Det är Tommy, jag är så ledsen, förlåt. Jag har verkligen missat det helt. Brukar aldrig, åh vad jag har dåligt samvete. Slänger mig i bilen nu, tar en halvtimme.”
Rösten är mörk, vacker, lugn och varm.
Tommy Nilsson, romantisk 80-talsikon, helyllekille och rösten bakom låtar som En dag, Öppna din dörr och Dina färger var blå. Han är också mellovinnare och nu en av kändisarna i tv-satsningen Så mycket bättre. När Google får bestämma är det flest träffar på Malin Berghagen och Tommy, skilsmässa och alkoholproblem.
Sedan säger han, i bilen:
– Det skulle vara skönt om vi kunde slippa den där rubriken om Tommy som sagt nej till spriten. Det känns så sunkigt, jag vill framåt, inte gegga i det gamla.
Blonderad och rufsig öppnar han sin bildörr, samtidigt ringer telefonen och det är radio P4.
– Och jäklar, säger Tommy. Var det idag? Undrar om det var direktsändning.
Han svarar med silkesrösten, omdirigerar intervjun. Imorgon blir toppen för sedan sitter han på flyget, ska spela i Norge.
– Ja, det är lite mycket just nu, för Linda också, säger Tommy och svänger in på macken. Vi måste väl ha något att tugga på, och så måste jag köpa snus, väntar du i bilen?
”Här är jag tjugo. Jag trodde verkligen att så här fantastiskt skulle livet vara.”
“Vi ska gifta oss här”
Det är två år sedan han och Linda Olsson (artist som just nu spelar i Mama Mia på Tyrol i Stockholm) flyttade ihop och ut på landet utanför Åkersberga. Tommy pekar.
– Vi åkte in här och såg den röda gamla skolan och fröken som stod och ringde med en liten klocka och vi sa bara båda två: Här ska vi bo. Och här är kyrkan, visst är den fin, vi ska gifta oss här.
Så blev det. Kärlek och flytt till den lilla byn, Tommy trivs bäst där alla känner alla.
– Folk tycker att det är konstigt. Hur kan du gilla det, att alla känner igen dig? Men det gör de ju ändå, brukar jag säga.
Han parkerar framför det röda huset med den stora gräsmattan med lusthus, lekstuga, ett stort träd med grenar fyllda av flaskor i turkost, rött och gult. Undertill en sittplats med snirkliga stolar.
– Det kanske kan se lite tacky ut men på kvällen, när de lyser, är det så fint. Jag älskar att fixa fint, ordna olika rum, säger Tommy Nilsson och går in i huset, drar av sig skorna och petar in tårna i ett par grålurviga tofflor.
– Jag är lite frusen av mig, gillar att ha tofflor, här, du kan få låna Lindas.
Vi sätter oss vid matsalsbordet i mörkt trä. Tommy drar handen över bordet, fångar in frukostsmulorna, skakar av i vasken.
– Åh, här ligger disken i travar, ursäkta. Så, nu har jag ursäktat mig tillräckligt. Nescafé, funkar det? Kaffemaskinen är så krånglig, säger han, lägger upp de fyra kanelsnurrorna på ett fat, tänder ett högt ljus i en kandelaber, hämtar ett annat, tänder det, ställer fram kaffet.
En sannare Tommy-version
Han sätter sig, lutar sig fram med klarblå ögon och berättar att det är något annat nu, livet har nystartat. En sannare version av Tommy.
– Jag vågar stå mer för vad jag tycker och tänker. Jag tar tag i saker på ett annat sätt. Tidigare var jag en betraktare, stod bredvid. Nu är jag en deltagare i livet. Dessutom har jag blivit bättre på att säga förlåt, till andra men framförallt till mig själv. Det gör livet mycket lättare.
Han kallar det “transformation”, det som började för sex år sedan. När han bestämde sig för att sluta dricka. Hans producent frågade om han skulle hänga med på AA-möte, Tommy ringde en kompis, frågade vad han tyckte, sedan Linda.
– Linda visste väl inte hur stora mina problem var, mer än att hon nog tyckte att jag drack för mycket. Så ja, jag gick dit. Fick stå där och säga att jag var
alkoholist. Efter det har jag inte druckit en droppe.
Alkoholen har ställt till det i livet. Den femton år långa relationen med Malin Berghagen (som han har barnen Linn och Isak med) kraschade, spriten var en bidragande orsak.
