Skiddrottningen Charlotte Kalla: “Jag kan vara väldigt hård mot mig själv”

Hon bokar inte gärna bord i eget namn. Bakom Charlotte Kallas hårda vinnarskalle finns fortfarande den blyga flickan från den norrländska byn. – Jag har aldrig tagit plats eller trivts i större sällskap.

Om några dagar är det dags för vinter-OS i sydkoreanska Pyeongchang. Ett av våra stora hopp heter Charlotte Kalla. Just nu är hon mitt i intensiva förberedelser, men hon kan längta efter den dag då hon törs krama även de snoriga småkusinerna.

För bortom mållinjen finns en annan värld, vet Charlotte Kalla:

Där hon inte måste lämna grillkvällen redan vid halv tio, spik nykter och med ett träningspass över blöta myrar som väntar i gryningen.

Där hon ständigt blir avbruten i samtalet med kompisen, av främmande människor som vill tigga en autograf eller har synpunkter på senaste tävlingen.

Där en okänslig mikrofon sticks fram under en snorig näsa direkt efter ett fiaskolopp, där varje uppförsbacke har varit ett hån mot vallateamets val.

Eller – vilket faktiskt händer – där folk inte stannar till vid lunchbordet, tittar kritiskt på hennes val av dagens rätt och säger: “Men får du verkligen äta sånt där?!”

För Tärendös stolthet må älska skidsporten mer än något annat –men hon känner också kändisskapets baksida:

– Jag brukar inte gärna beställa bord i namnet “Charlotte Kalla”, om man säger så. Var en rätt blyg person som barn. Privat har jag aldrig varit den som tagit plats direkt. Har aldrig känt mig riktigt bekväm i större grupper. Tycker det är jobbigt att ständigt vara påpassad.

Säger hon och berättar om när hon skulle tanka bilen och plötsligt insåg att kreditkortet låg kvar där hemma.

– Då känns det extra pinsamt, när man vet att det finns folk där på macken som känner igen en. Det där är lägen som jag inte gillar alls.

Skiddrottningen Charlotte Kalla:
– Jag och mamma på ett hölass när jag är ett år gammal, sommaren 1988. Den är tagen hos min morfar i byn Käymäjärvi, där mamma växte upp.

Pinsamt med publik som hejade

Som barn i den norrländska byn – ett skogsbryn med 130 invånare – var hon mest som andra flickor, säger hon. Körde brännboll på gräsmattan och innebandy i idrottshallen. Badade bastu och dök i älven. Tog fjällturer med snöskotern. Höll en plats i det lokala basketlaget. Lyssnade på Spice Girls på kassettbandspelaren.

– Jag ville egentligen vara Sporty Spice, men hon var redan upptagen. Så det fick bli Posh, istället. Vilket jag tyckte var lite synd, eftersom hon inte hade lika lätt till ett leende som Sporty.

En bra bild av Marina Charlotte Kalla, född den 22 juli 1987, kanske? Tjejen som aldrig ville vara till besvär. Hon som alltid kom trekvart före de andra till skolan för att plugga på läxan. Hon som drömde om att bli läkare, tills hon en dag prövade ett par skidor. Och hon som i början tyckte det mest var pinsamt att folk stod bredvid spåret och hejade, men sakta förvandlades till den största lilla skidstjärnan av alla.

Till OS i sydkoreanska Pyeongchang i februari kommer hon med 17 stora mästerskapsmedaljer i bagaget. En till – och hon är förbi Gunde Svan som den mest meriterade av alla.

Inte illa för en 162-centimetrare som egentligen aldrig haft någon fysik att skryta med.

Påstår hon själv, i alla fall.

– Nej, varken pappa eller mamma höll på med idrott. Mest handlar det om en stark vilja, en förmåga att tåla hård träning. För det måste väl också räknas som en talang, eller…?

Det är Dr Charlotte och Miss Kalla igen. Hon som plöjer fram som en elektrisk snövessla i skidspåren, till synes hänsynslös mot både sig själv och konkurrenter, men till vardags håller en låg, ytterst blygsam profil. Aldrig kaxig. Alltid ödmjuk.

Skiddrottningen Charlotte Kalla:
– Jag spelade mycket tvärflöjt som ung. Annars var jag ett blygt barn, speciellt i större grupper. Bilden är tagen med min orkester på besök i Stockholm.

