Filmstjärnan som försvann

Hösten 1963 släpptes diktsamlingen Genom fönstren, som omedelbart fick kritikerna att hylla den unga och hittills okända ­debutanten Lis Edvardson. 

Det var bara en hake:

Det existerade ingen Lis Edvardson. 

Bakom verket dolde sig i själva verket en av Sveriges främsta kvinnliga skådespelare, som efter drygt femtio roller tröttnat på scenen, filmduken och framför allt berömmelsen. 

Ingmar Bergmans favoritkomedienn Eva Dahlbeck, alltså. Eller “Pansarskeppet Kvinnligheten” som han en gång kärleksfullt lät dubba henne till. Ett smeknamn som visade sig vara lika träffsäkert som långlivat. 

Ty frågan är väl om vårt land någonsin har kunnat visa upp en kvinnlig skådespelare med samma bredd i registret: 

• Utnött statarfru i Bara en mor 1949. 
• Prostituerade Krog-Jenny i Tolvskillingsoperan 1950. 
•  Sylvass skådisdiva i Sommarnattens leende 1955. 
• Mobbad chef i Kattorna 1965. 

Ej att förglömma tidiga insatser som rekorderlig bondmora i de många allmogedramer som producerades i Sverige i slutet av 40-talet – inte minst den ljuva Botilla i Vilhelm Mobergs Rid i natt! som tycktes hämtad rakt ur en folkvisa.

För Eva Dahlbeck var ingen roll främmande – inte ens att till slut ge upp det yrke som hon behärskade så till fullo. Innan dess hade hon dock hunnit förföra både regissörer, kritiker och publik med sin eleganta scenkonst.

Jämförd med Hepburn

Den rågblonda skönheten blev både männens och kvinnornas favorit; en erotisk dröm som dock nästan alltid visade sig betydligt självständigare, starkare och mer svårflirtad än filmdukens karlar räknat med. Bästa exempel är kanske aktrisen Desirée Armfeldt i Bergmans Sommarnattens leende, ett elegant krigsfartyg till kvinna som pricksäkert sänkte alla självgoda män med en kanonad av sarkasmer. 

Eller ta det gnistrande samspelet med Gunnar Björnstrand i En lektion i kärlek som fick kritikerna att förtjust dra paralleller till de bästa filmerna med Cary Grant och Katharine Hepburn. Här fanns samma spirituella dialoger som i Hollywoods bästa stunder. 

Men den som hade följt Eva Elisabeth Dahlbecks väg till filmduken och teaterscenen var knappast förvånad. Redan som liten flicka hemma i Saltsjö-Duvnäs öster om Stockholm hade hon visat prov på både självständighet och skådespelarkonst. Att hon var född på kvinnodagen den 8 mars kändes som en tanke. Pappa Edvard var jurist och byråsekreterare, men skrev pjäser på lediga stunder. Man kan anta att det var han som fick dottern intresserad av scen och film. 

I flickskolan uppträdde Eva som diktläsare, älskade dans och hamnade tidigt – efter två korta och rätt misslyckade småjobb som säljare i en musikaffär och kontorist på Socialstyrelsen – som en av de första eleverna vid Gösta Terserus teaterskola. Samma institution som senare skulle skola namn som Per Oscarsson, Jarl Kulle, Mona Malm, Ernst-Hugo Järegård och Bibi Andersson.

1940 misslyckades hon visserligen med att komma in vid Dramatens elevskola, men tog skadan igen redan året därpå. I samma veva kammade hon hem två små filmroller: som maskeradgäst i Bara en kvinna och som dansande på en basar i Det sägs på stan. 1946 fick hon sin första huvudroll i Hasse Ekmans Möte i natten. Då hade hon redan hunnit göra närmare 15 filmer. Men också redan – förstod man långt senare – börjat fundera på berömmelsens fram- och baksida.

