Charlotte Gyllenhammar om att växa upp i en exponerad familj

Hängande kvinnor och utsatta barn. Det möter man i konstnären Charlotte Gyllenhammars bildvärld. Nu är hon aktuell med en tillbakablickande utställning – och som tävlande i På spåret.

Huvudet upp och fötterna ner. Allt är som det ska i konstnären Charlotte Gyllenhammars ateljé i Stockholms frihamn, där tyngd-lagen gör sig påmind utanför fönstret i rader av containrar och lastfordon. Annars kan saker och ting stå på ända i hennes närhet. Är det inte en gammal ek eller kopia av ateljén så är det kvinnor som står eller hänger upp-och-ner med kjolarna dinglande över huvudet. 

Fast, jodå, även här inne finns spår av omvända världen. En vågig kjolkant i gips står uppfläkt på ett bord som en krans och i den ett kvinnohuvud. Allt liksom sett underifrån – om det vore upp-och-ner.

Vad är det med dig och det upp-och-nervända? Finns en bungyjumpare i dig?

–Ja, det finns det säkert!, säger hon med ett skratt och menar att det handlar om att vända på perspektiv och kasta om sina föreställningar.

Flera hängande kvinnor finns i film, foton och som skulptur på Charlotte Gyllenhammars bakåtblickande utställning nu på Fotografiska i Stockholm. Kvinnorna är ofta elegant klädda. I filmverket Olydnad från 1997 bär hon päls, pärlhalsband och lager av underkjolar.

– Hon är kvinnlighet till överdrift. Jag tyckte det var roligt att ge mig hän i allt det där kvinnliga, det som är smyckat, förfinat och ömtåligt – allt som inte passade sig i mitt sammanhang då på konstskolor, säger hon förtjust.

Det gick väl knappast an heller i konstnärens egna kretsar av samhällstoppar att en fin flicka slår sig lös upp-och-ner, kan man tänka.

– Nej, men det är dubbelt. Hon står för sånt som är både åtrått och föraktat. Du kan titta på bilden både utifrån kön och klass och sedan vända på det. Där finns både ett fritt hängande och ett fallande.

Ja, nog kan kvinnor falla i aktning av att bryta gränsen för hur de “bör” bete sig. Charlotte Gyllenhammar har envist fortsatt att ge oss nya bilder på temat. I ateljén finns en skulpturmodell som står på huvudet med blottade ben rätt upp i vädret. 

Längs väggen är hyllorna även fyllda av kantiga gjutformar och man anar konturer av barn, som också är vanliga motiv i hennes skulpturer. Barn i bylsiga overaller, barn som står, sitter eller sover. I ett hörn finns pytsar för olika geggor; acrystal och silikon. Det är här konstnären joxar och håller på, även om hon har assistenter till hjälp. Det värsta är slipningen, den lämnar spår på minsta yta i det belamrade rummet. 

– Ja, det är så med skulptur; det är skrymmande och har många kladdiga, dammiga och skitiga stadier, säger Charlotte Gyllenhammar med ett sj-ljud långt fram i munnen som gör henne än mer apart här, elegant fotodressad som hon är i decimeterhöga klackar och skrynkelfri blus med mjukt fall.

Men så har hon också varit representativ på ett möte tidigare och ska till ännu ett efter vårt besök. Ändå tar hon god tid på sig att berätta om sitt arbete. Ja, för att vara bildmakare har hon mycket att säga – och tycks vara van att behålla ordet. 

Charlotte Gyllenhammar om att växa upp i en exponerad familj
Den nattsvarta kvinnofiguren stiger ur kjolarnas mörker i verket Night Ascend.

Pluggar inför På spåret

Så småningom avbryter hon sig, dammar av kaffebryggaren och fixar varsin kolsvart kopp.  Vi kommer in på det nya hon just har kastat sig ut i: att medverka i tv-programmet På spåret. Det är svårt att förbereda sig men Charlotte Gyllenhammar pluggar i alla fall städer.

– Jag kan en del geografi för jag reser mycket i världen, men alltså svenska småstäder…, säger hon med bekymrad min.

