Åsne Seierstad: Jag blev mystifierad i Sverige

Åsne Seierstad blev Åsne med svenska folket då hon rapporterade från kriget i Irak under den amerikanska invasionen 2003. Hon var en av få reportrar som stannade kvar i Bagdad, och hon sände sina rapporter från journalisthotellet Jerusalem Hotel. Hon rapporterade direkt från konfliktens hjärta, explosionerna stod som spön i backen, och Åsne Seierstad tvingades huka i direktsändning. 

Att påstå att någon “slår igenom” under ett krig låter kanske märkligt. Men det var vad Åsne Seierstad gjorde. Expressens Cecilia Hagen kallade henne “allas vår favoritnorska”, och det talades om Åsne Seierstads rockstjärnestatus och snygghetsfaktor. 

Vi träffas på ett boutiquehotell i Stockholm. Intervjuerna kring nya reportageboken Två systrar avlöser varandra. Åsne Seierstad säger att hon är “lite utsliten”. 

– Jag har jobbat mycket med boken, det var skönt att bli klar. Nu kan mina barn få sin mamma tillbaka. Det har varit mycket “Mamma skriver bok” ett tag nu. Jag har känt mig som en dålig mor. Men nu är jag fri. Nu ska jag bara vara ledig ett tag. Vara med barnen, åka skidor, göra sånt som jag har skjutit upp. Massa saker har satts på vänt, de ska jag ta tag i nu. 

Dagen innan vi ses blir Åsne Seierstad nominerad till Bragepriset, Norges motsvarighet till Augustpriset. 

Bryr du dig om sånt?

– Ja, visst gör jag det. Jag har ett slags tävlingsinstinkt i mig. Samtidigt är jag avslappnad med vad folk säger om mig. Jag lever i min egen värld. Vänner menar att jag inte lägger märke till om någon är otrevlig. “Jaså, var han det?”, kan jag säga.  

– Jag fick med mig ett gott självförtroende hemifrån. Mamma och pappa har ett naturligt förhållande både till sig själva och till andra. De gjorde heller ingen skillnad på flickor och pojkar. Jag gick ut i världen med en övertygelse att en flicka kan göra vad hon vill. 

Stockholmsbesöket har varit skönt, berättar Åsne Seierstad. Mellan intervjuerna har hon tagit det lugnt på rummet, vilat och läst. Inne i hotellsviten har hon spritt ut sina böcker. Hon har med sig en hel hög. Vid badkaret ligger ett tummat exemplar av The Great Gatsby. På nattduksbordet tronar en bokstapel med Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter högst upp. 

Hon har suttit i Malous tv-soffa tidigare under dagen, och har lockar i håret och tv-smink i ansiktet. 

– Så här brukar jag inte se ut. Jag har aldrig så här mycket smink. 

Är du mer populär här i Sverige än i Norge?

– I Sverige dök jag upp från ingenstans. Plötsligt var jag bara i tv-rutan. Jag blev mystifierad. Folk är generellt mer positiva till mig i Sverige. Jag slipper billigare undan här. I Norge är det mer kritik kring det jag gör. Två systrar är den första boken som har fått otroligt goda recensioner i Norge. 

 

Åkte av fri vilja

Boken handlar om de norska tonårssystrarna Ayan och Leila. En oktobermorgon 2013, i Bærum kommun några mil utanför Oslo, kramar Leila, 16 år, om sina föräldrar. Hon säger att hon tycker om dem. Men hon tackar nej till pappa Sadiqs erbjudande om skjuts till skolan. Hon vill gå själv. På eftermiddagen kommer varken hon eller storasyster Ayan, 19 år, hem som de brukar. Föräldrarna ringer och skickar sms. Klockan sex svarar äntligen Ayan. Hon ber föräldrarna att sätta sig ner. Hon säger att hon har skickat ett mejl. Sedan lägger hon på. 

“Vi älskar er sååå högt och skulle göra allt för er och aldrig göra något för att såra er med vilja.” 

Så inleds mejlet. Och fortsätter: 

“Nu är det så att muslimerna blir angripna från alla håll och vi måste göra något. (…) Det räcker inte längre att sitta hemma och skicka pengar. Med tanke på det har vi bestämt oss för att åka till Syrien och hjälpa till där nere med allt vi kan.”

En tid senare kontaktar en förtvivlad pappa ett bokförlag. Han vill berätta sin historia, och det är författaren och journalisten Åsne Seierstad som får uppdraget. Hon har läst om de norsksomaliska systrarna i norsk media, och som alla andra tror hon att döttrarna har kidnappats och att deras far försöker rädda dem tillbaka till Norge. Men sanningen är att de har åkt till Syrien av egen fri vilja, “för Allahs skull”, och att de inte vill återvända hem.

