Bo Sundström: “Jag tänker alltid på vad mamma skulle ha tyckt”

Han ber mig hålla take away-kaffet han har i ena handen och rafsar sedan efter nycklarna i sin bruna väska. Han hittar dem och vi går in på gården och in till replokalen.

Efter stund hittar han en halvfull Ramlösa med citron- och mangosmak som “fortfarande verkar okej”, häller upp i två glas och sjunker sedan ner i en svart fåtölj. Här skriver han sina låtar.

– Sedan tar jag med dem till orkestern, det är som att jag tar med mig streckgubbar och så klär vi på dem tillsammans. En del streckgubbar får nej och dem samlar jag i en liten hög, det kan finnas guldkorn där, säger Bo Kasper Sundström. 

I 25 år har han och de andra i Bo Kaspers orkester skapat guld av streckgubbar. Bo, som mest kallas Bosse, var 30 år när han träffade de andra musikerna. Ett par år tidigare hade han hoppat av Musikhögskolan (“Jag gick musiklärarutbildningen och kände att jag nog inte skulle bli lärare, hade för dåligt tålamod”), spelat i coverband och haft framtidsångest. 

– Men när jag träffade Micke, Fredrik och Mats visste jag att det här kommer bli bra.

Fredrik Dahl och Michael (Micke) Malmgren från Stockholm, Bosse från Piteå och Mats Schubert från Luleå. Kombon småstad möter storstad blev dynamisk.

– Fredrik och Micke står för party, jag och Mats för vemod. I Pite spelade man mollblues under min ungdom, i Stockholm var det Lustans lakejer. I Pite är det bättre ju mer sorgset det är. 

Tjugofemårsjubileet firar de med showen Allt ljus på oss som de spelar på Cirkus i Stockholm i vår. Ovanför det svarta Steinwaypianot sitter elva inramade guldskivor, de har sålt guld, om och om igen. Det är på dem Bosse blickar upp när det går trögt på pianostolen, när fingrarna tvivlar på att de kan skapa. 

– Det är skönt att titta på de där tavlorna. Att jag faktiskt åstadkommit något. 

Det är inte så särskilt ombonat i studion, snarare lite industrikänsla mixat med skavd söderromantik, det svarta pianot, ett enkelt träbord, persiska mattor på vitt golv.  

– Skulle det vara för mysigt skulle jag inte jobba. Som i Strindbergs stuga på Kymmendö. Ser mest ut som ett dass, kanske måste det vara så, avskalat, avskärma sig för att bli kreativ. Som här, det är nästan ingen täckning, då kan jag inte bli distraherad.   

Var minst och var lite blyg

Karriären började med Fred Astaire. Under uppväxten i Piteå på 60-talet var det där i vardagsrummet som Bosse hittade hem, stod och dansade och sjöng framför tv:n.

– Jag tänkte att man skulle bli en sån där sång- och dansman, men hemma var det mer återhållsamt. Mina bröder kunde väl tycka att jag höll på och fjanta, “nämen Bosse schluta nu, håll inte på sådär”. 

Han beskriver sig som ett typiskt mellanbarn, drar upp axlarna, kurar ner huvudet för att visa hur det var, huvudet svänger än åt ena, än åt andra sidan, storebror där, lillebror där, och så, ja, Bosse lite emellan. I klassen var han minst, lite blyg, tog inte så mycket plats. Och även om han älskade Piteå visste han att han måste bort.

– Sånt där som sång och dans kunde man int’ hålla på med i Pite. Jag behövde mer luft kring mig.

Drömmarna kretsade kring Stockholm, det var dit han skulle. Nu har han bott här i 30 år. Han älskar att gå runt i Stockholm, känslan av att vara en del av historien.

– Fogelströms Söder, det gamla, skitiga, broarnas Stockholm, Lundell, Bellman, Cornelis Vreeswijk. Jag hade en romantisk bild av hur jag skulle gå omkring här, ungefär som Beppe Wolgers text i Sakta vi gå genom stan.

Bosse har velat fånga upp den traditionen, att sjunga och skriva jazz på svenska. Och nu har han släppt sitt första egna soloalbum Mitt dumma jag. Skrivit svenska tolkningar till amerikansk 50- och 60-talsjazz. Den där eftertänksamheten, “den passar ju så bra på svenska!”