På vilket sätt stämmer inte mediebilden av dig?

– Det skulle väl vara det där med att jag jämt är så glad. Idrottare framställs ofta så positivt att det snarast blir omänskligt. Jag har också perioder när jag inte är så glad. Har alltid slitit med min identitet. Hade länge svårt att se elitidrott som ett riktigt arbete. Jag får massor av beröm av folk som värdesätter mig som skidåkare, men utanför spåret, då? Vem är jag bortsett från skidåkningen? 

Så största missuppfattningen om dig är…?

– Att jag skulle ha framgång på alla håll, oavsett vad jag tar mig för. Så är det förstås inte. Även jag har dagar med svackor. Men i grunden är jag en positiv person och det har jag nytta av i skidsatsningen. 

Någon sida du inte gillar hos dig själv?

– Att jag ställer så höga krav på mig själv att de ibland blir orimliga. När det flyter på är de en tillgång, men när hinder dyker upp på vägen är den här drivkraften inte alltid så bra. Jag kan vara väldigt hård mot mig själv när jag hamnar i oflyt.

Varför är det så viktigt att vinna – egentligen?

– Egentligen handlar det inte om att vinna, däremot att hitta den där känslan av att vara i riktigt bra form. Att veta att man är i grymt bra slag – och har kapaciteten att plocka fram det på ett stort mästerskap. 

Känslan att vara i form är viktigare än en OS-medalj?

– Ja, det är så jag försöker jobba mentalt. Hitta läget då allting stämmer. Då är jag nöjd.

Vad gör du när det gått åt skogen? Kastar ut hotell-tv:n?

– Jag är väl inte så fysisk. Mera tjurig och sur. Men det varar nästan aldrig längre än till middagen. Det är ju alltid ett nytt lopp som väntar. Kanske en stafett, där man inte vill svika sina lagkompisar. Gå omkring och vara besviken stjäl bara energi. 

Skiddrottningen Charlotte Kalla:
– Skol-DM i Aapua i Pajala kommun 1999. Länge var skidåkningen bara en lek. ”Tids nog får ni träna”, sa mina ledare. Idag misstänker jag att det var perfekt för mig. Att jag slapp känna någon press.

Nej, ska man få Charlotte Kalla att blicka bakåt handlar det hellre om morfar Bengt som var den som först tog med henne ut i spåren. Hjälpte henne att valla. Lät henne åka i sin egen takt. Aldrig pressade på, aldrig höjde rösten.

– Jag var bara sex år, när jag började knata över till morfars och mormors tegelhus med mina skidor. Sedan stod vi där tillsammans utanför garaget och lade på fästvalla. Travade bort till centralskolan där skidspåren startade. Efteråt väntade en termos med varm saft.

Men första tävlingen blev en besvikelse:

– Jag var sju år och hade åkt nio mil i mina föräldrars Opel Rekord. Men medan min ett år äldre kusin Teresa både fick köra ut i skogen och hamnade i resultatlistan, fick jag harva runt på en fotbollsplan, utan att någon ens tog tid. Som tur var fick jag ändå gå fram och hämta ett pris: en sammetsask med snäckor på locket. 

Det skulle inte dröja länge innan hon kammade hem nästa vinst: en pärm där hon omedelbart började sätta in sina resultatlistor. Ändå tycks det ha varit just bristen på tävlingshets och krav som bäddade för de framtida framgångarna.

– Jag hade kul, helt enkelt. Vinna var inte viktigt alls. Jag tror jag aldrig riktigt drömde om att en gång stå där i världseliten. Jag minns när vår tränare tipsade om att det var världscup i Lahtis i helgen: “Då åker Bente Skari. Ni ska studera hur vackert hon åker klassiskt, med så mjuka axlar.” Men inte tittade jag på någon tv den helgen. Jag lyssnade ju på Spice Girls…

Skiddrottningen Charlotte Kalla:
Charlotte Kalla har en bra känsla inför vinter-OS.
– Jag har en fin träningsperiod bakom mig. Strax före OS åker jag på höghöjdsträning i Seiser Alm. Foto: IBL

Så när började allvaret?

