Vi ses på Icakurirens redaktion. Tidningen ska samma kväll anordna ett mingel för sina frilansande medarbetare, och vi tänker att vi ska slå två flugor i en smäll. Intervju först, umgänge med kollegor sedan.
Linda Skugge varnar dock för att hon inte kommer att bli långvarig på minglet. Det handlar inte om att hon är blyg, utan om att hon inte längre orkar med den typen av aktiviteter. För några år sedan fick Linda Skugge diagnosen Addison, en sällsynt sjukdom som innebär att produktionen av kortisol i binjuren är nedsatt. Obehandlad leder sjukdomen snabbt till döden.
– Det svåraste med Addison är att det står i läkarböckerna att alla med Addison kan “leva som vanligt”, bara vi får kortison, men det vet vi som har sjukdomen att vi inte kan. Vi är helt förstörda. Och vi får ingen hjälp, för kortison ska räcka. Och vi får ingen sjukskrivning för att vi kan ju “leva som vanligt” med kortison. Och läkarna hetsar oss att vi ska ta lågdos för att undvika en massa biverkningar. Lågdosen gör att vi blir supertrötta och inte orkar jobba – men hey, ingen sjukskrivning här inte. Det är sådant moment 22, en fullständig mardröm, säger Linda Skugge som i vår ger ut två romaner som handlar om sjukdomen.
Omtänksamt plockar hon fram ett par nyutgivna romaner ur tygpåsen. Hon har översatt dem själv och hon tror att jag kan tycka att de är kul att läsa. Jag nämner att jag snart ska åka iväg på en jobbresa, och jag beklagar mig över att så många är sjuka. Genast står det en flaska alkogel på bordet.
– Usch, ja. Bacillskräcken har vi gemensamt. Människor som inte bryr sig om sånt, hur är de funtade egentligen? Som frilans har man inte tid att bli sjuk, vi måste ju dra in pengar, säger hon.
Linda Skugge blev känd som egensinnig krönikör på ungdomstidningen Ultra Magazine. Hon headhuntades till Expressen, där hon väckte debatt som krönikör. Hon var en frontfigur i den svenska feministiska rörelsen, en av medredaktörerna till klassiska antologin Fittstim, och ett tag drev hon Sveriges största blogg. Efter 14 år på Expressen hoppade hon av och startade först förlaget Vulkan, sedan en framgångsrik eventbyrå. Dessutom var hon producent på Teater Brunnsgatan Fyra.
Var knäpptyst på mötena
Idag har Linda Skugge dragit sig tillbaka från offentligheten. Sjukdomen tvingade henne att lägga ner företagen, och numera ägnar hon sig enbart åt att skriva. Egna romaner, men hon översätter också andras, från engelska till svenska. För Icakurirens läsare är hon dock kanske mest känd som krönikör.
– Jag tycker verkligen om Icakuriren. Den är så fin. Jag har mycket av tidningen i mig. Jag älskar att vara mamma, att pyssla, handarbeta och fixa med grejer.
Det har snart gått 25 år sedan hon plockades till Expressen.
– Så sjukt att jag kom dit egentligen. Jag var ju så sanslöst blyg. Sa ingenting. Alltså ingenting. På redaktionsmötena var jag helt tyst.
Men hon gjorde sitt jobb – skrev krönikor som skapade debatt, och snart hade hela Sverige en uppfattning om “Linda Skugge”.
– Jag har svårt att sätta fingret på hur taskig jag var egentligen. I några enstaka krönikor gick jag säkert över gränsen – men måste allt under resten av mitt liv handla om dem då? Det ingår väl i livet att ändra åsikt? Att göra pajiga grejer? På en kvällstidning funkar det ju så att man skriver fort och mycket. Allt publiceras supersnabbt. Jag ska inte skylla ifrån mig, men ibland kan jag fundera över redaktörernas ansvar. Jag var extremt oerfaren och jag ville vara till lags. Redaktörerna visste exakt vad jag skulle hamna i. Men det var jag som fick äta upp all skit efteråt. Det är lite sorgligt.
