Roy Andersson: “Livet är ju en tragedi”

Det tar sin lilla tid. Regissören Roy Andersson är inte rädd för långsamheten. Han vägrar att stressa fram något som innebär dålig kvalitet. Det tog två månader bara att göra två scener i senaste filmen, en inspelningstid för en hel film annars.
– Ja, det är inte många som bygger scenerier som vi gör, konstaterar Roy Andersson med en axelryckning när vi ses i hans filmstudio i Stockholm.
Det väldiga skrivbordet i arbetsrummet är belamrat med papper, bara en pytteliten plätt av bordsskivan går att ställa kaffekoppen på. Böcker trängs längs väggarna och allsköns bråte är undanskuffat i hörnen.
Stökigheten skulle aldrig platsa i regissörens avskalade bildestetik, annars är det nästan som att ha klivit in i en av hans filmer. En chosefri vanlighet. Lite skamfilat och nött, ingen inredare har fått lägga sin klåfingriga hand i lokalerna på decennier. Stämningen är familjär, alla hälsar med genuint handslag.

Allergisk mot slarv

Regissören själv är avspänd. Han lyssnar vaket och bligar nyfiket, som vore han ändå lite hedrad över medieintresset trots all bekräftelse som redan regnat över honom på sistone. En trappa ner i skyltfönstret står Guldlejonet från Venedig, det mäktiga pris som Roy Andersson just fått för bioaktuella En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.
Han ler med återhållen glädje.
– Jag är nöjd med min film. Det är nästan ingenting som jag känner att jag har slarvat med.
Nej, slarv är han allergisk mot. Saker får som sagt ta den tid det tar. Sju år har gått sedan förra långfilmen, sju år dessförinnan och före den ett kvarts sekel.
Den nya är sist ut i trilogin om att vara människa. Likt föregångarna Sånger från andra våningen och Du levande, består En duva-filmen av en rad stillsamma tablåer ur den grå jämtjocka transportsträcka vi kallar livet. Naturligtvis är filmen full av varm humor, med en gammal snapsvisa som ledmotiv: “… en ensammer jäkel gör alls ingen gla.” Och även här tjatas om vår ständiga tanke på att vi “ska upp och jobba i morgon”.
Slarvar vi med att leva i nuet?
– Ja, det tycker jag, vi slarvar ju med så mycket. Det finns ingen vördnad inför att man lever, inför den rikedom som livet är.
Han ondgör sig över historielösheten, korta ekonomiska perspektiv och ego-ismen som breder ut sig. För att inte tala om alla respektlösa tv-program, med tävlingar och lekar som tar ner människor till en barnslig nivå!
– Slås ut ska de göra också! Och detta har vi som underhållning, jag skäms över såna program, säger han med dämpad upprördhet för att inte sprida pinsamheterna ut i rummet. 
Råda bot på enfalden söker Roy Andersson genom att föra in historia i nutid. I filmen galopperar Karl den tolfte rakt in i en modern förortssylta och vi får se hur Halta Lotta på 40-talet tar betalt av alla som inte har 50 öre till supen.
– Att leka med tidsperspektivet har jag drömt om i många år. Jag älskar att blanda olika saker i tid och rum, säger han förtjust och berättar ivrigt om tagningen av den elva minuter långa kungascenen.
Han är också nöjd med att ha vågat släppa den analoga tekniken. Detta är Roy
Anderssons första digitala film – “så mycket enklare!” Han var rädd att bildkvaliteten skulle bli alltför krispig för den lite grådisiga estetiken. Men inte. Murrigheten består.
Något tillåter han alltså att underlätta för sig. Han medger också att han för första gången låtit ett gäng nybakade scenografer bygga scenerierna. Annars vill Roy Andersson gärna spika lite själv. Ha koll. Så att inget blir slarvigt.
– Fast de var ju jätteduktiga, och snabbt gick det! säger han imponerat och lättad över att han släppte till.

