David Lagercrantz: “I början var jag skräckslagen”

Nu har den nya Millennium-boken "Det som inte dödar oss" släppts. Vi har träffat författaren David Lagercrantz för en exklusiv intervju.

David Lagerkrantz

David Lagercrantz:

Yrke Författare.
Ålder 52 år.
Bor I lägenhet i Stockholm.
Familj Hustru Anne Lagercrantz, nyhets- och sportchef på SVT, barnen Signe, 21, Nelly, 10, och Hjalmar, 7.
Aktuell Med boken Det som inte dödar oss, en fristående fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi.

David Lagercrantz är både och. Vek ädling och brutal maktskildrare. Elegant klädsnobb och knegarkramare. Blåblodig och rödhjärtad.
Det verkar ha bekymrat honom, detta att man borde vara antingen eller. Helgjuten. En svartvit figur som är enkel att avläsa. Talet om kluvenhet återkommer, även om David Lagercrantz säger sig idag ha samlat ihop alla spretande jag och omfamnar sin multipla person.
– Folk vill ju ofta foga in en i ett fack, men jag hoppar gärna mellan högt och lågt. Jag har vågat bejaka mina motsägelser.
Inte så konstigt om författaren är splittrad efter alla personer han levt sig in i genom åren, verkliga och påhittade. Plockat bitar ur dess karaktärer, lånat lite av sig själv och förädlat till trovärdiga porträtt.

David Lagercrantz:

Den Fjärde Boken

Att “gå i roll” är David Lagercrantz stora talang. I över ett år har författaren levt sig in i Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist och alla andra som Stieg Larsson skapade för sin Millennium-trilogi. Deckarna är de mest sålda svenska böcker någonsin, läses i ett 50-tal länder och är idag en global miljardindustri.
Snacka om press inför uppdraget med Den Fjärde Boken. Efter hårt arbete är äntligen nya nagelbitaren Det som inte dödar oss färdig för bokdiskarna.
Är du nöjd?
– Ja, det är jag, svarar han direkt och skiner upp i ett lättat leende.
Han kan andas ut. Förhandsbetygen har varit positiva.
– Jag vet, det är livsfarligt att vara nöjd. Man kan vara nöjd ibland, till och med ha lite hybris, men tvivlet måste alltid finnas, annars anstränger man sig inte. Fast jag har lagt ner så mycket energi på detta.
Orden rinner ur honom. Han tycks ännu vara uppe i varv, eller så är det bara otålighet, ty ledigheten hägrar på släktens sommarställe i finska skärgården.
Blåhimlen lockar utanför familjens vindsvåning på Södermalm i Stockholm, dit gatuljuden knappt når. Längs fönstren följer låga bokhyllor där böcker inte trängs i givakt utan lutar okynnigt mot varandra. Här vilar en loj stillhet, som balsam för den “neurotiska person” David Lagercrantz säger sig vara.
Bakom murstocken till öppna spisen ligger det allra heligaste; författarens
arbetsplats. Han pekar förtjust på datorn som Salander-boken skrivits på; helt ouppkopplad utan möjlighet att hacka in sig i. Thrillern lanseras samtidigt över världen och inget får läcka ut i förväg. Det mesta har skötts på analogt vis med pappersutskrifter, personlig kontakt och snigelpost. När vi träffas är det ännu några veckor kvar till boksläppet och alla inblandade – även jag – är belagda med munkavle.
David Lagercrantz suckar irriterat.
– Guuud, vad jag är trött på detta hemlighetsmakeri! Det är så larvigt, det är ju bara en bok, försöker han tappert bagatellisera den nalkande stundens allvar.
När David Lagercrantz fick frågan från förlaget, tände han direkt. Visserligen låg en kärleksroman färdig i datorn efter Zlatanboken, men nej. Något skavde med romanen, han la den på is för att lockas åt mer spännande håll: actionthriller! Därtill ett svenskt kulturarv.
Vissa anser att Stieg Larssons verk borde vila i frid. Tvekade du aldrig?
– Inte en sekund! Jag har aldrig känt sån feber, tänk att få ta sig an en så ikonisk karaktär som Lisbeth Salander! Det är ju bara bra för Stieg Larsson att han läses och diskuteras över världen, inget författarskap vill väl vila i frid.
Hur var det att sätta igång?
– Jag var livrädd från början. Skräckslagen. Drömde mardrömmar om att jag skulle hånas av hela världen. Men skräcken att misslyckas skärpte mig och drev upp mig klockan fyra på morgonen att skriva.
Klockan fyra…!?
– Jaaa, det var så! Det viktigaste skrivarbetet gjorde jag mellan fyra och sju. Så väckte jag barnen, fixade frukost och tog dem till skolan. Sedan försökte jag jobba en stund till eller så kraschade jag i sängen, säger han med ett skratt.
Han jobbar bäst när han inte jobbar, inflikar han, för mycket koncentration kan hämma kreativiteten. Det är när han gör annat – tränar, promenerar – som de bästa tankarna kommer.
Storyn i “Det som inte dödar oss” är David Lagercrantz egen. Stieg Larssons efterlevande sambo lär ha ett manusutkast till en fjärde bok i sin ägo, men detta har förlaget inte haft tillgång till.
Hur var det att gå in i ett färdigt persongalleri?
– Inte så underligt faktiskt. Det ligger i min natur på nåt sätt, jag är nog bäst på att hoppa in i andras världar, säger han och berättar att han och systern Ma – skådespelaren Marika Lagercrantz – alltid har hållit på att gå in i roller och spela teater för varandra.
David Lagercrantz hade att förvalta Stieg Larssons arv så att läsaren känner igen sig, men också att utveckla karaktär-erna. Han läste böckerna gång på gång för att “få in dem i blodsystemet” och göra figurerna till sina. Utmaningen var att hitta koden till att begripa dem.
– Jag tänkte “Wow!, vad kul att skriva Lisbeth Salander!”, men det var svårare än jag trodde. Jag är van vid att stoppa in mycket känslor när jag skriver om en människa. Det funkar inte med henne. Man måste känna hennes smärta och känslor mellan raderna istället.