– Jag blev inte så rolig när jag drack, skällde och så där. Jag försökte få kontroll på spriten, att jag inte fick dricka öl, bara vin men då blev det ju litervis med vin. Eller att jag bara fick dricka på krogen. Finter för att lura mig själv.
Han tystnar.
– Det var verkligen ingen rolig skilsmässa. Min tro på kärleken fick sig en rejäl knäck. Det är på något sätt värst för den som blir lämnad och det blev ju jag. Jag var rejält trasig efter det där.
Ett år senare träffar han Linda, Tommy spelade huvudrollen i Sound of Music på Göta Lejon i Stockholm, Linda var där. Relationen inleddes lugnt och försiktigt.
– När jag träffade Malin var jag faktiskt gift, så det var inte särskilt snyggt gjort av mig. Linda och jag har liksom gjort allt rätt. Vi gick och fikade i månader utan att det hände något mer. Det var bra för mig att ta det lugnt. Sedan pendlade vi mellan mitt hus i Hälsingland och hennes lägenhet i Stockholm i flera år.
Mötet med Linda är stort. Hon löper som en röd kärlekstråd genom hela intervjun.
– Att träffa en ny kvinna är en chans att sudda bakåt, att börja om. Det viktiga jag gör annorlunda är att jag verkligen lyssnar på Linda, jag har blivit bättre på det. Jag är så mycket tryggare i mig själv nu.
Två artister, fulltecknade kalendrar och deras lilla 5-årige son Tim. Livspusslandet löser de med släkten. Tommys tre andra barn (förutom 13-årige Isak som bor med mamma Malin på Mallorca), och barnbarnet Robin, 16 år, barnvaktar gärna.
Priset som artist är att tvingas vara borta från barnen, sammanfattar Tommy. Men inställningen till scenlivet har ändrats.
– Tidigare kunde jag komma hem efter en turnering och när barnen kom emot en och frågade “Hur har du haft det?” svarade man lite trött “Jo, bra men nu måste jag vila”. Nu använder jag hotelltiden till att vila för att orka vara den pappa jag vill vara hemma.
Han lever mer i nuet nu, förklarar att tidigare var ölen belöningen efter en spelning, nu är spelningen belöningen.
– Jag njuter där och då av att männi-skor har köpt biljett och tagit sig till konserten för att lyssna på min musik. Det är så fint. Sedan åker jag till hotellrummet, kan till och med säga “Bra jobbat ikväll, Tommy” och klappa mig på axeln.
Artist sedan tonåren
Han har försörjt sig som artist sedan tonåren, började som högstadieblondin och spelade med grannpojkarna, sedan sångare i bandet Horizont, därifrån handplockad av en fransk producent, Yves Accary, för karriär i Frankrike. Studion fylldes med beundrarpost.
– Det är speciellt att slå igenom när man är sådär ung, 17 år. Man tror att det ska vara framgång hela tiden, men i den här branschen går det snabbt.
Tommy Nilsson ville sjunga andra låtar (inte bara ballader) och kom i konflikt med skivbolaget. Han fick åka hem, till pojkrummet hos mamma.
– Ja, det var väl lite med svansen mellan benen, jobbigt.
Efter ett tag blev han sångare i hårdrocksbandet Easy Action, sedan blev det solokarriär in i svenska folkets hjärta med Allt som jag känner som Tommy Nilsson sjöng 1987 med Tone Norum. 1989 vann han Melodifestivalen med En dag och kom fyra i Eurovision. Sedan dess har musiklivet varit hans.
För tre år sedan kom en oväntad karriärloop. En reklambyrå ringde och frågade om Tommy Nilsson ville vara med på en grej, Marabou skulle lansera ny produkt. Tommy hade precis lämnat sitt multinationella skivbolag, köpt en studio och bestämt sig för att göra egen musik, så marknadsföring skulle passa.
– De hade ju bilden av mig som en helyllekille och tänkte att jag nu skulle våga plocka fram lite mörkare sidor, och som en ploj gå ut med att jag bytt namn till Black. Jag kollade med Linda, hon tyckte det verkade kul.
Sedan satt han där hemma med sin laptop vid det mörka träbordet och följde explosionen på nätet.
– Vi hade ingen aning om att det skulle bli en sådan grej, ett tag låg Black åtta på Twitter i världen! Vi bestämde att snabbt gå ut med en dementi.
I våras äntrade han Melodifestivalen igen, nu med kollegorna Patrik Isaksson och Uno Svenningsson. Sommaren ägnades åt inspelningar av Så mycket bättre.
