. Jag imponerades av skådespelare som kunde förändra sig till sin roll. Som kunde hitta nya uttryck. Det är karaktärsskådespeleri. 

I väntan på att komma in på scenskolan jobbade han som lastbilschaufför, lagerarbetare, telefonförsäljare, “allt man fick betalt för”. Så här nästan 50 år senare tycker han att det var väldigt bra att han gjorde andra saker, fick andra intryck och tankar. 

– Med jämna mellanrum tar man in för unga människor på scenskolan. Med för unga menar jag 18, 19, 20 år. Det är en mycket krävande utbildning och för att gestalta känslor och annat måste du ha livserfarenhet. Hur ska en nittonåring kunna beskriva och gestalta en vårdnadstvist? Det är som att måla en apelsin trots att du aldrig sett någon. 

Allan Svensson är impulsiv. Han gnäller på tjejen i restaurangen för att vi är tvungna att gå ett par meter till den kassa hon står vid, han svär till när fotografen säger åt honom att inte “manspreada” så mycket. Allan mumlar att han sitter som han vill, för att sedan snabbt se ut som om inget har hänt. 

När vi har ätit en stund spiller han tomatsås på sina ljusa byxor. “Det här är det värsta jag vet, jag blir galen.” Han rusar upp och säger i farten att han måste tvätta fläcken i hett vatten. Han är snart tillbaka, på lika gott humör som före sås-skvättandet. 

Han är väldigt ofjäskig, Allan. Han är lite upp och ner, som de flesta av oss, men som journalist är det ovanligt att man får se särskilt mycket av den där bergochdalbanevardagen vid intervjutillfällen. Det är därför inte konstigt att han har tackat nej till Stjärnorna på slottet tre gånger. Det har han gjort, inte för att han har ­något emot programmet, utan för att han är “känslig för det privata”. 

Repade med inflammerad fot

Han vill inte prata om sin relation till sin far inför några miljoner tittare. Han är helt enkelt inte intresserad av att dela med sig av sitt privatliv. Men gift har han varit, med Maria Sjögren mellan 1975 och 1981. Tillsammans fick de sonen Daniel 1975. Sitt arbete däremot, det kan han prata om i en vecka i sträck. 

Två veckor tidigare: Svarta gardiner ramar in salen några våningar upp i det hus där Riksteatern håller till i Hallunda, i södra Stockholm. Det är fortfarande mer än en och en halv månad till Kuta och kör-premiären, och Allan Svensson, Ola Fors­smed, Lotta Thorell och Lars-Åke Wilhelmsson, mer känd som Babsan, repeterar inför föreställningen med regissören Anders Aldgård. 

Eller ja, Allan borde vara här nu. Han bor vid Odenplan, hoppade på fel tunnelbanetåg och hamnade på Medborgarplatsen. 

När han väl kommer är han blöt av svett. Han suckar över värmen, torkar sin panna och konstaterar att det är 64 plusgrader här inne. Allan Svensson byter till en svart t-shirt till sina beige chinos och grå joggingskor. 

Hans vänstra fot är inflammerad och smärtan tvingar honom att sätta sig ofta. När det inte är hans scener sitter han vid ett skrangligt träbord och går igenom repliker på sin dator. Han äter banan och dricker Prego. 

Känsla för tajming

I en scen säger Lars-Åke Wilhelmssons rollfigur, Percys granne som är glad och skojfrisk, till Allan Svenssons Percy: “Är du färdig med tidningen?” Allan Svensson muttrar: “Ja”, och så kontrar grannen: “Vad blev det till efterrätt, Hänt i veckan kanske?” “Kul”, säger Allan Svensson korthugget och ser ut och låter som om det är det minst roliga han någonsin har hört. Mycket handlar om att få rätt tonfall, små, små ord som kan sägas på olika sätt, tajming. 

– Det kan man inte lära sig, det måste du ha känsla för. Man bara känner hur och när det blir roligast. 

I sin skådespelarkarriär har Allan Svensson växlat mellan uttrycken, mellan drama och komedi, mellan Norén och fars. 

– Det fula är alltid det som är roligt. När jag började med skådespeleriet var det inte fint att spela på privatteatrarna. Det var välbetalt men ytligt. Nu har det ändrats, mycket beroende på att det är högre klass på de teatrarna idag. 

