Så blir du säker på isen

Solen gnistrar, isen ligger som en svartblank spegel, med en euforisk känsla glider jag fram, skär efter skär, rytmen har infunnit sig och det enda som hörs är det skarpa mötet mellan skridskoskenan och den hårda isen. Livet är här och nu. Stilla och fartfyllt på samma gång. 

Långfärdsskridskoåkning är en fantastisk vinteraktivitet, som befriar mig från vardagen och ger mig glädje, motion och rosor på kinden. 

Men. Den är också läskig och riskfylld. Då och då rapporteras det om olyckor när folk har åkt igenom isen. Ibland har det gått riktigt illa.

Detta är jag givetvis medveten om, åker inte ensam utan är medlem i en skridskoklubb som ordnar utfärder med erfarna ledare. Men även längre bak i ledet kan jag känna rädslan och osäkerheten komma när isen är märkbart tunn och opålitlig.

Äntligen har jag kommit mig för att gå den iskunskapskurs som ordnas i vår klubb varje vinter. Trots att jag åkt skridskor i tiotalet år har jag aldrig råkat ut för mer än ett fotplurr vid landstigning under en senvintertur. En gång upplevde jag att en annan deltagare plurrade två gånger på samma utfärd (!). 

När detta hände blev jag skraj, höll mig i bakgrunden och lät andra mer erfarna kamrater dra upp den blöte mannen. Men om det verkligen gäller, då måste man vara blixtsnabb och veta exakt vad som behöver göras.

Åkningen bygger ju på att vi deltagare hjälper varandra om olyckan är framme.

På tunn is

Jag tror att många som ger sig ut på den fina vinterisen ofta inte har koll på riskerna. Bara för att hundra personer har kunnat åka – eller gå – på isen är det kanske just den hundraförsta gången som isen inte orkar mer. Och isen kan vara ojämn, tjock där jag befinner mig och riktigt tunn bara någon meter bort. Ibland fräts isen sönder av strömmar underifrån – vilket kanske inte syns ovanifrån. När stockholmsföräldrar drar sin barnvagn över Riddarfjärdens is brukar jag tänka: “Hur tar ni er upp om isen brister?” De har inte ens isdubbar runt halsen. Och vad har babyn?

Panikkänsla

Någon har sagt att ju mer man vet, desto osäkrare blir man. Hos mig finns en rädsla som helt klart aktiveras när vi diskuterar luriga isar. Och “kronan på verket” under denna kurs sker när vi alla ska plurra utomhus på bristande is, det vill säga vi åker mot öppet vatten… Hua! Jag gruvar mig för detta redan när jag anmäler mig till kursen.

Innan det är dags för vårt elddop finns också möjlighet att testa plurr i bassäng inomhus, med allt utom skridskor och pjäxor på. Detta stärker mig – jag tar mig relativt enkelt upp på den plastskiva som ska föreställa iskanten. Det är intressant att känna hur tung jag blir med ryggsäck och alla kläder som förstås blir superblöta. 

Och så är det dags. Övning på riktigt, på sjön Magelungen i södra Stockholm. 

Här finns is som tunnar ut mot ett utflöde från sjön, det vill säga där vattnet är lite strömt. 

Nu är det min tur. Jag ser det öppna vattnet inte så långt bort. Åker på isen, pikar ivrigt … och plask! Så fort det går, när piken går igenom isen har jag redan fallit i det iskalla vattnet, trots att farten inte är särskilt hög. Mycket viktig insikt!

I övrigt är det en jobbig upp-levelse. Jag hamnar helt under vattnet, jag tyngs ner av ryggsäcken, får panik och lyckas knappt göra någonting rätt. Om det hade varit på riktigt och jag hade legat sist i ledet hade ingen hört min fjuttiga visselblåsning. När man blir så där rädd funkar inte andningen som den ska. Därför är ett av råden att man genast försöker ropa något till kompisarna när man plurrar – då lurar man sig själv bort från hyperventilering.

Men detta är ju en trygg övning – vi har till och med en vattensläde tillgänglig för alla eventualiteter. Och mina duktiga kamrater drar raskt upp mig med en lina uppifrån isen.

Kolla utrustningen

Puh! Det var en livsviktig – men jobbig – upplevelse. Den ger mig den allra största insikten under kursen; min ryggsäck funkade inte alls bra på mig där i vattnet. Det har man ingen aning om förrän man har testat. Den dyra ryggsäcken från fina friluftsbutiken garanterar helt enkelt ingenting. 

Jag har nu bytt till en annan ryggsäck och har fått hjälp att ställa in remmarna optimalt. Testade den under lugna former vid skridskoklubbens sommarplurrövning i augusti – det krävdes två dopp för att få den att sitta optimalt.

En ny säkerhetslina har jag också köpt, en som glider bättre på isen när jag kastar den. Isdubbarna är också utbytta, snöret var lite medfaret. Dessutom har jag skaffat säkerhetsbindning till skridskorna, så att jag inte tappar dem i vattnet om olyckan skulle vara framme.

Summa summarum: Innan du ger dig ut på några isar, utrusta dig väl – med både kunskap, prylar och erfarenhet. 

Sugen på att åka långsfärdsskridskor? Var försiktig på isen, den här filmen visar hur snabbt det kan gå att hamna i vattnet. Observera att det är kunniga och erfarna långsfärdsåkare som tar sig ut på nylagd is. Som visar sig inte vara tillräckligt tjock.

Film: Lars André

Nästa sida: Experten Johan Porsby: “Ingen is är säker”

Experten Johan Porsby: “Ingen is är säker”

Det har varit 15 grader kallt i flera dagar – då kan man väl räkna med att isen hunnit bli tjock och stark?

– Nej, det finns inga säkra isar. Det finns nästan alltid svaga ställen, till exempel där det är strömt.

Men plogade banor, där bilar och traktorer åkt runt, då kan man väl åka säkert?

– I regel är de plogade banorna säkra, ofta sköts de  av kommunerna som har koll.
Men det kan även finnas partier som försvagas efterhand.

Hur tjock bör isen vara för att man ska kunna åka på den?

– Helst bör den vara tio centimeter tjock, framförallt om man inte är så van. Den som har goda iskunskaper kan åka redan vid fem centimeter, men då kan det vara små marginaler.

Om isen ska hålla för att åka på handlar inte bara om tjocklek – utan också om isens beskaffenhet. Vad ska man vara mest uppmärksam på?

– Titta noga på isen och om den ändrar utseende kan det vara anledning till försiktighet. Pika alltid ordentligt för att testa isens hållbarhet.

Vilket är ditt bästa iskunskapsråd till nybörjaren?

– Att anpassa åkningen till dina kunskaper om isar. Välj gärna att åka på en sjö som du känner väl.

Vad är svårast med iskunskapen?

– Att det kan finnas svagheter i isen där man inte förväntar sig dem. Det är till exempel extra svårt när isen är täckt av snö.

Och ditt viktigaste säkerhetsråd i övrigt?

– Åk aldrig ensam! Det har redan inträffat några olyckor med dödlig utgång i vinter.

Vilket är det vanligaste felet folk gör på isen?

– Att man åker för nära en bäckmynning eller ett sund, där isen är svag. Det är inte alltid lätt att se en bäckmynning från isen. Därför är det bra att ha en karta med sig, även om det inte heller är någon garanti, för alla bäckar är inte utritade på kartan.

Om jag vill lära mig mer om isar – hur gör jag?

– Gå med i en skridsko-förening som arrangerar utfärder. Friluftsfrämjandet finns ju på många ställen till exempel och ibland behöver man inte ens vara medlem för att få åka med. 