Jobbigt att vara offentlig
Samtidigt förde det fria frilanslivet mycket gott med sig. Linda Skugge hade gift sig tidigt och fått tre döttrar. Hon talar inte om sin man i intervjuer och sällan om sina barn. Hon berättar att hon aldrig har varit föräldraledig, men hade hemmet som bas och skrivarverkstad. På så vis kunde hon engagera sig till max i döttrarnas tillvaro. Precis som hon ville ha det.
– Tack vare att jag har kunnat skriva som frilans har jag varit med mina barn 24/7. Vem har kunnat det? Det är få förunnat, jag har verkligen njutit av det. Det jobbiga i mitt liv har varit det offentliga. Att behöva synas. Det passar inte mig. Att människor ska ha massa åsikter om mig som är helt fel. Jag har så svårt för det. Jag tycker att det är jobbigt att folk tror sig veta saker om mig fast de inte känner mig.
Men bryr du dig så mycket om vad folk tycker?
– Jo, jag bryr mig. Det måste jag sluta med. För det tar energi. Men jag känner mig missförstådd. Jag tycker att jag är en person som strävar och stretar och försöker vara schyst, och om folk tror annorlunda så har de så fel. Jag vill bli sedd för den jag är.
Själv tycker hon att hon är snäll. Och präktig och praktisk. Något som också retar upp folk. En charmig slarver går hem i stugorna, däremot inte en som alltid kommer i tid och aldrig har glömt barnens regnkläder, konstaterar hon.
– Det praktiska faller sig naturligt för mig. Det måste vara genetiskt. Min pappa och mamma är likadana. Att fixa med barnen och hemmet, och att komma ihåg saker, är liksom inte jobbigt för mig. Det ligger i min natur. Det är som att gå upp på morgonen och göra i ordning en kopp te. Jag bara gör det.
Värk, migrän och extrem trötthet
Hon styr upp barnens tillvaro och ibland också föräldrarnas. Hon är helt inställd på att ta hand om sina föräldrar när de blir äldre.
– Ja, vem skulle annars göra det? Allt annat vore bisarrt. Det är asviktigt att ta hand om sina föräldrar. Något annat finns inte i min föreställningsvärld. De har hjälpt mig så mycket när jag varit sjuk. Vi har ingen bil, så min pappa kör barnen till träningar och tävlingar. Vi är som ett litet företag. Mamma passar barnen. Pappa åker till stadsbiblioteket och lämnar tillbaka mina böcker. Sånt skulle ta jättemycket energi för mig. Vi ses alla högtider, och när de inte orkar längre så kommer jag att städa och fixa hemma hos dem. Hoppas att jag orkar bara. Jag kommer att finnas där, också socialt. Så att de alltid har någon att prata med. Och så ska jag vara deras skydd mot myndigheter.
Hon halar upp en flaska näringsdryck ur väskan. Lite senare åker en banan fram. Hon måste äta hela tiden. Det är en konsekvens av sjukdomen. Trots det är hon pinnsmal.
– Jag har nog varit sjuk ända sedan 2003, då min andra dotter föddes. Addison kommer ju smygande, och jag har länge känt att något har varit vajsing. Jag var så mycket tröttare än andra när barnen var små. Mina kompisar ville dra till Kolmården, själv funderade jag över hur jag ens skulle orka packa väskan. Och så kunde jag inte hålla vikten trots att jag åt hela tiden. Av en sköterska fick jag rådet att alltid ha en extra morot i väskan. En morot?! tänkte jag. Jag som fullkomligt vräkte i mig mat och hade näringspulver i varje kopp te.
Linda Skugge liknar Addison vid denguefeber, den influensaliknande febersjukdomen. Molande värk, migrän, inflammationer i kroppen och en extrem trötthet.
– Det enda som hjälper för mig är att sova. Varje kväll lägger jag mig klockan 19 och somnar vid 20. Sedan vaknar jag tidigt. Jag måste upp och ta kortison. Och kortison är ju uppåttjack, man blir pigg. Så klockan sex på morgonen sitter jag vid datorn och skriver igen.
Sjukdomen nådde sin kulmen för ett par år sedan. Då ville läkarna att Linda Skugge skulle testa att fasa ut kortisonet, det är ett sätt att se om binjurarna vaknar till liv, men det innebär också att patienten riskerar att bli väldigt sjuk.
