Annika Lantz: “Jag har alltid varit livrädd för cancer – och så fick jag det”

Hon har alltid förknippats med glädje och humor. Men bakom Annika Lantz sprudlande radioröst har det bitvis varit väldigt mörkt. Nu är profilen tillbaka med ett nytt radioprogram.

Sedan hon var tio år och hennes älskade labrador Polly fick en tumör på levern har Annika varit skräckslagen för cancer. I februari 2015 fick hon beskedet: hon hade cancer, livmoderhalscancer. 

– Jag är ju hypokondriker, har alltid tänkt att ja, nu har jag ju ont där, och där, det måste vara cancer. Och så fick jag det.

– Jag trodde jag skulle kräkas när jag fick beskedet. Jag frågade läkaren om jag ska dö nu och hon sa “ja”, och sedan fortsatte hon “fast inte nödvändigtvis av det här. “

– Jag tror att hon ville vara säker på att jag inte missat det, att vi alla ska dö så att säga.

Hon är numera så kallat tumörfri, ska börja jobba heltid, ger intervjuer inför sitt nya radioprogram Kära Annika och har precis cyklat hem. Nu står hon och steker upp rester i en svart stekpanna vid spisen i det rymliga köket i Hägersten i Stockholm, säger att det bara är att köra på med frågorna, att hon är flexibel men inte helt bra på att hantera blodsockerdalar. Annika fyller vatten i en karaff och häller upp i glasen. Från köket ser man in i sovrummet, katten Kristin sitter nyvaken i en obäddad säng. 

Annika älskar det där nyvakna, att komma nära människor med sin röst just när de är sådär lite sköra, öppna för världen. Morgonpasset i P3 som Annika programledde från 1997 till 2001 var hennes språngbräda. Hon klev upp 03.20, var på jobbet 04, läste tidningar, skrev manus. 

– Det är en sådan stor lyssning, man blir en del av folks vardag. Nu när jag har varit sjuk har jag legat och lyssnat på Morgonpasset själv, de blir som ens kompisar. 

Radiopersonlighet och programledare har hon varit i 25 år. Fast hon som femåring helt säkert visste att hon skulle bli skådespelare. Eller möjligen cirkusprinsessa.

– Det var så självklart så när jag var tjugo och hade sökt till scenskolan fem gånger blev det väldigt tufft. Narcissisten här inne är så tydlig. Den vill bli sedd.

Eget tv-program

Så Annika visste inte riktigt vad hon skulle göra, läste idé- och lärdomshistoria, filmvetenskap, och så fann hon studentradion, hennes kompis Camilla Kvartoft (programledare på SVT) var där. 

– Det låg för mig. Jag har så lätt för att prata, hittade snabbt rytmen, språket. 

Så jobbade hon på Radio Stockholm. Genombrottet fick hon sedan där i Morgonpasset, där gjorde hon det hon tyckte radion behövde mer av: pratighet, lätthet, närhet. Det blev hennes signum.

Efter fyra år på Morgonpasset ville Annika göra något annat, det rådde lite Lantz-feber och när hon fick frågan om hon ville göra ett tv-program över sommaren på bästa sändningstid sa hon snabbt ja. Sedan blev hon gravid, och magen växte för varje sändning i talkshowen I afton Lantz

– När jag gick på den grå linoleummattan mot inspelningsstudion tänkte jag att nu har jag faktiskt mitt eget tv-program.

I mars 2002 föddes Alice och Annika var hemma i åtta månader. Samtidigt började hon skriva dagbok, mest för att inte bli tokig av sömnbrist. Det blev boken 9 ½ månad, om att bli mamma, om att aldrig sova. Så började hon jobba, körde på av gammal vana, skämtade i tv-programmet Parlamentet, höll föreläsningar, startade Lantz i P3, pratade nyheter och intervjuade kändisar. 

Annika Lantz:
1997 blev Annika programledare på Morgonpasset och utvecklade sin egen personliga radiostil. Foto: Johan Ljungström/SR

Småbarnsåren kämpiga

– Varken Tomas eller jag fattade att vi behövde ändra om lite när vi fått barn, vi bara körde på. Lite oproffsigt, kan man ju tycka. 

År 2005 födde hon sitt andra, barn, Teodor. Han hade reflux vilket gjorde att man inte kunde lägga honom ner för då kom maten upp, så Annika och Tomas bar på honom, och bar och bar. 

– Jag sov i princip aldrig, det var samma sak med Alice, hon sov så korta stunder. Jag blev helt knäpp, tror egentligen att jag fick någon förlossningspsykos när jag fick Teo.

När det var som värst låg Annika i sängen med sin lilla bebis och lyssnade efter brevbäraren. “Jag tänkte att han skulle komma in och stjäla min bebis, eller tända på huset. Så jag ringde Tomas, grät och skrek.”

– Han är ju lösningsorienterad så en liten stund senare “råkade” min mamma strosa förbi här utanför, frågade om jag behövde lite hjälp. 