Att Ingmar Bergman hörde till den förstnämnda var tveklöst. När den blivande regissören 1951 gav henne rollen som Karin i komedin Kvinnors väntan var det början på ett samarbete som skulle skriva filmhistoria. Respekten mellan de båda var enorm. Hon beundrade hans snille, han hennes unika kombination av skönhet och smartness.

Blev författare på heltid

Men Eva Dahlbeck visade inte bara skinn på näsan på vita duken. Hon tillhörde samtidigt de få aktriser som Bergman aldrig fick i säng. Därtill var hon alltför kär i sin make, den skicklige stridspiloten Sven Lampell.

De hade träffats redan som tonåringar och skulle komma att leva ihop livet ut. Parets kärlekshistoria kändes alltid betydligt mer harmonisk, ömsint och äkta än filmdukens dramer. När Eva mot slutet blev svårt sjuk i alzheimer, blev Sven hennes stora stöd. Men förmodligen var maken också indirekt orsak till att Eva Dahlbeck plötsligt en dag gav upp den karriär som gett henne både folkets kärlek och internationell ryktbarhet.

Sven Lampell hade också gjort film: ett kort inhopp som stuntpilot och konsult vid inspelningen av Gula divisionen 1954. Men framför allt drevs han av ett socialt patos. Vid en första anblick kunde han tas för en självgod äventyrare med meriter som elitsimmare och världsmästare i flygmilitär femkamp, men Eva visste att det under medaljerna klappade ett hjärta med patos.  

Samtidigt som han for som Röda korset-pilot till krigs- och svältdrabbade länder, började hon söka en djupare mening i litteraturen. Att makarna dessförinnan många gånger diskuterat underhållningsvärldens ytligheter var uppenbart. Redan i tidningen Idun 1956 hade Eva Dahlbeck avslöjat sina tvivel om branschen:

“Det kändes nästan som en katastrof när jag en gång upptäckte att alla människor ansåg sig ha rätt till Eva Dahlbeck. Ingenting som jag tänkte och tyckte, drömde och planerade var mitt eget.”

Nu var det för alltid slut med lättviktiga komedier. Nu skulle världen förändras och förbättras. 

Det gick rätt bra för båda. Sven Lampell, som avled 2007, har sakta börjat uppmärksammas som en av våra nutidshjältar; en enormt modig man som flög in hjälpsändningar i dödliga krigshärdar som Biafra, Afghanistan, Jordanien, Etiopien, Sydvietnam, Västsahara, Bangladesh och Somalia.

Historikern Herman Lindqvist har bland annat vittnat om hur han såg Lampell rädda en pakistansk officer från att lynchas genom att helt enkelt gå rakt in i mobben och ryta:

“It’s enough, go away!”

Eva i sin tur skolade om sig till skribent. Redan 1956 hade hon skrivit pjäsen Dessa mina minsta på lediga stunder och – säkert lite överraskande för många – kupletter åt Kar de Mumma. Nu tog hon steget fullt ut och blev författare på heltid. När maken Sven fick jobb i Genève 1972, tvekade hon inte att följa med. Där satt den forna filmstjärnan sedan i ett ensamt rum och skrev roman efter roman, i stort sett samtliga om det eviga mänskliga psykologiska samspel som kallas ­”relationer”. 

Mest uppmärksammad blev dock en historisk krönika om den spanske 1500-tals­teologen Miguel Serveto, Serveto och den eviga elden, där hon även avslöjade sig som religiös grubblare. På drygt 300 sidor blottade hon djupsinnigt själen på en man som 1553 brändes på bål för att ha förnekat treenigheten. 1998 tilldelades hon det schweiziska Paracelsuspriset för sitt författarskap. Fanns det fortfarande de som trodde blondiner var korkade och ytliga, gav Eva Dahlbeck dem som alltid elegant svar på tal. 

Nio år senare avled Eva Dahlbeck 87 år gammal i Stockholm och kammade hem de sista av de där rubrikerna hon en gång flytt branschen för att slippa. Fast nu var de idel höviska. Som en av dödsrunorna så träffande sammanfattade det:

“Få skådespelare har varit så saknade som hon genom fyrtio år.”