Precis innan jag ska träffa Tomas Ledin får jag ett mejl från Icakurirens chefredaktör Helena Rönnberg. Hon berättar om när hon som ung och nervös reporter på Kamratposten försökte få intervjuer med de artister som deltog i Rocktåget. Tomas Ledin var den ende som ställde upp – och dessutom gav henne mycket intervjutid.
– Jo, jag försöker vara tillgänglig, men det finns förstås dagar när det inte funkar. När tiden helt enkelt inte räcker till, eller när jag är alldeles för trött. I så fall talar jag om det, säger Tomas Ledin och konstaterar att han nog har blivit mer avslappnad med åren.
Vi äter moules marinières på ett franskt brasseri på Östermalm. Tomas Ledin är en eftertänksam person, liksom både norrländskt lugn och har integritet. Funderar på såväl frågor som svar.
Som det rutinerade superproffs han är går han inte i några journalistiska fällor. Han vet vad han vill prata om. Och inte. Framför allt vill han prata musik. Hur han gång på gång har valt musiken i livet.
– Jag minns ögonblicket då jag inte behövde tänka så mycket på ekonomi längre. Det där med hyra och kläder till barnen hade löst sig. Jag behövde inte längre jobba för pengarnas skull. Då fick jag gå till botten med varför jag gör det jag gör. Det roliga är att det ledde till att jag fick ännu bättre kontakt med mitt artisteri. Jag valde musiken även när jag inte behövde. Det är jag väldigt glad för.
Tusentals konserter och drygt 30 album senare skulle man kunna tänka sig att Tomas Ledin har tröttnat. Men nej.
Dagen efter vi ses kommer en taxi att plocka upp Tomas Ledin på hans Östermalmsadress. Det är den vanliga torsdagsrutinen. Först taxi till Arlanda, sedan flyg till Göteborg – som är hans andra hem torsdag till söndag under våren.
“Allt jag gör kan vara det sista”
Han spelar på Rondo på kvällarna och lever i övrigt ett tillbakadraget liv på hotell. På grund av smittorisken undviker han stora folksamlingar. När jag berättar att jag har hållit mig frisk länge och tror att min dagliga gurkmejashot har med saken att göra, blir han intresserad och antecknar receptet. Han har ingen lust att missa en spelning.
– Jag njuter varje kväll jag går upp på scen. För att jag vet att det inte blir så många gånger till, med tanke på min ålder. Och under den gångna vintern har jag bestämt mig för att efter den kommande höstturnén vara ledig de närmaste två åren. Det är ett väldigt krävande arbete. Att göra en krogshow är ett stort åtagande. Men det är också fantastiskt, framför allt mötet med publiken. För mig handlar musik om kommunikation med människor.
Säger du att det är ett slags avskedskonsert?
– Nej, absolut inte. Men de senaste tio åren har jag varit medveten om att allt jag gör kan vara det sista. Man vet aldrig vad som händer. Att ha det förhållningssättet är bra för mig. Då ger jag allt. Men den här typen av spektakulär multimedieshow med stor ensemble och många inblandade kommer jag inte att sätta upp igen. Det är för tidskrävande, tar minst ett par år bara i förberedelser.
Vi backar bandet ett tag. Tomas Ledin växte upp i Sandviken. Pappa var lektor, mamma lärarinna. En harmonisk och trygg uppväxt, med mycket kärlek, sammanfattar han barndomen. Mest sticker tiden som utbytesstudent i USA, under de omvälvande åren 1969–1970, ut. Tomas Ledin hamnade hos en härlig, musikorienterad familj i Omaha i Nebraska. Det hade lika gärna kunnat vara en annan planet. Sandvikens totala motpol. Tio-femton radiokanaler spelar popmusik dygnet runt. Burger King serverar gigantiska Whoppers. Han anländer veckan efter den mytomspunna Woodstockfestivalen, och “Peace, love and understanding” sköljer över hela USA. Tomas Ledin demonstrerar mot Vietnamkriget, klär sig
i utsvängda jeans, batiktröja och halsband och börjar spela tillsammans med Scott, sonen i familjen.
– Det var en fantastisk familj, jag har fortfarande kontakt med min amerikanske bror och mamma. Och det var en otrolig tid. Mitt i hela hippieexplosionen. Att komma från lilla Sverige till det här… det var en enorm frihetskänsla.