Annika är så väldigt förtjust i sin man. Som att hon ständigt kan plocka godis från Tomasskålen “Gott och blandat” och slänga in i intervjun, han är så bra, så fantastisk, så rolig. De träffades på jobbet. Inför en fest på Sveriges Radio mejlades de och Annika frågade: “Ska vi inte bara ligga med varandra i morgon”, Tomas skrev “Nej”, Annika skrev “Varför inte” och fick svaret “Jag vill ändå inte ligga med dig”.

– Då var det något som gick igång i mig, säger Annika. 

Det blev hångel. Efter festen satt Annika med en kollega i matsalen på SR, sa att “fan jag tror det är han, mannen i mitt liv.” 

Nu har de levt ihop i 21 år, och nyckeln till relationen är Tomas, säger Annika.

– Nu ska jag försöka att inte förminska mig själv, men han är liksom stabil, lösningsorienterad, kan hantera sitt blodsocker, är huslig och en doer. Jag är trevlig och glad, har alltid skött tvätten, säger hon när vi flyttat oss till matsalsbordet så att Teodor som kommit hem från skolan får sitta ifred vid köksbordet och äta yoghurt.

Annika Lantz:
2001 fick Annika göra egen talkshow på SVT, I afton Lantz. Foto: Mikael Grönberg/SVT

Fick panikångest

De där torktummelåren, när barnen var små och Annika levde med ständigt sömnunderskott, slutade i kollaps. Inför den sista sändningen av Lantz i P3 hade Annika influensa men ville leverera. När hon satt och förberedde hörde hon plötsligt sig själv säga till sin redaktör: “Det här går nog inte.” Så föll hon ihop. 

– Det var som att när jag sagt de där orden så okejade jag all trötthet och då reagerade kroppen. Jag bara trillade ihop. Jag kunde inte röra mig och tänkte att nu dör jag, men var för trött för att ha dödsångest. 

Sjukvårdspersonal kom, Tomas kom med rullstol, stjälpte upp sin Annika och körde hem henne. I två dagar låg hon i sovrummet, persiennerna nedfällda, tyst, mörkt. Hon fick panikångestattacker, kunde inte åka hiss. I en och en halv månad var hon sjukskriven för utmattning, fick kbt-terapi under åtta tillfällen, åkte hiss med sin terapeut. 

– Ja, jag tror det blev lite fel, han var ganska ung och bestämde sig för att det just var hissfobin som var problemet. Jag var mer inne på att det kanske hade lite med prestationsångest att göra och att jag behövde lära mig strategier för den. 

Kritik för prat om underlivet

Men det blev hissåkning, sedan började Annika jobba igen. Det var 2007 och hon blev inplockad från P3 till P1. Målet var att vitalisera, och poppa till nyhetspresentationen i P1. Det blev Lantz i P1.

Men först blev det inte bra. Lyssnarstormen vällde över studion, tyckte Annika var en fara för P1, för babblig, för oseriös, och varför pratade hon hela tiden om underlivet, mens och sex?

– Jag tycker underlivet är intressant. Men man ska ju inte bara prata om snippan, det förstår ju jag också. Fast reaktionerna tror jag handlade mycket om att Lantz var för annorlunda mot vad P1- lyssnarna var vana vid, det hade varit lugna programledare.

Till slut tröttnade redaktören på kritiken och satte sig att räkna, hur mycket pratade Annika om underlivet? 

– Det visade sig att det inte var oförsvarbart mer underliv än något annat, så jag fick fortsätta. 

– Det som var bra, påpekar Annika och reser sig för att släppa in Kristin, katten som nu står och bligar genom rutan, var att jag kände mig så fullständigt osårbar, jag hade ju överlevt den där utmattningen med panikångestattacker, jag kände att jag stod över allt.

Sedan blev det bra, riktigt bra, lyssnarna hade Lantzifierats.

– Jag fick brev från lyssnarna som varit så upprörda när jag började. De bad om ursäkt, det var gulligt. 

Vi kommer in på ålderskrisen hon fick 2011. Då hade Annika blivit lite trött på sin röst i P1, “tyckte hon hörde sina repliker redan innan hon öppnat munnen”. Så hon fick göra ett annat program, Sist med det senaste. Hon jobbade stenhårt tillsammans med Anna-Karin Ivarsson och var nöjd med resultatet, men sändningstiden var dålig, Annika blev sur. 

– Jag kände mig väl lite osedd, inte så uppskattad. 

Knäckt, var hon. Gick till en coach, sa att det inte var kul på jobbet. Coachen sa att om man varit länge på en arbetsplats kommer de specifika egenskaper man har bli mindre efterfrågade efter ett tag, behovet går i vågor.

– Jag vet inte vad det var men orden hjälpte. Jag förstod att det nog var en ålderskris, att jag inte längre var den där unga som skulle förnya allt och vara mest efterfrågad. 