Äger hela huset

Det är snart 35 år sedan Roy Andersson köpte fyravåningshuset här på finfina Östermalm där Studio 24 ligger, allt för att vara oberoende och slippa hyra lokaler och dyr utrustning. I garageplanet ligger inspelningsstudion där han bokstavligen bygger sina filmer och har full kontroll över tagningarna.
De är numera legendariska: Fast kamera. En enda lång scen. Spegeltrick för att få djupkänsla och amatörskådespelare som pressas till mängder av omtagningar – i snitt 30–40 stycken. Roy Andersson har ett kartotek med fyra tusen amatörer och när studion kallar till audition ringlar sig kön flera kvarter bort.
– Jag vill ha personer som känns autentiska och har närvaro, säger han om bruket av amatörer men tillägger att ofta medverkar även några professionella sångare och skådespelare.
Hans vitsminkade figurer agerar i vad han kallar “det nådelösa ljuset” – människan ska inte gömma sig i skuggor utan vara blottad och som mest naken. Rummen är ofta avskalade men långt ifrån tomma. Det pågår alltid något i periferin. En blick som byter riktning eller ett ölstop som höjs är tillräckligt mycket action för att hålla spänningen uppe.
Långa tagningar tar tid. Som tittare håller man andan ibland, rädd att någon ska staka sig. Men långsamheten sparar också tid, påpekar regissören, för när allt spelats in är filmen i stort sett klippt och klar.
Även tittaren tjänar tid. Efter ett klipp måste hjärnan ställa om sig en mikrodels sekund för att komma in i bilden. Det behövs inte i en lång tagning utan du kan lugnt koncentrera dig på att ta in alla detaljer i bilden.
– Det gör att man kommer ihåg bilderna. Jag saknar själv den visuella upplevelsen i många filmer, säger han, påtagligt nöjd över att jag inför intervjun fått se nya filmen på storduk och inte en liten dvd-kopia.

Inga snabba klipp

Nej, snabba klipp är inget för Roy Andersson. Bilden är central för den som en gång hade konstnärsdrömmar. Och författardrömmar och musikerdrömmar och…
– Som filmare kan jag förena allt, säger han glatt och slår ut med armarna.
Roy Andersson tycks ha funnit lösningen. Alltsedan ung grabb har han velat uppfinna evighetsmaskinen, plockade isär moppen till minsta mutter och mekade. I film efter film är det just ett evigt plockande med gnällspikar och eländesmuttrar som sätts ihop till en elegant upplevelse i glänsande krom.
En energislukare som ger ny energi.
För nog är Roy Anderssons filmer en kombo av antistress- och lyckopiller. Och trots att miljöerna känns väldigt svenska, slår de an världen över.
Varför så gångbara utomlands, tror du?
– Tja, jag strävar ju efter det universella. Det ska kännas tidlöst. Och min tidlöshet råkar vara det som renodlats ur minnen präglade på 50-talet.
Tidlöst, men ändå tidsbundet i ett 50-tal?
Han funderar.
– Du har rätt, det är en paradox där. Men jag undrar om man kan göra en helt tidlös miljö… kan man det, tror du?
Mixen av allvar och humor tycks i alla fall ha global framgång.
– Ja, komik och tragik går hand i hand. Som Helan och Halvan. Dem tyckte jag synd om redan som barn. De var så misslyckade! Jag tror människan har sin världsbild klar i tioårsåldern, då kan man läsa av världen och förstå, säger Roy Andersson och tar alla sina ömkliga figurer i försvar.
– Det är nåt positivt med att vara olycklig. Man är inte nöjd utan har något bättre i sikte. Sanningen är ju att livet är en tragedi; ingens liv slutar med happy end, eller hur?
Det finns ett radarpar likt Helan och Halvan i filmen. En av dem lyssnar besatt på en frälsningssång som hoppfullt deklarerar att man i himlen får träffa far och mor. Mannen är förtvivlad. “Det är hemskt”, snyftar han, “att jag måste träffa far och mor igen. De var snälla men jag vill inte träffa dem igen!”
Roy Andersson skrattar när jag refererar dialogen.
Vill du själv träffa dina föräldrar?
– Nej, nej!
Tror du himlen finns, då?
Han skakar på huvudet.
– Jag är totalateist. Jag tror inte på nåt annat efter döden. Man får vara nöjd med det som är.
Ändå har frälsningssång och kristet stoff ofta en plats i Roy Anderssons filmer. Inte för att hans föräldrar var troende utan för att tiden präglades av kristenhet; söndagsskola, konfirmation och morgonsamling i aulan varje dag.
– Till och med när jag som vuxen jobbade som lärare i Jönköping ett år skulle det vara morgonbön varje dag. Jag tog dikter i stället men då klagade föräldrarna.
Roy Andersson växte upp i arbetarmiljö i centrala Göteborg, som äldst av fyra pojkar i ett rum och kök utan varmvatten och toa “på svalen” (i trappen). När han var elva flyttade familjen till större och nybyggt på Hisingen.
Han sveper med handen och förevisar de skinande nymodigheterna.
– Tänk dig badkar… och rostfri diskbänk… fattar du mammas glädje?