Efter USA-året var Tomas Ledin fast i musiken. Kom hem, fick skivkontrakt, var med i Melodifestivalen. Han gav sig själv en tidsfrist. Om han inte fick musiken att fungera före 25 års ålder så skulle han hitta på något annat.
– För mina föräldrar var det akademiska självklart. De hade verkligen fått kämpa för möjligheten att studera vidare. De tyckte förstås att jag också skulle göra det. Men jag var en tjurig ung man. Envis. Så jag åkte på turné istället. Det var inte alls populärt.
Även om han senare faktiskt läste musikvetenskap på Uppsala universitet, så behövde han aldrig fundera över en alternativ karriär. Han fick snurr på musiken. Själv betraktar han vinsten med Just nu i Melodifestivalen 1980 som sitt musikaliska genombrott.
– Då tyckte jag själv att jag var uppe på en nivå där det borde fungera. Men jag visste aldrig hur länge. Samtidigt hade jag blivit van vid att leva under osäkra omständigheter. Jag är ingen trygghetsnarkoman. Jag tror alltid att det ska gå bra.
På riktigt? Det är så sällan man träffar en sån. En som inte har katastroftankar.
– Jaha? Mitt självbedrägeri kanske är något som behövs i den här branschen? Rimligtvis kommer min inställning hemifrån. Jag tror att jag fick med mig en väldig grundtrygghet. Men visst, det händer naturligtvis att också jag tvivlar. Inte minst när jag skriver låtar. Ena sekunden har jag hybris och tänker: Det här är helt fantastiskt. Nästa sekund tänker jag: Men herregud, vad håller jag på med? Det här är helt värdelöst. Du ska inte syssla med det här, Tomas. Men min grundinställning i stort är att det kommer att gå bra.
Höll inte måttet utomlands
Förra året sammanfattade Tomas Ledin sitt artistliv i ett slags självbiografi, Inte ett moln så långt ögat kan nå? I bokens förord försöker författaren Lena Andersson fånga det som är Tomas Ledin:
“Tomas Ledin är uppmärksam på just det som är gemensamt för människorna snarare än det som skiljer åt. Han hör något intressant precis där, i de känslor som förenar. Sedan sätter han ord på dem som är så ofrånkomliga att när de väl formulerats får man för sig att det var man själv som upptäckte både känslan och frasen. Och efteråt blir världen liksom otänkbar utan dessa rader.”
– Jag blev rörd när jag läste hennes förord. Jag blev faktiskt helt tagen. Väldigt, väldigt glad. Jag har träffat Lena Andersson några gånger. Så jag ringde och frågade om hon ville skriva förordet. Jag var ordentligt nervös. Men hon sa direkt: “Det gör jag gärna.”
I dryga 30-årsåldern hamnade Tomas Ledin i en tidig mitt-i-livet-kris. Han hade satsat på en utlandskarriär, men misslyckats.
– Jag bar på en stark önskan om att slå utomlands. Jag satsade enormt hårt på det. Och jag fick chansen – på så sätt är jag lyckligt lottad. Jag hade skivbolaget med alla de viktiga kontakterna. Jag spelade i alla stora tv-shower ute i Europa. Jag hade alla möjligheter. Men det funkade inte. Min egen slutsats är att jag inte höll måttet. Det fanns inget intresse för mig.
Han funderade över om han inte borde syssla med något annat. Han slutade skriva låtar och lade gitarren på hyllan.
– Det var en kombination av besvikelse över att jag misslyckats internationellt och att jag jobbat mig rakt in i väggen.
Var du utbränd?
– Det uttrycket fanns inte då. Men så var det. För att behålla min position i Skandinavien och samtidigt jobba mot Europa… det var galet så hårt jag slet. Det ledde till att jag slutade med musiken. Jag var helt slut, jag behövde dra mig tillbaka ett tag. Det var tungt, absolut inga lyckliga år. Vår första son föddes några år senare. Han hade en väldigt positiv inverkan på mig. Mitt liv fick plötsligt styrsel och riktning.
Och då tog också karriären fart igen. Tomas Ledin skrev låtar som En del av mitt hjärta och Snart tystnar musiken. Hela cirkusen med Rocktåget drog igång. Tomas Ledin turnerade intensivt.
– Tyvärr var jag en ganska frånvarande pappa under många år. Vi hade en uppgörelse inom familjen att om pojkarna ville träffa mig så ordnade vi omedelbart det. Av någon konstig anledning längtade killarna ofta efter mig när jag var i Göteborg, i närheten av Liseberg…
Kan du ångra att du inte var mer med dem?