Men han flikar in att visst finns det sommarteatrar och farser där man bara håller sig till överdrivna dialekter och obsceniteter. Sådant som karaktärsskådespelare inte skulle ta i med tång. Rekordet i tvära kast slog han förresten våren 2014 då han spelade sexförbrytaren Kapten Klänning i Uppsala. På kvällarna repeterade han farsen Charmörer på vift med Robert Gustafsson.

Känner sympati för Gustav

– Det var nästan absurt. Ah, jag tycker om att spela fars. Men jag tycker också mycket om Janssons frestelse och jag skulle inte kunna äta det varje dag i veckan. Då skulle jag bli trött på det. Man måste förnya sig och hitta nya sammanhang. 

Ordet seriös när det kommer till teater retar han sig på. Det är så konstigt, ­menar han. Motsatsen till seriös är oseriös och då betyder det att man slarvar, skiter i sitt jobb.

– Så har jag aldrig jobbat. Jag jobbar precis likadant när jag jobbar med Kuta och kör som med Strindbergs Dödsdansen. Man måste vara lika noggrann. Spelar du fars måste du vara helt trovärdig, annars blir det bara skit och överspel. Men det behövs något mer, något som höjer det, något som gör det roligt.  

För att förklara hur han menar kommer han in på den största publiksuccén han någonsin har varit inblandad i: Svensson, Svensson. Femtio avsnitt i SVT, två långfilmer och lika många teaterföreställningar, har det blivit av serien vars första avsnitt visades den 7 oktober 1994. Som Gustav Svensson, postiljonen och gråsossen som aldrig ger upp, trots motgång efter motgång, har han misslyckat sig in i det svenska folkets hjärtan. 

Manuset till Svensson, Svensson såldes till flera andra länder, bland annat till Nederländerna och Danmark. Efter den första säsongen bjöds han och de andra i teamet in till SVT för att se ett nederländskt avsnitt och ett danskt avsnitt. 

Hur kändes det att se det som ni själva kunde utantill? 

– Det var oerhört fascinerande. Den danske Gustav var jävligt bra. Han var slöare än jag, lite äldre, men det går att göra honom så. Frun däremot var kass. Hon var helt trovärdig, men det blev inte kul. Du måste ha den där lilla känslan. I den nederländska serien var det tvärtom. Hon var snorbra, lite samma spelstil som Suzanne. Där var det han som spelade över som en tok. Så mycket miner.

Allan Svensson känner väldig sympati för Gustav. Han är alltid lika säker på sin sak, men utan att ha någon täckning alls för det och alla ser det. Utom han själv. Allan hyllar seriens manus och personkemin med Suzanne Reuter och med Gabriel Odenhammar som spelade sonen Max. Det var en serie som träffade rätt in i den svenska folksjälen, menar han. 

Den 14 oktober 2011 hade Svensson, Svensson – i nöd och lust biopremiär. Det var den senaste gången vi träffade Gustav, men Allan har haft mer än fullt upp ändå. Han konstaterar att han det närmaste året kommer att vara med i fem premiärer. Förutom Besök av en gammal dam som har spelats under våren, och sommarens Kuta och kör, läser han just nu manus inför monologen Mr Morfar, som har premiär på Intiman i Stockholm den 23 januari nästa år. I höst turnerar han med Vilhelm Mobergs Marknadsafton, och sommaren 2019 byter han Gunnebo slott mot Fredriksdalsteatern i Helsingborg. 

 

Är det inte jobbigt att ha somrarna uppbokade?

– Jag tycker om att spela sommarteater. Jag är singel. Om jag hade haft en familj med små barn, då hade det nog varit knepigare. Men rörelsefriheten är stor när man inte har någon annan att ta hänsyn till. 

Glömmer beröm

Allan Svensson har två lägenheter, en i Stockholm och en i Malmö. När vi ses väntar tio dagars ledighet i Malmö. 

– När tåget närmar sig Malmö tänker jag semester. När vi passerar Tantolunden, Slussen och Gamla stan tänker jag jobb. Så är det. 

Den ständigt självifrågasättande Allan Svensson som glömmer bort allt beröm om han tolkar in något yttepyttenegativt i en recension, eller i det någon säger, tänker inte gå i pension. Han har heller aldrig pensionssparat, aldrig tänkt framåt på det sättet. 

– Jag har tjänat bra i mitt liv, men jag gör av med pengarna direkt.