– Men det var med viss skräck jag tog upp Beppes Wolgers penna. Men jag känner också att jag plockar upp pennan jag själv la ifrån mig på 2000-talet. Bo Kaspers var mycket jazz på 90-talet.

För fem år sedan bestämde han sig för att våga prova jazzen fullt ut, började gästa lite i ett par storband och hängde på jazzklubben Fasching i Stockholm, kände sig lite som en praktikant, men resultatet blev: han är nöjd med plattan. Annars är det kritiska ögat ganska aktivt. Han är en prestationsprins, vill leverera, bevisa för sig själv att man gjort det man förutsatt sig.

– Det är sjukt kul, som när man gjorde en teckning som liten och visade för mamma. Behovet finns där fortfarande, att mamma ska gilla det jag gör. Det gäller alla i Bo Kaspers, vi är ena riktiga morsgrisar, alla ringer mamma när vi gjort nya låtar. 

Alla utom Bosse, hans mamma dog precis när Bo Kaspers inleddes 1993. Bosse hann spela upp några låtar för henne. Det är han glad för.

– Hon gillade Bo Kasper-låtarna, det var skönt. Mamma är fortfarande väldigt närvarande, jag tänker alltid på vad hon skulle tyckt om saker och ting, hon är som ett filter som allt ska passera. Hon var ganska krävande, mamma, och hon har blivit min inre polis.

Han pausar. 

– Jag har nog haft en hel del av mamma i mina flickvänner. Jag vill att min partner ska kunna vara en tuff kritiker, jag vill att de ska säga att det är bra, men också vara kritiska.

Han jämför med Stockholm, menar att storstaden i sig är en kritisk kompis, det driver visserligen framåt men han uppskattar också Piteåinställningen. 

– Musiklivet i Pite är vitalt men det är inte samma konkurrens, inte samma kritiska kommentarer, det räcker att man håller på. Stockholm är mer snorkigt och elitistiskt. Men det blir ju bra också.  

Familjen är viktig

Bo Kaspers började turnera i landet, och 1994 på en bar i Lund mötte han Lena. I 25 år levde de tillsammans, han och Lena, som blev Sundström. Kärlek och karriär gick i varandra. Två kreativa yrken, Lena är journalist, skriver böcker och krönikor, och de var ofta inne i varandras texter. 

– Det fanns inte en text av Lena som inte jag läste och det var för Lena jag visade mina texter, jag tror man behöver några i sin närhet som man verkligen lyssnar på. 

Han tystnar en stund, tillägger.

– Jag tror vår relation var väldigt bra för våra respektive yrken, men sedan kan jag kanske se att vi inte riktigt funkade ihop längre, kanske att vi skulle ha brutit upp tidigare. 

De fick två barn tillsammans, dottern Nim föddes 1996, Nora 2004. De andra i bandet gjorde samma resa. Turnéer och skivinspelningar skulle saxas ihop med dagislämningar och middagshandling. Vuxenliv.

– Världens centrum förflyttades från mig till barnen. Prestationen släppte lite men drivkraften till musiken var fortfarande väldigt stark, skulle du fråga Lena och barnen tyckte de nog att musiken tog för mycket plats. 

Familjen har varit viktig för honom, det där vi:et, att vara en viktig pusselbit i en familj. Det är det han saknar mest efter skilsmässan som kom 2015.

– Det var en jävla tomhet, en stor sorg, att det där vi:et inte längre fanns. Jag har haft en romantisk familjebild, kanske för att det inte var så mycket vi-känsla i min barndomsfamilj. Det finns en film med Tom Hanks där han säger “I made fire, now I’m a man”; nu har jag gjort upp eld, så nu är jag en man. Lite fånigt kanske, men det finns något i det där, att ha en tydlig funktion i livet.  

Tog hjälp av psykolog

Fem år före skilsmässan hade han och Lena en djupare kris. Samma år fick Bosses pappa en stroke och Bosse förlorade sin lillebror i cancer, han var bara 47 år gammal. Allt under ett och samma år. 

Bosse gjorde som han brukade, plockade upp livskrisen i musiken, och medan privatlivet skakade spelade bandet in skivan Du borde tycka om mig. Det är så han har gjort, satt ord på livet i det han skriver. Det har varit lätt att prata med publiken, säger han, ibland lättare än att prata med den egna familjen. 