– Nej, jag har inget dåligt samvete. Jag och Marie var medvetna om vad vi gav oss in i och vi försökte hantera det så gott det gick. Jag är övertygad om att barn behöver föräldrar som mår bra och som gör det de tycker om. Då är man bäst som förälder. Och jag har en bra relation till båda mina söner idag. Så det kan inte ha varit så illa.
Karriären har gått upp och ner, och kritiken har varit blandad. Tomas Ledin – vars låtskatt ligger till grunden för en musikalfilm med premiär julen 2019 – ser uttråkad ut när samtalsämnet kommer på tal. Det är uttjatat, tycker han.
– Det har varit både och. Vin och vatten. Så är det ju. Men det är ganska ointressant. Som artist kommunicerar jag inte med media, utan med en publik. När man visar upp något – som bildkonstnär, artist, eller vad du vill – ja, då är det självklart att folk ska få ha synpunkter och åsikter om det. Jag har inget större problem med det. Men jag kan konstatera att i och med internet och sociala medier så har recensentens roll förminskats – enormt. Istället är publiken där och recenserar. Varje kväll vi spelar skriver de om oss i sociala medier. Där fungerar ju nätet på ett bra sätt. Det är väl demokrati om något?
Det har skrivits en hel del om Tomas Ledins vältränade kropp på sistone. Tidningar har publicerat en Instagrambild där Tomas Ledin står på en badstege iklädd badbyxor, och hans kropp har jämförts med Bruce Springsteens.
– Äh, det där är bara en kvällstidningsgrej, fnyser Tomas Ledin.
Ämnet verkar inte intressera honom.
– Jag vill vara smidig. Rörlig i kroppen. Det har med välbefinnande att göra.
Innan vi ses har Tomas Ledin fått akupunktur. Under perioder då han jobbar intensivt går han till den kinesiska doktorn en gång i veckan. Han är själv utbildad qigonginstruktör och har en tre år lång utbildning i bagaget.
– Jag har läst traditionell kinesisk medicin, som har sin bas i den taoistiska filosofin. Det började med att jag insåg att jag var på tok för ofta förkyld. Då fick jag tips om att qigong kunde hjälpa, och det visade sig stämma.
Varför utbildade du dig till instruktör?
– För min personliga utvecklings skull. Jag var nyfiken, ville veta mer. Hur man med hjälp av qigong kan påverka sin hälsa. Under några år var jag väldigt engagerad i det. Sedan kom det till en punkt då jag var tvungen att välja – qigong eller musik? Det var ett enkelt val. Musiken har alltid varit viktigast. Men jag tränar mer eller mindre regelbundet. Det ger mig fokus och energi.
Vill leva ett vanligt liv
Jag vet att han har skänkt pengar till Tibetanska skol- och kulturföreningen och till Gula änglarna, som bland annat hjälper människor som lever i hemlöshet. Om det vill Tomas Ledin inte prata. Det är enda gången under intervjun som han backar för ett samtalsämne.
– Nä, det där kan vi släppa. Jag bemödar mig om att inte lyfta fram det. Det blir lätt så mycket “Hurra vad jag är bra” över det hela. Jag har lärt mig av livet att man mår bra av att vara generös mot sina medmänniskor. Jag ger för min skull, jag behöver verkligen inte omvärldens hurra-rop.
Du verkar ha ett bra äktenskap, säger jag. Och får en “dum fråga”-blick. Tomas Ledin lutar sig fram och ler:
– Det har ni journalister ingen aning om. Men visst, vi har det bra. Men det är ett liv som många andras liv.
Efter intervjun ska Tomas Ledin gå på ett yogapass.
– Ett vanligt yogapass? undrar jag lite yrvaket och tänker att han nog har en privat yogalärare.
– Ja, kan du tänka dig. Ett yogapass i grupp bland vaaaanliga människor, svarar han ironiskt.
Åker du tunnelbana?
– Absolut. För länge sedan bestämde jag mig för att försöka att inte begränsa mitt liv bara för att jag eventuellt kan bli igenkänd. Jag vill göra sånt som alla människor gör. Så självklart händer det att jag åker både buss och tunnelbana. Jag drar bara ner kepsen lite längre och drar upp halsduken lite högre. Det händer ofta att folk säger till mig: “Du är jäkligt lik Tomas Ledin.” Då svarar jag bara: “Det är många som säger så.”