Fick börja i realskolan

Mamman var hemhjälp och sömmerska åt andra och närde drömmen om att bli postkassörska – men kursen var för kostsam. Pappan jobbade med transporter och potatishandel. Äldste sonen “hade läs-
huvud” och fick börja i realskolan för att bli ingenjör.
– Där var ju bara medelklassbarn, så visst kände jag av klasskillnader, säger han och berättar att mindre bemedlade kunde befrias från skolavgiften. Men det innebar att man inför alla i aulan skulle gå fram till rektorn och tacka.
Skammens vrede stiger i ansiktet av minnet.
– Fattar du!? Det var hemskt! Nej, då delade jag hellre ut tidningar för att kunna betala skolan.
Hvitfeldska läroverket öppnade i alla fall dörren till litteraturen. Där fick unge Roy sina första stora läsupplevelser: Nils Ferlin, Hjalmar Söderberg, Stig Dagerman…
– Jag blev så fundamentalt tagen av det att jag tänkte bli författare.
Men så sköljde filmerna över honom. Han rabblar en lång lista av cineastiska upplevelser för att stanna vid Cykeltjuven, den italienska film från 1948 som avgjorde hans yrkesval, främst för den berömda scenen med en hel hyllvägg av pantsatta lakan.
– Lakan var ju då något värdefullt av fint linne. Mannen som klättrar högst upp på stegen för att lägga lakanen överst är en fantastisk bild av fattigdomen! Den scenen har satt sig djupt i mig. Ett oöverträffat sceneri.
Ingenjörsplanerna lades ner. Roy Andersson pluggade litteratur i Lund och ströjobbade som lärare innan han var gammal nog att gå på Filminstitutet. Där var Ingmar Bergman inspektor. Studenterna hade fått fria händer och detta var revoltens år 1968.
– Vi var mest ute och filmade demonstrationer…
Han skrattar okynnigt vid tanken på denna kulturkrock och berättar hur han kallades upp till Bergman, som rasande förklarade att ska detta fortsätta kommer 25-åringen aldrig få göra långfilm.
– Jag var inte ett dugg rädd för honom, jag var totalt respektlös.

Skräder inte orden

Långt senare har göteborgaren kallat Ingmar Bergman för “politisk okunnig”. I allmänhet skräder Roy Andersson sällan orden när det gäller allt “besvärande mycket skit” som produceras av “obild-ade och inkompetenta” personer. Senast fick vi veta att filmen Kon-Tiki var urdålig och talanglös. Han ser besvärad ut.
– Alltså, jag bad om ursäkt för det där sedan. Men jag tycker man får lov att säga saker ibland, annars blir det för tråkigt. Man måste våga utsätta sig.
Får du kraft ur vreden?
– Ja, den är energigivande också. Det är en metod att sätta press på sig själv. Man har ett jäkla ansvar när man sysslar med det här. Vi skapar ju människors världsbild, de formas av synen i en film, som till exempel av empatin och humanismen i Cykeltjuven.
Du har väldiga krav på filmfolket?
– Ja, det utmärkande för svensk film i dag är brist på eget tålamod och även på talang. De flesta fuskar och jobbar under sin förmåga, de är tvingade till det.
Själv har Roy Andersson gått en annan väg. För att ha råd att göra sina långfilmer ordentligt har han producerat reklamfilm. De har blivit runt 250 stycken (Se en del av reklamfilmerna här).
– Jag skulle inte vilja ha dem ogjorda, för jag är noga även med dem. Kanske det är fem av dessa som jag slarvat med.
Du som är så kritisk mot fördumning och kommersialism, har du inga betänkligheter mot att göra reklam?
– Nej, jag accepterar att det finns en marknad. Men jag säger nej till reklam för dåliga grejer, som tobak och klorblekt papper. Och så gör jag filmerna på mitt sätt. Jag skulle aldrig göra något i stil med “den stora glada tyska familjen som äter flingor.”

Det blir en film till

Senaste långfilmen behövde dock inte finansieras via reklam. Inte framöver heller. För även om en duva nyss varit i fokus, får duvorna i parken vänta på 71-åringen. Och särbon i Lund dit Roy Andersson reser på helgerna – en “jättebra lösning” för en arbetsmyra som inte lär bli sambo än på ett tag. Annat pockar på.
– Det blir säkert en film till – den fjärde delen i trilogin, säger han leende.
Så ser han fundersam ut.
– Fast det är lätt att upprepa sig, jag håller ju på med nåt som återkommer i olika former. Men det gäller att ha en stil och inte släppa den, mumlar han nästan inåtvänt.
Den lille ingenjören har vaknat. Evighetsmaskinen är i gång.