“Det var aldrig min avsikt att skrämma”

Svenska Akademiens Horace Engdahl ser, trots svårigheter privat, flera ljuspunkter i tillvaron. Det handlar om litteratur, naturligtvis, men också om pianospel och - Bingolotto.

Ålder: 66 år.
Yrke: Ledamot av Svenska Akademien på stol nummer 17. Författare, essäist,
litteraturvetare.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fyra söner från 19 år och uppåt.
Aktuell: Som värd för Allvarligt talat, ett frågeprogram i radions P1 under sommaren.
Bakgrund: Akademiens ständige sekreterare 1999–2009. Verksam som litteratur- och danskritiker på 1980- och 1990-talen. Var tidigare gift med litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström.
Tidningar “Züddeutsche Zeitung, Le Monde och The Guardian via app. Snabbläddrar i svenska tidningar. För att inte förstöra mitt humör.”
Fysisk träning: “Körde medelpass på Friskis i 25 år. Men kände det var dags att byta form. Så nu är det simning och lite styrketräning.”

Efter skilsmässan och som ofrivillig huvudperson i en arg, men kanske något svårbegriplig debatt om så kallade kulturmän, finner Horace Engdahl att tillvaron också har sina ljuspunkter.
Det handlar om litteratur, naturligtvis, men också om pianospel och – Bingolotto.
Vi strålar samman på Svenska Akademiens Nobelbibliotek i Gamla stan i Stockholm, ett “riktigt” bibliotek med böcker från golv till tak, vackert brunbetsat läsrum och sköna läderfåtöljer att sjunka ner i. Tron på litteraturens kraft är här så stark att man till skillnad från åtskilliga kommunala bibliotek står pall mot tidens krav att förvandla sig till allaktivitetshus, det är alldeles tydligt.

