“Vänner och familj – mitt recept på att må bra”

Feelgood-drottningen Emma Hamberg satsar på livsglädje och lyckliga slut. Men makens svåra sjukdom kastar en skugga över hennes och familjens tillvaro.

Emma Hamberg


Ålder:
44 år.
Familj: Maken Agi (August) Lindroth. Tvillingarna Ditte och Nåmi, 16 samt Saga, 12.
Bor: Våning i Stockholm. Sommarställe i skärgården.
Yrke: Författare, tecknare, journalist.
Aktuell: Med romanen Vårjakt i Rosengädda (Piratförlaget) samt Festmat (Semic, med Anette Rosvall.)
På nattygsbordet: Steglitsan, av Donna Tartt.
Tittar på: Spung, en svensk tv-serie för ungdomar från 2002 som blivit kult. “Så fantastiskt bra. Barnen är också entusiastiska.”

Emma Hamberg skriver romaner om pirrigt kärlekstrassel, vinångande vildsvinsgrytor och en stökig men mysig bykrog i trakterna av Kinnekulle. Lyckliga slut är obligatoriska.
Intrycket av bohemisk feelgood återkommer innanför tröskeln i Emma Hambergs hem. Hon bor med sina döttrar i en stor lägenhet på sjätte våningen nära Mariatorget i Stockholm. Från balkongen ser man halva stan.
Möblemanget går i röd-grön-rosa och är en salig blandning av rokoko, orientaliskt mönstrade mattor och charmig second hand. I vardagsrummet tronar en vevgrammofon som brukar följa med ut på picknick i det gröna. Visst låter det härligt? Verklighet och de livsbejakande stämningarna i hennes Rosengädda-trilogi, vars sista del just landat på bokhandelsdiskarna, tycks flyta ihop. Öppet och opretentiöst med mat och skratt och många vänner, så bör livet levas enligt Emma Hamberg.
– Ja, det är den stämningen jag eftersträvar. Oavsett om man lever i kärnfamilj, eller som ensamstående, med många eller inga barn alls, tycker jag att vi ska bli bättre på att – öppna! Släppa in fler människor, att bli del av ens egen värld. Jag tror på vänner och familj som ett recept för att må bra, och som den perfekta fallskärmen i livet. Det är väl därför jag skriver böcker om det också.
– Jag har nog alltid varit bra på att öppna dörrar. Jag växte upp som ensambarn med stort behov av kompisar och folk omkring mig, men så hände någonting när jag själv fick barn. Plötsligt kändes puckeln man måste över för att bjuda hem nya människor väldigt hög. Jag trodde mig inte hinna, riktigt, fick för mig att jag måste städa väldigt noga och sådär. Nu har jag ett busenkelt trick för att kunna ha ett stort socialt liv utan att behöva planera så mycket: utnyttja vardagskvällarna! Det gör en monumental skillnad, man slipper peppa och ladda lika mycket som inför en helg, folk behöver inte ha med en massa blommor och skit, det blir oambitiöst, avspänt,
mysigt. Jag bjuder hem vänner på middag tre gånger i veckan ungefär, vi sitter här och käkar falukorv i ugn och snackar. Det är faktiskt mitt bästa tips.

Konstnärliga föräldrar

Emma Hamberg slog igenom som 14-åring efter att ha vunnit en serietecknartävling utlyst av Dagens Nyheter. Föräldrarna var konstnärligt lagda proggare. Mamma bildlärare, pappa formgivare. Hon beskriver sin uppväxt, på kollektiv bland annat, som lite cirkusartad men mycket kärleksfull.
– Mina föräldrar har aldrig sagt “Emma, du måste ha en riktig utbildning. Det här kommer aldrig gå”. Utan applåderade istället – “Gud, vad du är begåvad, Emma”.
Fick du självförtroende av det?
– Oj, oj, oj. Jag är marinerad i kärlek och boost av två föräldrar som stått mig så nära. En kärleksmarinad som gav mig en kraftmantel, och gjorde att en framtid som serietecknare verkade fullt möjlig. Det här var ändå i mitten av 80-talet, då det knappt fanns några kvinnliga serietecknare.
För tio år sedan blev Emma Hambergs man Agi kroniskt sjuk, av ett virus som satte sig i hjärnan.
– Det orsakade en grav epilepsi, som gör att han krampar väldigt mycket. Och när man krampar så där får man lite dåligt minne. Så det blir som ett handikapp. Samtidigt kan han vara pigg som en mört, precis som den Agi jag mötte för tjugo år sedan. En dag. För att sedan ligga och sova i fem dagar, och känna att han inte pallar. Fast han finns ju där. Men dyker inte upp lika ofta som han gjort förut.
Agi bor numera för sig själv i en egen lägenhet, några kvarter bort från resten av familjen.
– Det blir för mycket för honom att ha en hel frisk familj omkring sig. Och vi kan inte heller ta hänsyn till honom hela tiden. Det där är också en sak jag tycker är skön, att utmana normen för hur man ska bo, leva, ha sina relationer. Att tänka utanför lådan för att alla ska må bra, utan att ha dåligt samvete för det. Vi har landat i att det här nog blir bäst.
Men makens sjukdom och processen som ledde fram till den nya boendekonstellationen har tärt på Emma Hambergs krafter, så pass att hon fick ta en paus i skrivandet av sin senaste roman.
– Min fantasi svek mig, och min arbetslust, för första gången i mitt liv. All energi gick åt att klara den här flytten och omställningen för Agi, våra barn och för mig. Jag var tvungen att säga till bokförlaget att jag inte kommer att kunna lämna i tid. Det kändes jätteläskigt.
En svart period?
– Nej, men grumlig. I grunden är Agi och jag väldigt soliga människor, det ligger inte för oss att ge upp. Den här historien skulle kunna vara hur mörk och sorglig som helst, men vi tycker båda att vad fan, vi lever ju. Vi kan lira kort och ha kul ihop. Och vi har fina barn. Vi väljer att sätta spotlighten på det som är ljust och vackert.