– På scenen är det ju Bosse som pratar och ändå inte. Scenpersonan ser ju det som händer lite utifrån. När min bror dog och jag berättade om det från scen så vet jag ju att samma sak hänt minst femtio personer i publiken, vi delar sorgen. 

Men 2010 räckte inte musiken till som kanal, han behövde professionellt stöd, få hjälp att sätta ord på och reda ut allt som hände och förstå varför han kände sig så pressad. Som trängd mellan två stora Finlandsbåtar, förklarar han, Lena var ena Finlandsbåten, bandet den andra, och Bosse en liten jolle däremellan som försökte navigera mellan de två, anpassa sig. 

– En känsla av att vara pressad från alla håll, jag hade lätt att gå igång, känna mig kritiserad. När vi är rädda biter vi ifrån, jag kunde bli jädrigt aggressiv, försvarsinriktad.

Hans terapeut fick honom att växla perspektiv, fick honom att förstå att det faktiskt var han som var Finlandsbåten. 

– Jag insåg att jag har en stark position i bandet och i familjen och att det är jag som behöver veta vart jag ska, och lyssna på andra. När jag såg att jag också styrde och hade kontroll var det lättare att lyssna på andra.

Psykologsamtalet var också bra för bandet. Samtalen har blivit ännu bättre, och det är först nu, säger Bosse, som de landat fullt ut som band. 

Träffat en ny kvinna

Han sammanfattar decennierna med bandet, på 90-talet var hela musikscenen lite jazzig, det passade fint med Bo Kaspers stil. På 2000-talet målade de musiken med stora penseldrag; stora låtar, stora scener, som deras skiva I samma bil.

– På 90-talet spelade vi på mindre klubbar, på 2000-talet är det festivaler och parker, då behöver det vara mer storslaget och pampigt. 

2010-talet är “komma hem-decenniet”, bandet har utvecklats både privat och som band. Nu vill de tillbaka till det som bottnar i den svenska visan, blandat med lite soft soul, och latino. Det som hörs i plattan Redo att gå sönder igen. Låttiteln som också speglar den privata Bosse. Att han nu rest sig efter skilsmässan. 

– Jag och Mats (i bandet) har pratat mycket om det, hur det är att komma ur en kris, att känna sig så pass hel att man kan gå sönder igen. Det är fint, tycker jag. 

Fast först tog han i lite för mycket, trodde han var mer redo än vad han var. Gick och köpte ett paket kondomer. Ifall något skulle hända. Det gjorde det inte. 

– Det blev en så tydlig bild över hur allt var. Paketet låg där helt oöppnat, det fanns liksom inte på kartan då, att försöka vara med någon annan. 

Men efter ett halvår kände han att han faktiskt var beredd att träffa någon. För ett och ett halvt år sedan träffade han en ny kvinna, Kinna Flemming, journalist som nu omskolat sig till sjuksköterska. Hon är en nygammal kärlek.

– Vi hade faktiskt en fling 1987 men då funkade det inte. Så hörde hon av sig efter min skilsmässa. Vi får väl se hur det blir, men det är alldeles underbart just nu.  

Under utredning

Nu börjar en annan resa. Livet, del 3. Båda har de barn, mer eller mindre flygfärdiga. 

– Det är som en ny period i livet, vi får väl se om det är vi två som ska få uppleva den här nya delen av livet tillsammans. Det kan man ju inte veta, jag är fortfarande under utvärdering. 

Utvärdering? Alltså en koll om du duger eller inte, lite som låtarna du visade för mamma?

– Haha, ja just det, att duga eller inte duga. Vi får väl se. Jag försöker sköta mig så bra jag kan. Inte göra några dumheter.

Vad brukar du göra för dumheter i relationer?

– Nja, jag vet inte, jag är väl artistskadad, egocentrerad, jag behöver tänka mer på balansen mellan hur mycket jag det ska vara och hur mycket jag ska ta in av andra. 

Han tränar på att lite oftare känna sig nöjd med det han gör, att hålla fast i känslorna som kommer när något blivit bra.

– Jag är stolt när jag skrivit en låt som känns bra, men det är lite som när man köpt nya skor, man får en kick i tre dagar, sedan glömmer man att de är fina. Men man försöker ju lära sig här i livet, vem har sagt att det ska vara lätt?