Höjdpunkt i karriären

Horace Engdahl bär ljus sommarkavaj och har precis käkat tårta ihop med personalen och Sara Danius, som tagit över posten som Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Samma glansfyllda jobb som innehades av Horace Engdahl själv fram till 2009, sannolikt hans livs karriärmässiga höjdpunkt.
– Ja, så mycket uppmärksamhet, så mycket – makt, om du så vill – eller så stora fördelar kommer jag aldrig att åtnjuta mer. Men det finns ju andra saker i livet. En är frihet. Friheten att tänka och skriva. Friheten att få vara i sin egen verkstad. Den friheten hade jag inte i någon väldigt hög grad som ständig sekreterare. Det blev helt enkelt inte tid över.
Är det vad du gör av din frihet, tänker och skriver?
– Ja, det tycker jag nog. Det är vad jag håller på med.
Vad skriver du?
– På flera saker. Jag har avslutat en bok som jag lämnat in till mitt förlag, som kommer att ges ut nästa vår. Den består till hälften av fragment, liknande dem i Cigaretten efteråt (Bonniers, 2011), och till hälften av en lång dramatisk monolog som jag skrev på beställning av Dramaten. Och sen håller jag på med en bok som jag tagit upp och lagt ifrån mig under flera år. Nämligen en minnesteckning över Gustav Philip Creutz (skald och diplomat som levde på 1700-talet).
Du har myntat uttrycket “Tyskland – ett Sverige för vuxna”, i betydelsen att Tyskland har ett mognare klimat för kultur och debatt. Kan du förklara lite närmare vad du menar?
– Jag tycker att den svenska kulturdebatten, och även den politiska, är på en nivå som helt enkelt är för barnslig. Den är på något sätt anpassad för att framkalla automatiska reaktioner, så att alla till slut ska bli överens och stå på samma sida. Man får den här lättuggade, konstgjort sötade moralvällingen som alla ska svälja.
– I Tyskland har man en konfrontationskultur, där det är tillåtet att ha en avvikande mening utan att man blir dödskallemärkt. Man får representera skilda övertygelser och ideologier, som kan finnas bredvid varandra, och vara lika legitima. Så är det inte i Sverige.
Kan du ge ett konkret exempel?
– Ta frågan om nationen, den nationella svenska identiteten. Den enda tillåtna uppfattningen i Sverige är nu att den är skadlig. Bort med historia och svenska flaggor och kärleken till inhemska traditioner, för det är ett slags smygfascism som bara leder till främlingsfientlighet. En helt absurd uppfattning! I Tyskland skulle en motsvarande debatt vara mycket mer intelligent och nyanserad, med två-tre-fyra olika ståndpunkter, som skulle gå i klinch med varandra. Och helt enkelt rikta sig till förnuftiga, tänkande varelser. Inte till en dagispublik, som jag tycker den svenska debatten gör på det här området.
Du har berättat att folk var rädda för dig i början av din karriär som offentlig kulturperson och kritiker. Kan du förstå varför?
– Inte riktigt. Någon enstaka gång har jag varit det i tidningspolemik, och där är det ju tillåtet. Men jag tror folk blev skrämda av min intellektualitet.
Varför då?
– Det kan man fråga sig. Den hotade ju ingen till livet. Men man begrep kanske inte alltid vad jag sa eller skrev, och var rädd att framstå som lite okunnig och enfaldig om man gav sig in i diskussioner med mig. Det var inget jag funderade över, för mig var alla de begrepp jag använde självklara. De var grundade i min beläsenhet. Min avsikt var aldrig att skrämma allmänheten. Men det kanske fick den effekten.
Nuförtiden framstår du som betydligt mer folklig, alla vet vem “Horace” är. Är det du själv eller samhället som har förändrats?
– Jag tror så här: folk i gemen har helt enkelt vant sig vid mig. De har ju sett rätt mycket av mig, vid det här laget. Gud vet vilka tv-program jag INTE varit med i. Det började med Röda rummet med Gunilla Kindstrand, som fick en stor publik på 90-talet. Mitt arbete som ständig sekreterare innebar naturligtvis en enorm synlighet. Till slut verkade jag väl inte så otäck längre. Jag kanske inte har ändrat mig så förfärligt mycket, jag tror inte det. Men plötsligt hade jag blivit en typ i vanliga människors föreställningsvärld.
Nu medverkar du till och med i Bingolotto?
– Jamen, varför inte?! Det började förra hösten med att jag var med i telefon, de hade en bild på mig i studion. Jag såg det som en fantastisk chans att i ett program med stor, bred folklig publik få diskutera språk och språkhistoriska frågor på ett förhoppningsvis begripligt sätt. Både Ingvar Oldsberg och publiken tyckte det var väldigt roligt, så jag blev ett stående inslag. Kanske inte varje gång, men sådär var tredje.
En twittrare trodde han såg i syne, men du deltog också i en lång direktsändning av Bingolotto i våras?