Vad tänkte du då du fick frågan att skriva boken?

– Vad vill familjen med boken? Varför vill de dela med sig av den här smärtsamma historien? Jag ville veta mer om deras motiv, den somaliska gruppen är ju vanligtvis ganska stängd. Jag såg framför mig alla problem som kunde uppstå. I kölvattnet av Bokhandlaren i Kabul och den konflikt som uppstod är jag numera försiktig. Jag ville inte lägga massa tid på boken, och sedan sitta i en situation där de dikterade villkoren: “Det här kan du inte skriva, och det här kan du inte skriva”.

 

Såg inte varningssignalerna

Pappa Sadiqs svar på Åsne Seierstads frågor är att han vill hjälpa andra. 

“Jag vill att människor ska uppfatta varningssignalerna. Själva var vi blinda. Vi trodde att det skulle gå över. Nu vet vi bättre”, säger han i boken. 

I efterhand ser han flera tecken på hur döttrarna radikaliserades under en längre tid. De slängde sina parfymer och sitt smink, de tog sin koranskola på allt större allvar, de tog strid i skolan för rätten att bära niqab. 

Och de drog sig undan. Stängde dörren till rummet, tillbringade mer och mer tid framför datorn. 

Sadiq  tänkte att flickorna nog hade hjärtesorg eller var fullt upptagna med skolarbetet. Mamma Sara var till och med stolt. Hon skröt för väninnorna över sina lydiga döttrar som gick till moskén utan att knota. 

– Den äldsta systern, Ayan, märkte ut sig i skolan för att hon var så duktig. Varenda lärare kommer ihåg henne. Hon tänkte självständigt, var engagerad i debatter, fördjupade sig i Knut Hamsun, var verbal, skrev fantastiska uppsatser… Hon kunde ha blivit den första norska diplomaten med somalisk bakgrund.

IS härjningar har skakat världen. Världens mest fruktade terrororganisation halshugger, dödar, bränner och begraver människor levande. De offrar journalister, hjälparbetare, små barn, shiamuslimer och kvinnor som inte anpassar sig. 

Och till IS epicentrum beger sig de två norsksomaliska flickorna – frivilligt. 

 

Vill inte komma hem

Hur kan det hända? Det är en av frågorna som Åsne Seierstad försöker besvara i boken. Europa befinner sig i en lärofas vad gäller radikalisering, anser hon. Idag är dock kunskaperna större än då systrarna reste. Sedan Leila och Ayan åkte till Syrien har åtskilliga ungdomar från väst gjort samma resa. Inte minst svenska ungdomar. Sverige har utmärkt sig för sina jihadistexporter och enligt Säpos beräkningar har över 300 personer, många från Angered i Göteborg och Vivalla i Örebro, åkt till Syrien och Irak. Utanförskap har ansetts vara en anledning till radikalisering. Men verkligheten är mer komplicerad än så. 

Ayan och Leila får betraktas som integrerade. De växte upp i Norge, bodde i en stor lägenhet, gick i bra skolor, hade kompisar av flera olika nationaliteter, och levde i en kärleksfull familj.

– För systrarna är resan till Syrien ett slags frigörelse från Norge. Familjen flydde från krigets Somalia. De kom till Norge där de fick fred, frihet och möjligheter. Så vill vi se på saken. Men systrarna kände sig ofria i Norge. De tyckte att Norge höll dem nere. 

I sitt researcharbete har Åsne Seierstad suttit med på möten med föreningen Islam Net, där ungdomar uppmuntras ta avstånd från Norge. Organisationen bär en del av ansvaret i radikaliseringsprocessen, enligt Seierstad, även om det är systrarna själva som tar det sista, slutgiltiga steget. Också en karismatisk koranlärare, och en radikal väninna verkar ha spelat en roll i systrarnas beslut. 

– Flera förklaringar samverkar. Forskning visar att vänskap är viktigare än internet. En vän, en klasskamrat, någon i närmiljön som inspirerar spelar stor roll. De som reser till Syrien reser nästan alltid tillsammans. De påverkar varandra. 

I boken får vi följa pappa Sadiq som beger sig till Syrien för att leta efter sina döttrar. Han lierar sig med människosmugglare, beväpnar sig, blir tillfångatagen, torterad och ställd inför en shariadomstol. Han är förtvivlad och desperat. Men han räds inte kriget – han har ju ett förflutet som barnsoldat i Somalia. Han – liberalen, poeten, fembarnspappan – kan bara inte förstå att det blev som det blev. 

Sadiq vägrar att acceptera.  