Programmakarna har tjatat länge på konstnären och nu var det dags att tacka ja. Hon skakar på huvudet.

– Jag har varit ganska skygg och hemlighetsfull genom åren för jag har haft ett paradoxalt förhållande till offentligheten. Som ung i konstvärlden behövde man ju visa upp sig och sina verk, samtidigt som jag sa nej till all publicitet. 

Försiktigheten hade sin förklaring. Som dotter till landets då ledande industriman Volvochefen Pehr G Gyllenhammar och göteborgska fp-politikern Christina Gyllenhammar, var uppmärksamhet något tudelat.

– Det är klart, med den familj jag är uppvuxen i och mina föräldrars ställning så var jag ju väldigt exponerad. Jag var inte alltid medveten om deras roll, utan förstod det först när jag möttes av frågor och fördomar.

Hon insåg i alla fall tidigt att hon som svensk var privilegierad. Hemmet var
politiskt medvetet och där talades mycket om världen. Andra världskriget fanns i nära minne. Farmodern var judinna och hela hennes släkt i Tyskland och Frankrike blev deporterad och mördad i koncentrationsläger. Charlotte Gyllenhammar har kvar tante Floras sista brev från lägret i Theresienstadt 1942. 

– Då förstår man att det finns nånting som är bortom det svenska klasstänkandet, någonting mycket mörkare, större och allvarligare som öppnade sig som en avgrund för ett barn. Det går ju inte att förstå, utan blir snarare nånting man bara känner som en underström. Detta allvar har nog präglat mig mest.

 

En lycklig barndom

Som flicka skapade Charlotte en egen värld, ifred för föräldrar och tre syskon, där hon kunde hantera detta mörka ofattbara men också livslusten och glädjen. För hon ser sig själv som ett lyckligt barn. Systern Cecilia von Krusenstierna beskrev för ett tiotal år sedan i romanen En spricka i kristallen en barndom i överklassen som kärlekslös och full av prestationskrav. Den bilden känner inte Charlotte Gyllenhammar igen. 

– Jag hade inte någon olycklig barndom. Jag tyckte livet var hisnande roligt och fascinerande farligt samtidigt. Fast jag blev väldigt arg om jag blev störd i min egen värld, jag behövde väl det där egna rummet att gå in i, säger hon och rycker på axlarna.

Har ditt namn varit en belastning?

Hon rynkar pannan.

– För varje människa som ska växa upp och klara sig själv, blir det komplicerat när andra har en bild av vem man är innan man ens blivit någon. Jag var gudskelov lite naiv och tänkte inte så mycket på min bakgrund. Jag har ju alltid velat bli konstnär och gått i den riktningen.

Efter gymnasiet gick hon på konstskola hemma i Göteborg. Tonårigt obekymrad drog hon till Paris med en kompis och två killar i en gammal bubbla (inte Volvo!), blev förälskad där men fick ändå iväg en ansökan till Konsthögskolan i Stockholm – och kom in, 19 år gammal. 

Frånsett farmor som spelade piano till husbehov, finns inte mycket konstnärlighet bakåt i den adliga Gyllenhammar-släkten. Ättlingen Charlotte är den första och enda egentligen. Men det har alltid funnits stor respekt och ett intresse för konstnärskapet, påpekar hon.

– På både mormors och farmors sida var de bildade. Jag var omgiven av konst, vi gick på museer och gallerier och mamma var en stor läsare. 

Inte tjat om att klippa dig och skaffa jobb..?

– Nej, absolut inte. Det fanns från början en respekt för det jag gjorde. Sedan var de kanske överraskade att jag hade sånt allvar att vilja gå hela vägen.

 

Eken blev genombrottet

Ett publikt genombrott för Charlotte Gyllenhammar kom 1993 med eken. En 120-årig bjässe, fraktad från Roslagen och hängd upp-och-ner vid Sergels torg. Trädet stod för minnet, där rötterna påtagligt kommit upp till ytan. Att inte glömma vår historia, var budskapet. Vi förskonades från krig och bombningar men raserade ändå huvudstadens centrum i efterkrigstidens rivningshysteri, menade konstnären. Sergels torg blev ett Sveriges år noll. 