– Jag gjorde som de sa, man måste ju lyda sin läkare. Tyvärr lyckades inte försöket. Och det fick enorma konsekvenser för mig och mitt liv. Jag nådde botten på alla sätt och vis. Ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Jag förlorade allt. Jag har aldrig varit någon rik person, jag har alltid haft det lite risigt. Men jag satte mig i en situation som jag aldrig kommer att kunna ta mig ur. Jag sålde bilen, sålde företagen, blev av med jobb, jag hamnade verkligen på noll.
Är du inte bitter?
– Jo, jo, jag är jättebitter. Men jag försöker skärpa mig. Bitterhet är tråkigt. Jag måste se framåt. Tyvärr kommer jag ju inte bli av med sjukdomen. Folk som säger att det nog kommer en bot är bara oinsatta. Det är så få som har Addison, så det är ingen som forskar på sjukdomen. Jag är realistisk. Jag kommer att få inrätta mitt liv efter de här förutsättningarna.
Har aldrig semester
Hon är glad att hon har den personlighet hon har. Att hon är rätt anspråkslös. Att hon inte drömmer om resor till storslagna platser, om fester och middagar.
– Ibland brukar jag tänka att det är bättre att jag fick det här än någon annan. Det vore sorgligt om det drabbade en person som har levt för att bestiga berg och måste lägga om hela sin livsstil. Mitt liv före och efter sjukdomen skiljer sig inte så sinnessjukt mycket. Men såklart hade jag önskat att jag orkade lite mer. Åka på min dotters konsert. Resa lite. Och så skulle jag vilja jobba mer, så att jag tjänade mer pengar.
Förvisso jobbar hon mycket redan nu. Alltid lördag och söndag. Och hela somrarna. Hon har aldrig semester.
– Man måste ligga i, det är en tuff bransch. Förlag läggs ner och skrivuppdragen sinar. Som tur är lever jag sparsamt. Bor i en lägenhet i en förort, köper den billigaste maten, lånar min dotters kläder… Men det går ju ändå åt pengar. Att ha tre barn, varav två tonåringar, kostar. Vi åker dock aldrig på semester. Barnen får hälsa på farmor, det är gratis. Och de får åka till min syster i London, det är gratis, sånär som på flygbiljetterna då. Själv stannar jag hemma och jobbar, och försöker fakturera så mycket jag kan.
Ja, vägen till framgång har kantats av hårt arbete. Linda Skugge har heller aldrig förstått sig på det där med att vara strategisk och att hänga med rätt folk.
Författare på heltid
– Jag hatar sånt. Jag vill bara jobba. Jag orkar inte vara trevlig och rolig. Att vara strateg känns falskt. Jag vill inte försöka ställa mig in hos folk jag inte känner, då går jag hellre runt i min förort. Sedan när ska inte ett gott arbete premieras? Att lämna i tid, skriva en bra text, vara tillgänglig och smidig… Gills inte sånt längre? Kvinnor borde hjälpa varandra. Män lyfter ju män i sina jävla bastuklubbar. De ger varandra jobb. Men också kvinnor ger härliga killar jobb, tyvärr. Dessutom handlar det om vem man känner. Jag skulle önska att jag kunde säga att jag känner fel personer. Men så är det inte. Jag känner inte fel personer – jag känner ingen. Jag umgås inte med någon, det har jag inte gjort sedan jag blev sjuk.
En bra sak förde dock sjukdomen med sig, tycker Linda Skugge. Den gjorde att hon började jobba som författare på heltid igen. Bäst trivs hon ju i skrivandet, orden väller fram, hon hamnar i trans. Det enda hon vill är att läsa och skriva. Hon lånar högar med böcker på stadsbibblan, läser maniskt, för att förstå sig själv och verkligheten bättre. Hon googlar trailerpark-hus för att hitta billiga boendelösningar så att hon har råd att skriva böcker.
– Ibland kan jag undra om allt inte var meningen. Du vet, lite skit och lite bra. Om jag fick välja – frisk och inte skriva, eller sjuk och skriva, så skulle jag nog trots allt välja det sista.