– Jag kan inte ens föreställa mig den smärta som Sadiq känner. Ett slags desperation över att ha förlorat två flickor, som inte är döda, men som lever i konstant livsfara. När jag skrev min förra bok, den om Utøya, lärde jag känna många föräldrar som hade förlorat ett barn. De gick ner i den djupaste, mörkaste sorg. Men det var en ren och klar sorg, utan skuld. Sadiq och Sara har också förlorat två barn. Flickorna lever, men de kan när som helst dö. I tre år har föräldrarna levt i denna förtvivlan. Jag tror att man blir galen av att ha det så. 

Vad var svårast med boken?

– Att allt ändrade sig hela tiden. Jag trodde länge att flickorna ville hem. Jag hade ingen anledning att tro något annat. Det var vad Sadiq sa till mig, och det var vad han sa i media. Min bok skulle sluta med att de kom hem. Det var det naturliga slutet på boken. Innan de har kommit hem kan vi inte ge ut boken, tänkte jag. Först efter ett år förstod jag att flickorna inte ville hem. Att de hade bett fadern att hålla sig undan.

Kände du dig lurad av Sadiq?

– Inte lurad personligen. På ett sätt gjorde det historien ännu mer intressant. Att de faktiskt ville vara där.  

Varför sa Sadiq att flickorna var kidnappade och ville hem?

– Jag tror att det var en kombination av flera saker. Det satte ju honom och jänterna i ett bättre ljus. Han var kanske rädd att folk inte skulle engagera sig i flickorna om de hade åkt till Syrien av egen fri vilja. Det är en viss skillnad på två flickor som har blivit kidnappade, och två militanta jänter som stödjer IS till hundra procent. Och så tror jag att det ena gav det andra. Till slut var det för sent att ändra historien. 

Så du kan förstå att Sadiq fortfarande hyser hopp om en återförening?

– Ja, absolut. Jag har själv två barn. Ens barn kommer alltid att vara ens barn, och man minns värmen från deras kroppar. Det går inte att avskriva döttrarna. De lever ju. Syrien ligger inte så långt bort. Plötsligt kanske flickorna får för sig att “vi drar”. Visst, det är låga odds att de skulle hitta någon som vill ta dem över den turkiska gränsen. Men det går att förstå att pappan lever på hoppet. 

Åsne Seierstad har skrivit till systrarna men aldrig fått något svar. Men hur skildrar man personer som man aldrig har träffat och som själva inte vill berätta?

Mejl och loggar på Messenger, Viber och Whatsapp mellan systern och brodern Ismael spelar en stor roll i boken. Loggarna ger en ovärderlig inblick i hur systrarna tänker och vilka värderingar de har numera.

– Jag ville porträttera flickorna så sanningsenligt som möjligt. Jag hoppas att flickorna – om de skulle läsa boken – nickar igenkännande. Jag hoppas att de känner sig riktigt behandlade, men det vet jag ju inte. 

– Vissa saker har jag fått välja bort. Jag har funderat mycket över flickornas eventuella tvivel. Jag undrar om de någonsin tvekade. “Törs vi?” Allt sånt är frånvarande i boken. Det blir ju bara spekulationer, så det var jag tvungen att välja bort. 

 

Pratar inte om privatlivet

I intervjuer pratar Åsne Seierstad framför allt om sitt yrke. Jag ber henne berätta något personligt. Men inte det jag har läst i alla tidningar. Jag vet redan att hon är en duktig skidåkerska. Att hon hade mycket energi, och lite svårt att sitta still, i skolan. Att hon har en feministisk mor som skrev barnböcker. Att hon har åkt “skimaraton” på Svalbard tillsammans med förre statsministern Jens Stoltenberg. Att hon umgås med den norska kungafamiljen. 

Berätta något nytt, något jag inte känner till, ber jag. 

Åsne Seierstad funderar. Säger att det låter så klyschigt när hon ska berätta något om sig själv. 

– Det blir så klichéartat. Vad ska jag säga? Jag är “nysgjerrig”?

Det låter som att hon säger “nykär” och jag skiner upp. Äntligen. Det har jag inte läst någonstans. 

Men vad kul. Du har alltså en ny käresta. 

– Alltså sånt pratar jag inte om. Jag sa nysgjerrig. Vad är det på svenska?

Och jag förstår att nysgjerrig betyder nyfiken. 

Åsne Seierstads senaste två böcker har haft Norge som utgångspunkt. Hon skulle gärna ta sig an ett tredje projekt på hemmaplan. Fortfarande är barnen små, och just nu är det inte möjligt att resa ut i världen. 

Men någon gång vill hon tillbaka till den där flickskolan i Libyen som hon så länge har haft i tankarna.