“Jag och min pappa satt och pratade, när en grupp män trängde sig in i vårt hem. Jag lyckades fly, men min pappa tvingades ner på knä. Han bad för sitt liv, men de tog fram en machete och skar halsen av honom.”
Pastor Bulus Audu Makama från Nigeria berättar om när han mötte Boko Haram, terroristgruppen i Nigeria som ligger bakom många grova våldsdåd och kidnappningar av barn.
Hans lugna, lågmälda stämma står i skarp kontrast till det dramatiska minne han berättar om, och vi svenskar lyssnar med gapande munnar.
Vi är på studiebesök i Sydafrika för att få lära oss mer om Svenska kyrkans internationella arbete, och möta människorna bakom siffrorna och statistiken. Från Icakuriren är vi två representanter, jag och
läsaren Ingrid Tegelberg, som vann sin plats genom en tävling i Icakuriren.
På universitetet i Stellenbosch fortsätter Bulus Audu Makama berätta om sitt projekt. Varje student har valt en samhällsfråga att arbeta djupare med, och tanken är att de efter kursen ska återvända hem med ökad medvetenhet.
– Kvinnovåld är ett problem i Nigeria, och vi har mycket sexuella övergrepp, säger Bulus Audu Makama. Min förhoppning är att jag ska komma tillbaka hem och fortsätta arbeta för flickors och pojkars lika rättigheter. Försöka få människor att tänka om, och sluta lösa konflikter med våld.
Hans studiekamrat Michelle Boonzaaier nickar instämmande. Hon arbetar med attitydförändringar inom kyrkan, som i Sydafrika har en stark ställning i samhället.
– Kyrkan är fortfarande konservativ. Bara det faktum att jag är färgad, kvinna och pastor är komplicerat i kyrkans värld. Jag vill påverka kyrkans syn på till exempel homosexuella, säger Michelle.
– Vi som går här ska vara jästen i vårt samhälle, fortsätter hon, och ger en bild av hur hon vill kunna påverka människor i sin vardag.
Viktigt att försonas
Förändringar som påverkar framtiden är fokus på utbildningen. Men kyrkan i Sydafrika har också ett tungt bagage av över 40 år med apartheid, den förtryckande regim som de var en mycket aktiv del av. Hur ska ett land med en sådan våldsam historia komma samman och få en fungerande fredlig demokrati? Hur glömmer man grannens övergrepp?
Nästa studiebesök gör vi på “Institute for Healing of memories”. Här arbetar man med just de frågorna.
Bulus Audu Makama, Sunelle Stander och Michelle Boonzaaier studerar förändringsarbete.
Organisationen är inte vinstdrivande, och grundaren Michael Lapsley reser runt i världen och lär ut den modell han skapat för att läka svåra minnen. Michael miste bägge händerna och ett öga på grund av en brevbomb, och menar att hans erfarenheter också är en bild av Sydafrika under apartheid. Många har upplevt övergrepp och våld, många, många har trauman och själsliga sår att bearbeta.
Metoden går ut på att en liten grupp människor samlas under en helg och tillsammans sätter ord på sina upplevelser.
– Vi lär oss att lyssna och berätta om vår historia, säger Alphonse Niyodusenga, som tar emot oss för att berätta om deras verksamhet.
– Det är viktigt att lyssna på sig själv också. Om giftiga minnen hålls inom en människa, så förgiftar det så småningom hela människan. Hellre än att gräva ner och glömma, tar vi fram våra minnen, och förlåter.
Men går verkligen allt att förlåta?
– Förlåtelse är en resa, ett val man kan göra, säger Alphonse.
Förebyggande hjälp
Han fortsätter resonera kring vad de kallar livtagande och livgivande känslor.
– Ilska och bitterhet tar ditt liv, kärlek ger liv. Det är viktigt att fokusera på det som kan ge liv! Inom alla människor finns både kraften att göra gott, och att göra ont. Alla gör misstag, och det är svårt, men viktigt att förlåta sig själv. Sydafrika har många trauman, slaveriet, kolonialismen, apartheid och frihetskrigen. Det är
värdefullt att förstå hur den här våldsamma bakgrunden påverkar ens egen identitet.
Både universitetet och institutet för läkande av minnen arbetar med förebyggande förändringsarbete.
I andra stödprojekt handlar det mer om överlevnad och mat för dagen. Ett sådant är centret Philani, och inför vårt besök där läser jag om den svenska läkaren Ingrid le Roux som startade centret (Läs intervjun här >>). Född i Hedemora flyttade hon på 70-talet till Sydafrika, och blev bland annat både Desmond Tutus och Nelson Mandelas läkare. Men hennes hjärteprojekt är Philani.
– Spädbarnsdödligheten är hög, och undernäring gör barn mer mottagliga för sjukdomar. Vi förstod att för att göra skillnad måste hjälpen komma ut till dem som verkligen behöver den, som inte tar sig in till sjukhus, säger Ingrid le Roux.
Därför ligger Philani, den verksamhet hon driver, i kåkstaden Khayelitsha utanför Kapstaden. Här bor en miljon människor, över hälften är ensamhushåll och många har svårt att försörja sig.
På Philani utbildas mentormammor, vars uppdrag är att gå ut bland gravida och nyblivna mammor. De väger barnen och ger råd om näring och skötsel. En av dem som jobbar som mentormamma är fyrabarnsmamman Nomuuyiso Mheache, 41.
Hon blev själv gravid när hon fortfarande gick i skolan, och vet hur tufft det kan vara att få tillvaron att gå ihop. Varje dag gör hon sex hembesök, och hon blir en viktig person i “sina” mammors liv.
– En mamma jag hade väntade trillingar, och ville absolut göra abort, hon trodde inte hon skulle kunna ta hand om barn. Jag övertalade henne att barn är en gåva, och när hon födde sina trillingar gick jag dit varje dag och hjälpte till. Idag är barnen fyra år, och när vi ses ropar mamman till mig “Där kommer mina barns andra mamma!”, säger hon med värme i rösten.
Möte med en legendar. Ingrid Tegelberg och Helena Rönnberg fick uppleva en morgonmässa ledd av pastor Desmond Tutu.
Modellen har spridit sig
Tanken är inte att mentormammorna ska lösa familjernas problem, utan ge mammorna själva kunskap att få barnen att överleva, och genom det växa som föräldrar och människor. Metoden har varit så framgångsrik att det nu har startats mentormamma-projekt på flera ställen i Sydafrika, samt i Swaziland och Etiopien.
– Självklart kan det vara ett känslomässigt tungt jobb, säger Nomuuyiso, men varje dag går jag hem och tänker “idag har jag räddat så här många liv”.
När vi lämnar kåkstaden med alla små plåtskjul känns det på ett annat sätt än när vi kom. Även om tillvaron är långt ifrån svensk levnadsstandard, och nöden är stor, så pågår en verksamhet som räddar liv. Det är därför det lyser av framtidshopp och energi i mentormammornas ögon.