Allt utspelar sig i nutid även om tiden har gått. Tidningen Millenium har fått nya, mer kommersiella ägare och Mikael Blomqvist är inte det skjutjärn han en gång var. Men superhjältarna åldras inte. Den ännu unga Lisbeth Salander kastas in i en intrig om artificiell intelligens: Vad händer om vi skapar en maskin som är lite smartare än vi själva? 

Road av vetenskap

Datorsnillet får korn på en forskare som har allvarliga avslöjanden om amerikanska underrättelsetjänstens signalspaning. Ja, här anas en viss Snowden som inspiration. Men Lisbeth har också en egen agenda. CIA sitter på hemligheter som har med hennes bakgrund att göra.
– Jag fick gå tillbaka som de gjorde i Batmanfilmerna och ställa frågor: Varför är Salander en så bra hacker? Då upptäckte jag saker om henne som jag gissar att Stieg Larsson skulle komma med.
David Lagercrantz hänvisar hela tiden till karaktärernas skapare, mån om att ge honom cred. Stieg Larssons briljanta romanbyggen imponerar och har gett honom en rejäl utmaning.
– Jag var tvungen att ha en komplex intrig. Hans historier har så enormt många trådar fram och tillbaka! Jag gick runt med ett oavbrutet tickande i skallen av hur jag skulle lösa allt. Det krävde ständigt tankearbete, pustar han.
Säkert bara kära besvär, för David Lagercrantz är road av vetenskap.
Bestialiskt deckarvåld är inget för  honom, han fokuserade hellre på själva gåtan. Och ny robotforskning är en del av gåtan, så författaren passar på att ge läsaren lite vetenskaplig bildning.
– Deckare kan vara som en bakelse – kul att läsa men fadd eftersmak. Jag vill att man får någonting med sig och kanske förstår samhället lite mer. Det där schizofrena har präglat mitt liv; jag har velat vara en författare som skriver böcker som går bra, samtidigt som det funnits en skepsis mot det.

Fascineras av genier

Nå. Nu behöver det ju inte vara antingen eller. David Lagercrantz har skrivit flera hyllade böcker fulla av både dramatik och fakta med inblick i komplexa sammanhang och personligheter. En sorts biografiska spänningsromaner; om extremäventyraren Göran Kropp, uppfinnaren Håkan Lans och det excentriska mattegeniet Alan Turing. Udda karaktärer med starkt driv.
– Jag är väldigt fascinerad av genier som tänker nytt. Men kreativa människor möter större ilska än andra. Genom Håkan Lans förstod jag lite av världens cynism: om du lägger fram något nytt, kommer världen inte att applådera dig, utan många som tjänar pengar på det gamla vill krossa dig.
Men det som inte dödar… Istället för att knäckas blir underdogen Lisbeth bara starkare. Och Zlatan beslöt att visa världen medan andra hade dukat under.
Det var med biografin om Zlatan som David Lagercrantz sprängde alla läsargränser. Den har fått unga som aldrig varit nära ett bibliotek att börja läsa.
– Bortsett från mina barn och min familj, så är det nog det finaste som hänt mig.
Nyligen hördes dock kritik mot att  Zlatan inte sagt allt han säger i boken. David Lagercrantz himlar med ögonen.
– Ska man försöka komma nära en människa och låta som den personen, går det inte att bara skriva rakt av från bandspelaren. Jag citerade inte Zlatan utan försökte hitta essensen. Om jag inte jobbat så hade boken varit glömd för länge sedan.
Att beröra en ny generation läsare torde ha glatt hans far Olof Lagercrantz, författare, chefredaktör för Dagens Nyheter och radikal debattör under många år. Bildning och det skrivna ordet har varit en självklarhet i den adliga släkten av grevar, professorer och författare.
– Ja, det var alltid viktigt att skriva och framförallt att vara begåvad, säger David Lagercrantz och målar upp hur han som grabb kunde komma hemspringande och ivrigt berätta något som hänt. Pappa Olof lyssnade och avrundade med: “Utmärkt berättat! Gå genast och skriv ner det!”