Annika Lantz:
2007 plockades Annika från P3 för att förnya och föryngra P1. Blev programledare i Lantz i P1. Foto: Mattias Ahlm/SR

Dygnar med nyheter

Hon tog tjänstledigt. Skrev en bok, Det elfte budet, om hur det skulle bli om Gud plötsligt bestämde att kvinnan skulle styra över himmel och jord. Förlaget Wahlström & Widstrand var eld och lågor.

–De bara älskade mig när jag kom med idén, och jag var ju lite inne på att bli älskad eftersom jag inte tyckte jag var så uppskattad på radion. Så då tänkte jag att jag skriver den där romanen. 

Hon var disciplinerad, skrev och skrev, men det var svårt, tog tid, några år. Annika började jobba 75 procent på radion, skrev på måndagar. Slitigt. 

– Boken blev klar 2014, jag kände då att jag är bäst på radio, och tv. 

Hon utvecklade ett nytt program på radion, Lantzkampen, en tävling i veckans nyheter. Ett program som kräver att hon dygnar med nyheter, slukar allt i nyhetsväg. Det har tagit på henne, framför allt krigsrapporteringen från Syrien. 

– Det är faktiskt första gången jag har bett en bön som vuxen, jag kände att jag måste be för att lyfta allt det hemska från mina axlar. Jag upplever mig själv som väldigt känslig. 

Annika Lantz:
I nya radioprogrammet Kära Annika skriver Annika Lantz brev till olika personer om aktuella händelser. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Beskedet fick tillvaron att gunga

Hon bad också sin chef om att få göra annat, för att bryta av lite. Det fick hon, det blev programmet Kära Annika som körde igång i april 2018. Ett programformat där Annika skriver brev till olika personer med funderingar kring aktuella händelser. 

För ett par månader sedan fyllde hon femtio. Åldrandet stör henne inte, hon har snarare varit så fascinerad av det att hon började skriva en bok om åldrandet. Det var mitt upp i det där skrivandet, 2015, som cancerbeskedet kom, så boken Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd fick en annan riktning. 

Hon hade haft blödningar i ett halvår, tänkte att det kanske var klimakteriet men efter flera läkarbesök och provtagningar visade sig vara cancer. Beskedet om cellförändringarna kom när hon var i tvättstugan. Världen gungade till, Annika bara stod där, försökte förstå. 

Det blev en timmas operation, och när Annika vaknade fick hon veta att livmodertappen skulle undersökas ytterligare. Det var några ångestfyllda dagar när hon fick vänta på beskedet, Tomas och barnen var just de dagarna i Orsa. Det blev många promenader för att sänka ångesten, hennes vänner kom hem, tog med mat, pratade. Så fick hon beskedet, det var cancer. Hon behövde genomgå behandling, sex veckors cellgifter och strålning.

Jag frågar om barndomstron, kunde hon hämta styrka ur den? Annika är uppvuxen i ett på Lantz-språk medelreligiöst hem med aftonbön, farfar var baptistpastor, gudstron självklar. 

– Nej, jag tänkte inte ens på det. Jag satte mitt hopp till landstinget. Jag, som alltid varit så rädd, hade aldrig tänkt längre än till det där cancerbeskedet, sedan var det bara stopp, the end, men nu fanns det liksom något mer, en plan. En struktur. Det hjälpte mig.


Egentid i tvättstugan

Hon säger att hon är tacksam för det hon har. Det kanske är så hennes gudstro kommer fram, tacksamhet över jobbet, familjen, barnen. 

– Jag kanske inte var så jätteförtjust i småbarnsåren men nu är det ju fantastiskt att få ha dessa två superunderbara personer. 

En av de superunderbara ringer, Teodor, säger att han vill ha glass, Annika svarar javisst, det går bra, vårens första glass. 

Hon knäpper av, ska ner i tvättstugan, vika tvätt och lyssna på poddar. Det är dags för lite egentid, tid att fylla på batterierna. Tid för att pausa. 

Annika Lantz om 3 minnesvärda stunder under karriären

1. När vi direktsände en musikal med Carina Berg som Göran Perssons hushållsnära tjänst, den fick Ikarospriset.

2. – När jag kastades in för att intervjua (min kollega fick idol-skälva och vågade inte) musikgruppen ZZ Top som jag inte alls kände till, och de märkte det och frågade vilken låt jag gillade bäst, och ja, sedan blev det väldigt dålig stämning.

3. – När jag intervjuade en förläggare och mina förberedda frågor tog slut och jag hasplade ur mig ”du känner aldrig att boken är ett hot mot skogen”, och förläggaren gick igång på förhållandet litteraturens värde kontra naturens offer. Dum fråga gav intressant svar.

Annika Lantz

Ålder 50 år.

Familj: Sambon Tomas Granryd, barnen Alice, 15 år, och Teodor, 13 år.

Bor Villa i Hägersten

Yrke Radioprofil. Varit programledare för Morgonpasset och Lantz i P1. Talkshow i SVT I afton Lantz. Skrivit böckerna 9 1/2 månad (2007), Det elfte budet (2014) och Vad ska en flicka göra (2016).

Aktuell
I Lantzprogrammen i P3 och det nya programmet Kära Annika i samma kanal.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top