Karriären har gått som tåget

Emma Hamberg är en kicksökare och det går ofta undan i svängarna, hennes mediekarriär har gått som tåget och omfattat allt från programledarskap i radions P3 till tv-produktioner och utgivning av kokböcker. Fast någon gräddfil har det aldrig varit, säger hon, vid starten fanns inga som helst kontakter i branschen och hon har alltid fått jobba hårt för att sälja in sig själv. Och tiden som chefredaktör för Veckorevyn ser hon som ett misslyckande.
– Jag hade ju en vision om att göra om den till en feministisk tidning. Att ha något annat än en blond avmagrad brud på omslagen. Men de nya läsare jag försökte locka kom inte, hur mycket jag än gjorde om den, och de som redan älskade Veckorevyn kände inte igen sig. Så den hamnade mellan stolarna, sålde sämre och sämre. Jag sa upp mig ungefär tre timmar innan jag skulle fått sparken. Så var det verkligen.
– Jomen visst var det ett misslyckande, men inte värre än så.
Emma Hambergs revansch blev att skriva ungdomsböcker, egentligen riktade till sin egen, inre, okyssta fjortonåring. Hon blev en slags stormamma för tonårstjejer, full av vägledning och tröst till dem som snurrar i pubertetens känslomässiga karusell. Linas kvällsbok blev en hit, och film.
Emma Hamberg sitter på balkongen med fötterna uppdragna, en mås flyger förbi och ropar hest, klockan i Maria Magdalena kyrka på andra sidan gatan klämtar. Hon älskar storstaden, men står med ena foten i den västgötska myllan och Vänersborg, trakter där hon har sina rötter. På senare tid har familjen bott i ett stort, mysigt, gult trähus strax utanför Stockholm och det var underbart, men så en dag kände hon sig färdig med det.
– Jag längtade tillbaka till stan. Sedan är jag extremt ohuslig. Hatar att fixa i trädgården. Skulle aldrig komma på tanken att stå och måla fönster en hel sommar. Vi har ju också vårt sommarställe att tänka på.
Bakslagen du berättar om, hur har de påverkat dig som människa?
– De har påverkat mig jättemycket. Innan Agi blev sjuk kände jag mig odödlig. Alla var odödliga. Jag hade andra, och högre krav på livet, tror jag. När man råkar ut för svåra saker, att man själv eller någon närstående blir sjuk till exempel, får man liksom en guldpeng för att man pallar den där skiten. En guldpeng som består i att man förmår att uppskatta det lilla.
– Jag är inte ledsen för att det kanske var jobbigt i förrgår. Jag tänker: Idag är en bra dag. Gud, vad vi har det mysigt. Alldeles nyss var vi, tjejerna, Agi och jag, och käkade glass här på Mariatorget. Vi satt och snackade, Agi krampade inte, det var härligt. Och jag är jätteglad för det. Jag suger musten ur nuet, glädjen i stunden. Lever icke för morgondagen. Det ska vara NU.
Emma Hamberg inser att hon är starkare och tuffare än hon trott, en arbetshäst som försörjer hela familjen och “tar på sig betslet och öser” till utmattningens gräns.
– Ja, jag har respekt för mig själv – well done! Verkligen glad över att jag kan försörja mina barn på ett sätt som jag tycker är kul. Samtidigt är jag helt krass: Om mina böcker slutar sälja, och jag inte tjänar pengar på detta längre, är jag den första att byta till en mindre lägenhet och jobba med något annat. Det är underbart just nu, men jag räknar inte med att det ska vara för evigt

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top