– Jag blev väl lite av en pajas i gänget, men det bjuder jag på. Det har varit lärorikt och kul, men var jag spelar är inte så viktigt längre, om det är i tv eller på en trång pub. Innan har jag lagt mycket tid på vad andra ska tycka och försökt göra creddiga framträdanden, nu bryr jag mig inte. Det viktiga är att människor blir berörda.
Han tar en bulle till, ser på den och förklarar lite ursäktande:
– Det är ju lite så med så kallade beroendepersonligheter, vi byter gärna ett missbruk mot ett annat. När jag slutade med alkohol drack jag litervis med cola, nu är jag nog sockerberoende.
Linda och Tim gömmer godiset, sedan kan Tim komma och säga “Pappa, jag vet ett godisgömställe, ska vi ta lite du och jag?”, säger Tommy och ler.
Fem meter till jobbet
Han är liksom stor och liten i ett, kraftfull och självklar, van att prata utan att avbrytas och så samtidigt en gullig kille med pojkvarmt fnitterskratt.
– Har du hört min senaste låt? Jag skrev den för en vecka sedan. Ska jag sjunga för dig? Haha, kom så går vi till studion och lyssnar, vi tar med kaffet.
Det är fem meter mellan huset och friggeboden, en träaltan binder ihop Tommys privatliv med jobblivet.
– Det är viktiga fem meter det där, bra för arbetsmoralen att gå till jobbet. Det är ju annars inte lätt att förklara för ett barn att när pappa sitter tyst i soffan så jobbar han.
Det är trångt: En studio, ett löpband och en skinnfåtölj. Och där, mellan keyborden och dataskärmen, står foton på Tommys fem barn och så ett på mamma. Hon, som dog för snart tjugo år sedan. Hon, som när Tommy var ett år, kände att hon inte längre klarade av att vara mamma utan lämnade honom på barnhem.
– Jag minns inget av det, och jag förstår mamma. Hon var 18 när hon fick mig, 16 när hon fick min bror. Hon gjorde så gott hon kunde. Sedan träffade hon mannen som blev min styvpappa. Jag har inte saknat något under min uppväxt. Nu lyssnar vi på låten, säger Tommy.
En mjuk poplåt om viktiga frågor, om nutid, om flyktingströmmar från Syrien, om att vi alla är Samma människa.
– Jag är för gammal för texter om pojke möter flicka, jag vill skriva om hur vi måste ta hand om varandra, om existentiella frågor.
På väggen ovanför mixerbordet två stora affischer på Tommy. Det är här han sitter, mellan midnatt och fram till klockan 03.00, skriver låtar, tittar på en film, NHL-hockey eller bara tänker.
– Det är så skönt. Linda kommer oftast hem vid midnatt, då äter vi lite fil och pratar, sedan är hon trött och då har jag min tid. Jag blir lugn av att veta att de, Linda och Tim, ligger där och sover.
“Folk ska bli berörda”
Telefonen ringer. Linda frågar om Tommy har hämtat Tim. “Jäklar, halv fyra. Jag fixar det Linda.” Fem minuter senare kliver han in på förskolan med långa popstjärnekliv, ber om ursäkt till personalen, fångar upp lille Tim i famnen.
Vi går tillbaka till huset, Tommy serverar Tim kanelbulle och lite lek med den röda brandbilen. Sedan går vi ut till bilen. Vi ser bort mot trädet igen, det med alla flaskorna.
– Jag har en idé där, “Under Tommys träd”. Att jag från midnatt sänder live, på egen Youtube-kanal, spelar lite musik, pratar lite, bara så.
Den nya Tommy. Och så planerar han en föreställning till våren.
– Det typiska skulle i min ålder vara en krogshow, men krogen har jag slutat med och show är för glittrigt. Jag ska göra något man inte förväntar sig. Folk ska bli berörda, antingen fly förbannade eller tycka att detta var ju något helt fantastiskt.
Telefonen ringer igen. “Om jag hämtat Tim? Nej fan, det har jag glömt. Vad är klockan? Nej, förlåt, skojar.” Lindas gapskratt hörs. “Hur var smoothien jag gjorde i morse? Vi ses ikväll.” Tommy ler och lägger på.
Han är på en bra plats i livet just nu. Lycklig. Jordad.
– Jag har blivit mer ödmjuk inför livet, känner att jag har hittat min plats och min uppgift, att ge musik till människor. Och, inför Linda och mina barn, att vara en så bra Tommy jag bara kan vara.
Av: Hanna Nolin
