“Jag har lekt hela mitt liv”

Som barn lekte hon med klippdockor, som vuxen skapade hon nya världar i tv-serier som Lära för livet och Solbacken. Här läser du vår intervju från 2013 med den nyligen hastigt bortgångna Carin Mannheimer.

Hon leker med klippdockor. “Nu ska du ha den rutiga morgonrocken på dig, för det bestämmer jag”. Med skaparens rätt dikterar dramatikern och regissören Carin Mannheimer villkoren, precis som när hon och kusinen höll på med de där pappersfigurerna som barn. Byggde upp hela familjer, hittade på historier, bytte kläder och gav dem roller.
Carin Mannheimer greppar en osynlig klippdocka mellan fingrarna och låter den vandra över köksbordet: “Hej, vad blir det för middag?”. Den mjuka skånskan lockar fram ett flickansikte med glitter i blick.
– Jag tycker jag har lekt hela mitt liv, mycket har liksom bara varit på låtsas.
De senaste åren har det funnits gott om rutiga morgonrockar i hennes dramer, om man med plagget ser framför sig tanten, den åldriga tanten. För det är inga glamorösa miljöer Carin Mannheimer leker i. Om hon inte rör sig på ålderdomshemmet eller i radhustristessen, tar hon sig in bland stökiga niondeklassare eller trångsynta öbor. Men ingen kan som hon slipa de mest gråtrista vardagstrivialiteter till gnistrande dramatik. En storslagen skildrare av “mänsklig skröplighet med insiktsfull munterhet”, som motiveringen till Piratenpriset löd.
Carin Mannheimer bjuder på starkt svart kaffe och gifflar i hyresrätten med utsikt över Göteborg. Solen flödar in i den ljusa funkislägenheten. Det bekymrar henne.
– En sån här dag borde man egentligen dra för fönstren.
Jaha, rutorna är vintersolkiga, hinner jag tänka innan hon fortsätter:
– I detta ljus avslöjas ju alla rynkor! Det behövs nog lite botox, säger hon skämtsamt fast med en ton av allvar.

Mixar humor och allvar

För visst är hon ofta där, i ålderdomen. Den engagerar henne både för egen del, som existentiellt problem och som politiskt projekt. Fast det var först efter pensionen som Carin Mannheimer började med “ålderdomsteater”, som hon kallar det i kontrast till uttrycket ungdomsteater.
Idén går dock tillbaka till 1977 då hon slog igenom med tv-serien Lära för livet, om ett gäng niondeklassare, den mest sedda tv-serien genom tiderna. Efter succén ville hon göra en serie om gamlingar – halvt på skämt med arbetsnamnet Lära för döden. Ingen nappade.
– Döden var inget man pratade om på 1970-talet, konstaterar hon.
I dag är den – eller slutspurten mot den – högintressant. Carin Mannheimer har fått miljoner ungdomar att glo på gamlingar i tv och hennes pjäser om ålderdomen har gått för fulla hus. Det är nåt med mixen av humor och allvar; eleganta snitt som går på djupet, skratt som fastnar i halsen av repliker som: “Jag älskar begravningar, det är ju det enda mingel man blir bjuden på nu”.
Under våren spelas I sista minuten både i Göteborg, Stockholm och Helsingborg. Det är “en romantisk komedi med förvecklingar i Shakespearestil”, om tre 80 plus-kvinnor som har mycket att hinna med. Men det var med Sista dansen 2008, som hon erövrade teaterpublikens hjärta.
– Den var ju en avknoppning av tv-serien Solbacken, så jag trodde aldrig att någon skulle gå och se den på teatern.
Så fel. Pjäsen om livet på ålderdomshemmet blev den största publiksuccén någonsin på Göteborgs stadsteater.
– När jag började researcha för serien till tv var jag 67 år och tyckte att jag ännu var ung. Nu när jag skriver om åldrandet, blir ju en hel del självupplevt. Det handlar inte bara om “dom” utan “vi” och blir lite profetiskt; “Oj, är det så här jag ska få det?”.
Carin Mannheimer är numera åldringsexpert och målar upp det Moment 22 man kan hamna i på ålderns höst: För frisk för allmän omsorg, för sjuk att klara sig själv. Det går inte att välja äldreboende. Och drömmen om att bo hemma så länge som möjligt är en romantisk utopi, menar hon.
– Människor ser framför sig att de dör
i sin säng i rena manglade lakan, nystruket nattlinne, efter smärtlindring och några kloka ord stilla somnar in med barn och barnbarn omkring sig.
Så ser det sällan ut. I själva verket kanske man dör på badrumsgolvet efter en stroke mitt i natten, nerkissad och nerbajsad och har blivit liggande ett dygn eller mer. 
– Man har ju inte kontakt dagligen med anhöriga och vänner, så det kan ta ett tag innan de börjar undra, säger hon krasst.
Nej, “att dö hemma” är ett farligt begrepp, menar Carin Mannheimer. I stället borde alla gamla kunna få dö “i trygghet” eller “inte ensam”. Det måste finnas värdiga kollektiva alternativ för den som önskar. Samtidigt förstår hon mångas rädsla för att tvingas “in på hemmet”. I och med att vi kommer dit så sent, blir det verkligen att flytta från sitt eget hem i stället för till något bra, menar hon.
– Det fanns ju en utopi kring ålderdomshemmet, med slöjdsalar, gympasalar, kapell, och rum att äta och umgås i. I dag är dessa lokaler ofta stängda, alla är för sjuka för att umgås.
Sitt eget drömboende liknar hon vid ett kryssningsfartyg, där det alltid finns någon vaken om natten, en rorsman som rattar skutan. Gemensamma måltider, stort allrum, bibliotek och läsrum. Var och en har ett stort vackert rum med jättebalkong eller uteplats att själv rulla ut sig på.