– Sommaren innan nian fick jag ett träningsschema. Innan dess hade alla sagt: “Äh, ta det på lek. Träna får du nog göra med tiden.” Största sporten i Tärendö var basket. Längdskidor ansågs lite töntigt, faktiskt. “Usch, hur kan du hålla på med sånt?!” Men jag hade inte så bra bollkontroll. Och så började det gå allt bättre där i spåren…

Resten kan vi. Idag tillhör Charlotte Kalla en exklusiv grupp av folkkära skidhjältar som nästan alla är tystlåtna, ofta blyga, ibland buttra. Ingen av dem gick någonsin en charmkurs. Ingen av dem blev medietränad som ung. 

Dina ögon kan bli svarta som kol, när journalisterna dyker upp efter ett dåligt lopp?

– Ja, och även om jag förstår att det ingår i deras jobb, så kan det vara väldigt frustrerande. Men mest för att även jag vill ha svar på varför det gick fel – och inte alltid har det. Att inte leva upp till andras förväntningar tillhör det värsta i jobbet, tycker jag

Du separerade förra året – blev det extra jobbigt för att du är en känd person? 

– Just det där har jag valt att aldrig kommentera. Det känns inte rätt på något vis. Och jag försöker att inte söka upp det som skrivs om sådant, eftersom det inte ger mig någon energi.

Känner du något krav att vara en förebild?

– Inte så att jag grubblar över det, nej.

Vad längtar du mest efter den dag du inte längre är aktiv?

– Att kunna sitta kvar efter den där trevliga middagen och ta ett extra glas vin och prata med mina vänner. Det är svårt att vara elitidrottare, speciellt när det är sommar i Tärendö och man måste välja mellan att grilla eller bada bastu. För att tacka ja till båda går helt enkelt inte för mig som tränar så hårt. Samtidigt måste man ibland tumma på rutinerna för att istället vara mer människa.  

Du lär lida av bacillskräck också?

– Det är rätt ofta jag har ställt in besök av släkt och vänner som har snuviga ungar. Som skidåkare har man väldigt hög träningsbelastning. Luftrören blir extra känsliga, eftersom man ventilerar mycket under långa perioder. Att få krama mina småkusiner, utan att bry sig om de är lite förkylda eller inte, tillhör det jag ser fram emot när karriären är över. 

För släkt och vänner betyder mer än resultat, tycks det. Charlotte Kalla har alltid varit känd som en mycket vänfast person. Säger att något av det bästa med att vara elitidrottare är att hon själv kan lägga upp sitt träningsprogram. 

– Jag kan själv välja när jag vill hoppa in i bilen och köra upp från lägenheten i Sundsvall till familjen och kompisarna i Tärendö. Det är skönt.

Vad betyder byn för dig?

– Mina föräldrar skilde sig samma år som jag slog igenom, så… ja, det är en lite kluven känsla att komma hem, faktiskt. Men visst är de viktiga, Tärendö och byarna runtomkring. Släkten som samlas. Folk jag trivs med.

Vem av dina föräldrar är du mest lik?

– Mamma. Hon är väldigt ambitiös, empatisk och bra på att läsa människor. 

Gunde Svan kunde duscha och klä om på en minut och 43 sekunder. Du då?

– Nästan lika effektiv. Kokar ofta pastavattnet medan jag är i duschen, eftersom jag vill ha mat direkt efter träningen.

Du har gått en kurs i sminkning, varför då?

– Jag tycker det är kul att få piffa upp mig. En säsong hade jag löshår, så då kunde jag göra lite flätor inför vissa tävlingar. Fast oftast tar jag mig inte tid. Drar bara ner mössan i pannan och kör. 

Hur länge kan du rimligtvis hålla dig kvar i världstoppen?

– Marit Bjørgen fyller 38 snart. Hon hade ett uppehåll när hon blev mamma, men blev bara ännu starkare efter graviditeten. Så fysiskt ska det nog inte vara några problem att köra några år till. Det är mer andra parametrar som spelar in. Speciellt som kvinna.

Som kvinna?

– Ja, eftersom mamman i början är väldigt viktig för spädbarnet. Det ställer förstås superstora krav på familjen om alla ska vara ute på tävlingar hela tiden.

Du vill alltså ha barn en dag?

– Just nu är jag singel, så det känns ganska långt bort. Först måste jag träffa någon som jag är beredd att skaffa barn med. 

Men beundrarbreven saknas väl knappast?

– Äh… det vet jag inte. Det intressantaste jag hittills fått var väl ett sms från Thomas Wassberg som frågade om jag ville ha jämthundsvalpar. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top