Fredrik Backman är mannen bakom “En man som heter Ove”

Fredrik Backman, författaren till bästsäljarfenomenet En man som heter Ove, har ett rykte om sig att vara svårflörtad när det gäller intervjuer. Men här står vi nu, på hans kontor i centrala Stockholm. Klockan är ungefär tio på förmiddagen.

Till att börja med kan vi konstatera att hyllorna i arbetsrummet är fyllda med gamla skrivmaskiner och samlarfigurer förställande amerikanska idrottsstjärnor. Mängder av dem. Objekt som vittnar om var Fredrik Backman har sina passioner. Hans nya bok Björnstad handlar om hockey.

Skribentkollegan Niklas Natt och Dag, som Backman delar kontoret med, har plockat fram lutan. Tonerna av Bellmans epistel nummer 31, den om Movitz då han blev uppiskad på gatan, ljuder i deras lilla hörn av det anonyma kontorshotellet, som annars mest befolkas av IT-konsulter. 

– Folk här undrar nog vad fasen vi håller på med, säger Fredrik Backman.

Efter de otroliga framgångarna med Ove-boken – som i Sverige inhandlats av motsvarande tio procent av befolkningen – skulle Fredrik Backman inte behöva arbeta en dag till. Eller så skulle han kunna skriva tio uppföljare om den 59-årige anti-hjältens vidare öden, och själv ge sig ut på oändliga föredragsturnéer i Tyskland, England och USA, och fortsätta med det till sin död. 

Sjukligt intresserad av idrott

Istället valde han att skriva nya böcker om, i tur och ordning, en 63-årig kvinna, en sjuårig tjej och nu ett gäng hockeyungdomar i en liten stad norröver. Ett litterärt universum befolkat av osmidiga typer, folk som hamnat lite utanför, ofta med särskild benägenhet att stöka till det för sig och ställa till bråk.

– Jag är intresserad av folk som ser ut som alla andra, men som inte riktigt går i takt. Folk med social inkompetens. Antagligen för att jag själv är sådan. Rockstjärnorna, astronauterna och supermänniskorna är jag inte intresserad av. Men jag är väldigt intresserad av den där som bor i huset bredvid ditt. Och så är jag int-resserad av människor som är besatta.

Det är inte minst av den sistnämnda anledningen som Fredrik Backman valt hockeyn som arena för handlingen i sin nya roman. Så länge han minns har han själv varit fanatiskt, överdrivet, närmast sjukligt intresserad av idrott. Vad är det egentligen som händer när hockeyn tar över allt och blir det viktigaste som finns, ja större än själva livet?

I sin nya bok utforskar Fredrik Backman elitismens och tystnadskulturens roll i svensk idrottsrörelse och relationerna i en miljö där allt som räknas är att vinna. Det hade lika gärna kunnat handla om något häftigt IT-företag med bollhav och pingisbord där det är status att jobba 18 timmar om dygnet, säger han.

– I en sådan kultur är du bara värd någonting om du presterar. Blir du där-emot skadad, eller sjuk, är du plötsligt inte värd något. Det föder ett förakt för svaghet, tror jag. Ett förakt för allt som är annorlunda och kan kategoriseras som svaghet. I det följer homofobi, sexism …

Kan du hata sport, också?

– Jag kan hata mig själv, för att jag har så stor del av den där kulturen i mig. Min nya bok Björnstad är väldigt mycket en uppgörelse med mig själv.

 

Blir lätt besatt

Fredrik Backman har bara två lägen: Av eller På. Allt, eller inget. Han har med andra ord en tendens att bli lika besatt som de människor han skildrar i sina romaner. Det egna, mycket omfattande idrottsutövandet har skett på ren vilja och i total avsaknad av naturlig talang, påstår han.

– Jag ville jättegärna spela hockey som barn, men kunde inte, för jag hade för veka leder. Var för ömtålig, stukade fötterna och bröt grejor hela tiden. Hockey var en för tuff sport för mig, då. Och det är väl en anledning till att jag älskar den så mycket. Det har funnits ett utanförskap. När jag ser bra hockeyspelare, förstår jag hur ofattbart svårt det där är. Det är nog en del av kärleken.

– Men jag höll på med alla andra idrotter. Spelade fotboll i en ganska hårdsatsande klubb, HIF, tills jag var 13–14. Hoppade av för att jag inte var tillräckligt bra. Men fortsatte i mindre klubbar med fotbollen, spelade i Korpen till 22–23, hade skitsvårt att släppa det. Spelade handboll, basket, innebandy, pingis, badminton. Höll på med skytte ett tag, spelade squash när det blev en grej. Jag gjorde allt. Fanns det en boll, så var jag med. Att jag lyckades klamra mig kvar rätt högt upp i åldern berodde enbart på att jag ville, så fruktansvärt mycket.

Att skriva romaner är en enorm viljeansträngning, det också. Att sätta sig ner vid tangentbordet, dag ut och dag in. Fylla de där 300–400 sidorna med bokstäver. Få ihop en historia som håller och är tillräckligt bra. Åtskilliga författare tycker att den processen, själva skrivandet, är rena helvetet. Och föredrar minglet och de eventuella intervjuerna efteråt. Sådan är inte Fredrik Backman.

– För mig är skrivandet en stor glädje. Och en besatthet. Min hjärna funkar så. Är alltid uppskruvad till nivå 11, även vid de tillfällen då jag framstår som rätt sansad och avstängd utåt. Jag tänker, non stop. Det händer mycket skit i huvet hela tiden. Det saktar aldrig ner. 