– Javisst, två timmar! Och det var faktiskt förbannat kul. En helt underbar, kaotisk tillställning! En blandning av
nyårsfest, maskerad och Gud vet vad, hela havet stormar. Och kolugn satt då Ingvar och dirigerade alltihop, utan en svettpärla. Ett otroligt proffs. Och jag kom in mitt i alltsammans och måste säga – ja! Bra!
Det låter som det roligaste du gjort på länge?
– Ja, det var det faktiskt! Och det är synligt, det väcker reaktioner och bidrar kanske rentav till att riva något staket.
Blir det någon fortsättning?
– Jag vet inte – men när jag var med nu i söndags, och kommenterade idiomet “kasta sten i glashus”, sa Ingvar att han ville ha med mig även nästa säsong. De ska ju flytta Bingolotto till TV 4, från en av reservkanalerna, där det befunnit sig under en publikmässig svacka. Nu är programmet på väg upp. Ingvar har räddat det, kan man säga.
Hur lever du privat?
– Nu är jag singel, som det heter med ett förfärligt ord. Av bitter nödvändighet. Mitt äktenskap gick i kras och ja… vad ska man säga om det? Man lever för att leva. Jag har mina söner. Som dyker upp då och då. Och vänner och mycket annat. Så det klart att det finns glädjeämnen. Det är ändå en svår förlust, att ha levt i en familjevärld under mer än trettio år och sedan förlora den.
– Så länge det finns ett föräldrahem, så håller det ju samman en familj. Barnen kommer dit, och man har fester där, firar födelsedagar, julaftnar. Det gamla sammanhanget går aldrig riktigt förlorat. Men när en sådan här sak händer, slås familjevärlden i stycken. Det är bara att konstatera. Och den går aldrig att pussla ihop igen.
Har du någon kommentar till den senaste tidens rasande angrepp på så kallade kulturmän, som påstås spärra vägen för duktiga kulturkvinnor?
– Eh… Nej!
En del av angreppen tycks rikta sig mot dig personligen?
– Ja, den tolkningen har framförts, men jag vill inte kommentera den. Det är svårt med debatter där man känner att skiljemuren mellan det privata och det offentliga raseras.
En sak du fått mycket positiv uppmärksamhet för är Nyårsballongen, din text till Benny
Anderssons melodi som vann en schlagertävling i SVT:s Babel?
– Ja, det där gav ett enormt eko, att jag undrar om någonting jag någonsin har gjort i hela mitt liv har haft samma genomslagskraft. Jag borde kanske ha börjat skriva sångtexter långt tidigare?
– Det är klart att en god del av kraften ligger i Bennys fina melodi. Sedan var jag i en situation där jag kunde ge uttryck för känslor som trots allt är allmänmänskliga. Känslor som inte har med min intellektualitet att göra. En liknande förlust kan drabba vem som helst. Det känns ungefär likadant för alla. Och människor har känt igen sig, inte bara i Sverige, utan också folk från andra kulturer. Nyårsballongen är översatt till arabiska och kinesiska. Det låter häpnadsväckande, men så är det faktiskt.
Något av det mest personliga du skrivit?
– Ja, men man ska förstå vad det betyder. Texten är inte privat. Jag avslöjar inga detaljer ur mitt verkliga liv. Däremot är den mycket personlig.
Apropå musik är du en god pianist?
– God och god. När jag hör riktiga pianister tycker jag egentligen inte att jag borde syssla med det där. Men jag älskar att spela piano, det är sant. Jag spelar väl en timme om dagen. Har travar av gamla noter som jag hållit på med sedan skoltiden.
– Tillsammans med en god vän som är barytonsångare har jag kommit in på romanssången, det är egentligen det som fått mig att hålla igång mitt spel. Vi har arbetat oss igenom hela den tyska Lied-repertoaren, Beethoven, Schubert, Schumann, Brahms… och i viss utsträckning även franska och svenska tonsättare, Ravel, Peterson-Berger och andra. Detta har varit en underbar del av mitt liv. En hemlig oas. Som innehåller inte bara det musikaliska källsprånget, utan också det lyriska. Kombinationen av innerlig poesi och kammarmusik finner jag oemotståndlig. Det är ren lycka, helt enkelt. Och vi har inga ambitioner, vi vet att vi inte är professionella. Vi spelar några gånger då och då för en vänkrets sådär.
Ditt dragspel, då?
– Det står där i garderoben, och kommer fram mest i såna där klassiska sammanhang, på midsommaraftnar, båtutflykter. Det är ju inte ett instrument man bara sitter och spelar på hemma. Det blir liksom inte av. Det måste vara den rätta stämningen, en situation som kräver dragspelet. Helst utomhus, egentligen. Gärna med några glada människor, lite allsång. Senast jag spelade var på Akademiens våravslutning, ombord på en gammal ångslup som heter Sjöfröken. Glitter och stänk över Östersjövåg…

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top