Motpoler i släkten

Han suckar med ett snett leende och slänger upp fötterna på soffbordet.
– Det var ingen som sa att man måste lyckas för att vara bra men det fanns mellan raderna; vördnaden för begåvningen och föraktet för det obegåvade. Skräcken var ju att tillhöra den där hemska gruppen av mediokra personer. Det har alltid varit en demon hos mig. Inte minst, menar han, för att släkten har präglats av två motpoler; å ena sidan framgång och god prestation, å andra sidan psykisk skörhet.
– Vi har en överrepresentation i släkten av självmord, depressioner, psykoser och bipolaritet som blir närmast… patetisk!, fnyser David Lagercrantz.
På något sätt vördades dessa personer, lidandet ansågs fint. Det var de begåvade som led. Och budskapet till nästa generationer blev “lyckas eller gå under”.
– Det fanns nedärvt på nåt sätt, som två lagercrantzska vägar: “Vad som helst, bara du inte blir nån medelmåtta!”.
Det hindrade inte unge David från att vilja skriva. Eller i alla fall bli som alla de coola författare som rörde sig i hemmet. Han pluggade filosofi och religion, men tanken på att skriva romaner, hamna på kultursidor och jämföras med sin far – nej!
– Mina föräldrar var snälla personer och jag fick nog mycket stöd som sladdbarn. Men jag kände mig ändå misslyckad, att jag inte levde upp till något outtalat.
Att frigöra sig blev drivkraften bort, men också viljan att berätta och förstå saker. David Lagercrantz gick Journalisthögskolan i Göteborg och jobbade sedan på nyhetspress i flera år.
Även om författarsonen fått mycket gratis var det inte helt enkelt att tillhöra en klass som höll sig med fina ord och eleganta kläder. Särskilt på 1970-talet då man skulle klä sig och vara på ett visst sätt om man var vänster.
– Jag är road av att gå i skräddarsydda kostymer – det är min fäbless – och behöver inte vara höger och reaktionär för det. Men då mötte jag sån ilska! Det påverkade mig starkt. Jag har ägnat mycket tid åt att passa in.

Glad över att bli accepterad

Den tonårige David kämpade för att “bli en Kenta”, lika tuff som killarna från höghusen i skolan i Solna. Han kände sig vek i sin natur, var mager som en sticka och började med bodybuilding. Det var långt innan hälsokulturen och gym sågs som något för kåkfarare och fåfänga broilers.
– Jag gillade och vara med de där tuffa killarna, hur de satt där och…
Han klämmer på överarmen, rösten sjunker en oktav och blir söderkis-släpig: “Hur e’re nu, har’u fått igång bicepsen?”.
Han skrattar stort.
– Jamen du fattar…! Jag kände mig väldigt glad att vara accepterad av dem, ett benrangel till pojke från en intellektuell familj.
Han lider fortfarande av att vara “så förbannat mager” och har fortsatt gå på gym, även om det inte syns. Men
muskelpumpandet ger väl i alla fall mental styrka. Och kraft nog att hålla emot. För nu drar alla i David Lagercrantz. Många är de berömdheter som önskar få evigt liv via hans tangenter.
– Min situation är löjligt privilegierad. Jag får så många förslag, en del som jag förut hade jublat över och nu måste säga nej till. Den som har ska vara givet.
Blir det mera Millennium?
– Det är något att fundera på. Zlatan-boken gjorde mig bortskämd, helt enkelt och vet inte riktigt vad det blir nu, säger han och filosofen i honom vaknar:
– Det är det klassiska problemet; om man kan göra precis vad man vill – då återstår frågan; jamen, vad faan vill jag då? Vad vill jag skriva? Vad är Jag?

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top