– Folk frågar: “Hur hittar man disciplinen att skriva, ska man avsätta tid, vad har du för skrivrutiner?” Jag tror att om man gillar att skriva, verkligen gillar att skriva, alltså den här delen (han hamrar på bordsskivan som på ett tangentbord), är det viktigast att koncentrera sig på tänkandet. Att lägga så många timmar som möjligt på att grubbla över vem du vill berätta om, vad du vill berätta, och varför. Har du en tillräckligt bra historia i huvudet, så tror jag att du kommer att skriva den.

Har du alltid velat bli författare?

– Nej. Men jag har alltid velat berätta historier. Ända sedan jag var liten. Jag var inte en populär unge, utan ganska ensam. Det tog lång tid för mig att få kompisar. Och så är det fortfarande. Mina bästa vänner är folk jag lärde känna i tonåren. Det är så lång tid det tar för folk att – gilla mig. 

 

Trivs med anonymiteten

Fredrik Backmans roll i sociala sammanhang blev tidigt historieberättarens, bardens, gycklarens. Den där rolige killen som visste att leverera en punchline. Som fick folk att skratta åt dråpliga episoder, fullspäckade av detaljer, som han observerat och lagt på minnet.

– När jag var liten, 7–8 år, kom jag på att skrivandet är ett bättre sätt att kommunicera, än att göra det verbalt. När jag skriver kan jag ju tänka efter, sudda, redigera mig själv. Det hela blir mycket lättare. 

– Så om jag bråkade med min pappa, om jag var jätte-jätte-jättearg på honom, verkligen kände att jag var missförstådd, kunde jag sätta mig på mitt rum och skriva ett brev. Som jag lade på köksbordet innan jag gick och lade mig, så att han kunde läsa. Och så vi kunde prata om det nästa dag. Eller så skrev han ett brev till mig. Mejl, sms, hela den teknologiska revolutionen har varit en välsignelse för folk som mig. Som inte kan lösa konflikter verbalt.

Fredrik Backman har anlänt något sen till intervjun, eftersom barnen insisterat på att bli dragna på pulka till förskolan. Han lever ett normalt liv – i den mån en författartillvaro någonsin kan vara normal – trots sina enorma framgångar med Ove. Gillar det där med att jobba på ett ställe med vanliga människor, ute i “verkligheten”, bland folk som har vanliga arbetstider och schemalagda fikaraster. I kontorshotellets lunchrum är det väldigt, väldigt få av IT-konsulterna, revisorerna och ekonomerna som vet vem han är, det är Fredrik Backman säker på, trots att åtskilliga av dem rimligtvis läst hans böcker. 

Fredrik Backman ser ingen anledning att ändra på den saken, utan trivs i sin anonymitet.

Samtidigt säger han: 

– Jag försöker fortfarande hitta min identitet i det här. Att det gått så orimligt bra. Och det säger jag utan någon falsk ödmjukhet eller för att spela ner mig själv. Mina framgångar står inte i proportion till arbetsinsatsen. Så är det. Men mina vänner skulle nog inte säga att jag har blivit speciellt annorlunda. Snarare “tur att han kan försörja sig på det här, så att han får utlopp för all sin skit på dagarna.” Förut var det ju så, innan jag blev skribent, när jag körde truck, jobbade på restaurang, på Anticimex och tryckeri och allt det där, att jag först ägnade åtta timmar om dagen åt något jag inte tyckte var jättekul. För att sedan gå hem och leva ut all den där kreativiteten. Skriva, tänka, berätta historier. Bygga konstiga världar. Det tog ju åtta timmar till. Hela dygnet gick åt. 

– Nu får jag leva ut den här kreativiteten på dagarna. Ösa ut allting, och sedan åka hem och vara en något sånär pappa och man. Det är nog förändringen. Ambitionen med första boken var, att den skulle gå så pass bra att förlaget skulle låta mig skriva en till. Det är fortfarande ambitionen. 

 

Kritisk till “bästsäljarsamhället”

Fredrik Backman är kritisk mot “bästsäljarsamhället” och den tilltagande kändisfixering som gör att författare numera helst bör vara stjärnor eller ha gjort något spektakulärt bortom ordbehandlaren för att komma i fråga för publicering. Han diskuterar ogärna siffror och de egna försäljningsframgångarna, trots att han i hög grad gynnats av det bästsäljarsamhälle han har så svårt för.

– Jag har fått väldigt mycket av bokbranschen. Men jag tror inte jag gör bokbranschen några tjänster genom att diskutera mina tidigare framgångar. Om jag ska betala tillbaka något, och framförallt om vi vill att bokbranschen ska överleva, så handlar det inte om att få ännu fler att prata om mina böcker. Eller att ännu fler ska plocka upp de böcker som redan ligger på topp tio. Nej, vi måste få folk att läsa det som inte ligger på topplistorna. Uppmärksamma debutanterna. Få medierna att skriva mer om att det kommer mycket bra böcker här. Läs gärna de också!

Man hör ofta folk säga: Jag läser inte så mycket böcker.

– Ja, och då säger jag: “Gillar du historier? Bra! För då gillar du böcker”. Men du har kanske inte läst rätt böcker! Nu finns det folk på bokförlagen som klagar över att folk inte pratar om böcker i fikarummen längre, utan om tv-serier. Jag menar: Det är bra. För folk i fikarummen pratade inte om böcker i fikarummen förut heller. De pratade om Paradise Hotel, och om Robinson. Vem som var gäst i vilken talkshow. Det var vad folk pratade om för tio år sedan. Inte om stora romaner. De pratade om tv, men om Bingolotto. Nu pratar de om tv-serier, och tv-serier är historier. Storys. 

– Jag ser jättepositivt på den utvecklingen. Så länge folk är intresserade av historier, är jag nöjd. För det är vad jag sysslar med: Berättar historier. Min förhoppning är att jag fortfarande kan ägna mig åt det, berätta historier som folk tycker är relevanta, om 20 år. Det är ambitionen.