Niandet är tillbaka – är det dags för en ny du-reform?

Niandet har letat sig tillbaka in i vardagsspråket men långt ifrån alla gillar att bli kallade "ni". Istället för respektfullhet hör de ett eko från det gamla klassamhället.

Jeanette Linder, utsedd till årets servitör 2015, skulle aldrig drömma om att kalla sina gäster för “du”.

– Jag tycker att det låter – kanske inte direkt otrevligt, men lite för personligt. Något man använder hemma, bland vänner och kollegor. Till en restauranggäst är “ni” ett trevligare och mer respektfullt till-
talsord, säger Jeanette som jobbar på trendiga stockholmskrogen Råkultur.   

Femtio år efter du-reformen har niandet letat sig tillbaka in i vardagsspråket. Främst är det unga människor inom servicesektorn som tagit för vana att tilltala sina kunder och gäster – åtminstone sådana över en viss ålder – med ni:

“Vill ni prova tröjan i en mindre storlek?” 

“Hoppas ni får en trevlig resa!”

“Vill ni betala med kort?”

– Jag tror att gästerna uppskattar att bli kallade för “ni”. Jag har åtminstone aldrig mött någon som reagerat negativt, säger Jeanette Linder.

Men alla ser inte niandet som ett artighetstecken. Somliga uppfattar det som fjäsk, högfärd och distans. Artikelförfattaren upplevde nyligen hur en medelålders karl kastade en blick över axeln – missnöjt, demonstrativt – sedan tjejen i kassan på ett kafé tilltalat honom med “ni”:

– Vilka vi?

“Krångligt och onaturligt”

Lotten Bergman, som föreläser om skrivregler och är självutnämnd språkpolis, tror att niandets förnyade utbredning har med ökad internationalisering att göra. I tyskan, franskan och många andra språk faller det sig ganska självklart att titulera obekanta med olika motsvarigheter till ni. 

– Någonstans måste det ju också hållas kurser där man lär ut niandet, att det är ett artigt sätt att bemöta kunder. Själv ser jag ingen anledning att lägga sig till med det här språkbruket i Sverige. Främst för att det är så krångligt och onaturligt. Ingen som niar har ju vuxit upp med det. Nej, det här är en tillbakagång, i riktning mot det gamla klassamhället, säger hon.

En gång i tiden stod emellertid ni-tilltalet för något progressivt, en demokratisering av det offentliga samtalet. Författaren Hjalmar Söderberg hörde till dem som propagerade för “ni” runt förra sekelskiftet. Ett ömse-sidigt “ni” kunde då uppfattas som mer jämlikt än den då utbredda titelsjukan och direkta tilltal i tredje person:

“Önskar överstinnan mer te?”

“Nej, Lina kan gå nu.”

Lotten Bergman menar att det ändå funnits kyla eller rentav förakt i niandet:

– Ja, eftersom de i överordnad ställning förr brukade kalla folk som saknade titel och status för ni. Hörninini!

Sund reaktion?

Kan man ändå inte se niandet som en sund reaktion på den överallt förekommande, falska intimiseringen med obekanta som hurtigt kallar en vid förnamn, exempelvis uppringande försäljare: “Tjena Fredrik!”?

– Jag ser det som två helt olika saker. Jag håller helt med om att låtsas-kompisskapet i offentligheten är irriterande och absurt. Samtidigt går det ju att uppträda artigt och väluppfostrat, fast man duar varandra, och utan hejsan-hoppsan-attityd. Det har ju alltid gått tidigare. 

Bör man påtala sitt eventuella ogillande över att bli niad?

– Jag vill inte utfärda några direkta råd. Själv kan jag säga “Oj, du får gärna dua mig”!

Så blev vi du med varandra

Enligt legenden var det Bror Rexed som satte igång du-reformen 1967, då han vid sitt tillträde som chef för Medicinalstyrelsen bad att få vara “du och bror” med hela personalen.

I verkligheten kom duandet knappast genom någon reform, utan gradvis i en process som varade i många år. Den upproriska sextiotalsandan var ett pådrivande element, men redan på 1930-talet införde Per Albin Hansson du-tilltal inom Socialdemokraterna.

En annan pådrivande faktor var enkelhet. “Du” ersatte ett komplicerat, tredelat system där titlar – ofta kombinerade med herr, fru eller fröken – användes för att markera artighet och vars och ens ställning i den sociala hierarkin. “Du” var förbehållet den intima sfären och det för många obekväma “ni” hamnade någonstans mittemellan.

Osäkerheten hur folk egentligen skulle titulera varandra var tidvis så stor att man snodde runt frågan genom att uppfinna indirekta tilltalsformer som “Får det vara mera kaffe”? och “Önskas socker?”, former som lever kvar än idag.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top