Bäst i klassen

Det samhällskritiska drivet hos Carin Mannheimer kommer mer från studenttiden i Lund än uppväxten i skånska Osby. Pappan var inköpschef för Brio och mamman hemmafru. Hemmet var fullt av böcker, men föräldrarna hade själva aldrig studerat. Förväntningarna på Carin var stora.
– Ooo, ja, herregud, ja! Kom jag inte hem med stort A i alla ämnen hade de blivit ledsna och besvikna.
Kändes det krävande?
– Nej, det var självklart. Klart att man skulle vara bäst i klassen!
Så småningom läste Carin Mannheimer språk och litteraturhistoria till en lärarexamen. Men vikariatet i en grundskoleklass var “ett helvete!” och för att få undervisa i  gymnasiet var hon tvungen att doktorera.
– Jag forskade och forskade och det blev tråkigare och tråkigare. Detta var ju under 60-talet när det brann i knutarna och där satt jag och skrev på en gammal avhandling som skulle hamna på en hylla någonstans. Nä, sååå meningslöst!, säger hon.
I den vevan gifte sig Carin Mannheimer, fick barn och flyttade till Göteborg. Hon skrev litteratur- och teaterkritik, gjorde kulturprogram för tv och fick erbjudande om fast tjänst som producent. Första skrivna dramat var tv-serien Fosterbarn 1973, som blev hennes regidebut. Medvetet använde hon okända skådisar och skakig kamera för att få en realistisk känsla. Dogmafilm långt före Lars von Trier, alltså.
– Ja, han vet om det och har sett serien, säger hon förtjust.
Parallellt under åren som tv-filmare och teaterdramatiker har skönlitteraturen haft sin givna plats. Carin Mannheimer är “läsnarkoman”. På söndagar ger hon boktips i radions P 4 i programmet som leds av Tomas Tengby och dottern Anna Mannheimer. Tonen mellan mor och dotter känns professionell och personlig på samma gång.
– Tycker du det? Vad roligt. Fast vi förbereder oss inte särskilt mycket. Anna vet inte alls vad jag ska prata om.
Hur var du som mamma?
– Icke närvarande. Jag arbetade för mycket och var självupptagen. Fast jag har också varit snäll, så det var väl inte jättedramatiskt – i så fall har vi glömt det, säger hon och fortsätter:
– Mitt barnbarn är 11 år, och jag ser att Anna är oerhört mycket mer närvarande än jag var. Jag fick ju barn ganska tidigt, mitt i skedet då man ska hitta sin plats i livet, så jag hade inte alls det lugnet då.
Carin Mannheimer är också mamma till sonen Joakim, som dog i cancer för sex år sedan, 47 år gammal.
Hur kommer man förbi en sådan sorg?
– Den kommer man inte förbi. Men sorgen blir mindre akut. Den finns inte där hela tiden, det gör däremot saknaden. Och i och med att Joakim var väldigt sjuk, hade vi fått sorgechocken tidigare.
– Han var ju också vuxen. Det måste vara fruktansvärt att plötsligt förlora ett litet barn. Sorgen efter en människa som dör efter en svår sjukdom blir annorlunda. Jag känner mig i stället tacksam för att den vård Joakim fick fungerade så bra.

Blir aldrig vuxen

Vikten av god vård med individen i fokus, inte minst när man åldras, det har Carin Mannheimer uppmärksammat som regissör och dramatiker. Hon har utsetts till hedersdoktor vid Sahlgrenska akademin och föreläser om sina erfarenheter. Nyss hamnade hon i en diskussion om att läsa skönlitteratur på läkarlinjen.
– Det är en intressant debatt. Fast själv skiter jag i om kirurgen har läst Proust,
däremot gärna sköterskorna så man kan ha lite utbyte med dem.
När Carin Mannheimer inte läser sitter hon vid datorn. Med ivrig fantasi skriver hon fram nya lekplatser, småknasiga personer och invecklade intriger.
– Jag blir nog inte vuxen, helt enkelt, säger hon nästan lite slokörat mitt i sitt utsökta hem av vita väggar, bord i björk och benvit soffgrupp.
– Det finns ju förståndiga människor. Vissa hem är så stiliga och pampiga med stora tavlor och tjusiga möbler och jag tänker: “Herregud, här bor det vuxna människor!”. Det är så väldigt vackert och uttänkt – ja, vuxet! Då kan jag fortfarande känna mig som en student.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top