– Man kallade det ju för “år noll” i Tyskland när man ville glömma sitt förflutna. Men minnet är också till för dem som har lidit och för dem som inte finns längre. Det är lätt för alla som klarat sig att säga: “Nu glömmer vi det här och går vidare”, men det blir som att angripa de utsatta igen, säger hon och nämner att det upp-och-nervända trädet också är en gammal judisk symbol.

Efteråt ville konstnären göra en bok om ekens resa av själva trämaterialet, men i just ek finns en syra som inte funkar till pappersmassa.

– Det måste väl vara bok.., inflikar fotografen Theresia Köhlin.

Charlotte Gyllenhammar skrattar stort.

– Ha, ha, ja, det där är riktig Göteborgshumor. 

 

Ville vara pojke

I hemstaden finns skulptörens minnesmärke över Raoul Wallenberg och närmast ska hon till Malmö för att lägga sista handen på en tre meter hög bronsfontän vid barnbadhuset i stadsdelen Hyllie. Det är en fortsättning på Mother, kvinnohuvudet från 2014 som sprutar vatten ur munnen. Den nya heter “&child” och bubblar istället – “kokar kaffe” som barn får göra när de lär sig simma. 

Sprudlande barnaglädje! 

Annars kan Charlotte Gyllenhammars barngestalter kännas utsatta och övergivna. För henne fungerar barnet som en förstärkare, via barnet skärper den vuxne sin uppmärksamhet.

– När man ser barn upptäcker man gränser i sig själv. Som vuxna vill vi gärna visa oss tuffa, vi har sett allt och tål allt. Men när ett barn kommer in i bilden blir vi oerhört inkännande och känsliga.

Det upplever man i installationen Betraktarna, där ensamma småttingar sitter och stirrar rätt in i tv-nyheterna och ett förfärligt gisslandrama. Verket bygger på ett eget minne 1973 då rikemanssonen Paul Getty III fick örat avskuret av kidnappare. 

– Det lät som en ruggig folksaga som min farmor brukade berätta!

Men det fanns ett reellt hot. Efter terrordådet mot västtyska ambassaden i Stockholm 1975, då man avslöjade planer på att kidnappa ministern Anna-Greta Leijon, ansågs det farligt för ledande industrichefer och politiker i Sverige. Under en period fick familjen Gyllenhammar skydd.

– Att i tolvårsåldern känna att mina föräldrar inte kan skydda mig, det var naturligtvis väldigt mardrömslikt. Vi hade Säpo-vakter, så det måste ju vara farligt på riktigt tänkte jag, och det blev så påtagligt för vi fick inte gå till skolan själva. Sånt gillar ju inte barn; att sticka ut.

Instängd i en roll man inte valt. Kanske är det vad Charlotte Gyllenhammars verk handlar om. Hon pratar själv om bilden av att vara människa i en kropp som begränsar och att vilja förlösas men tvingas ha tålamod.

– När jag var liten ville jag hellre vara pojke. För mig var det inte självklart med olika kön utan det handlade om det mänskliga. Jag har fått erövra min kvinnlighet. Jag kunde inte föreställa mig att bli mamma, det var så främmande. När jag sedan fick Agnes förundrades jag över den enorma kärleken till detta lilla barn. 

Hon visar foton på installationen Daghem, där ett gäng skulpturer av sovande dagisungar ligger utspridda på golvet. Hon ler vid minnet och pekar på en av
figurerna: 

– Alla snusade så gott, särskilt han, en specifik liten pojke med tjocka kinder som sov tryggt på rygg i den knasiga ställningen!

De känns lite utsatta…

– Ja, den där omedvetenheten är så
rörande med barn, samtidigt som det är en styrka att ha sådan tillit. Det kan vara outhärdligt för en vuxen att se en oskuldsfull varelse så här, man vet ju att de kommer att få sina törnar. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top