• Få husohem.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Yuppie-eran skapade ny syn på möbler

    Gunilla Allard gjorde kometkarriär som formgivare under 80-talet. Den tidens köksbänkar i trä och breda axelvaddar vill hon inte ha tillbaka. Men hon tycker att yuppie-eran förde med sig skaparglädje och en ny syn på möbler.

    Gunilla Allard.

    Gunilla Allards stol "Cinema" för Lammhults var en föregångare när den kom i början av 1990-talet, liten, gedigen och genomtänkt.

    Köket "Carneval " från Marbodal blev en hit i början av 1990-talet. Med sin kombination av vita köksluckor, bänkskivor i trä och fasat kakel skapade Gunilla Allard en charm som många föll för.

    Ungefär samtidigt som Hus & Hem föddes för tjugo år sedan gick Gunilla Allard ut Konstfack.

    Vad väntade du dig av framtiden då?

    – Jag ville ha utbildningen för att bli en bättre filmscenograf och hade egentligen inte tänkt bli formgivare. Men 1988 var det högkonjunktur, det fanns hur mycket jobb som helst. Det var fascinerande att upptäcka att samma känsla som fanns i filmteamet fanns bland hantverkarna i fabriken. Jag kände att jag hörde hemma där.

    Något annat du minns från den tiden?

    – Det var då man började se på möbler som konst, till exempel Jonas Bohlins betongstol "Concrete". Möblerna gjordes i begränsade serier och formgivarna bakom blev plötsligt viktiga. Det här banade väg för något radikalt i hela branschen och gav oss som var unga stora möjligheter. Och fler kvinnor började synas!

    Vilken sorts möbler ville du själv ha?

    – Eftersom jag jobbade med filmrekvisita fick jag hålla på med olika epoker och fastnade för Bauhaus och Corbusier, hela funkisgänget. Funkis och metall har alltid tilltalat mig – jag är ingen trämänniska! På det sättet passade 80-talets kromade möbeldetaljer mig ganska bra.

    Och metallen har du tagit fasta på i dina egna möbler?

    – Ja, till exempel i stolen "Cinema" i metall och läder. 1993 var den väldigt annorlunda, liten med synliga stålrör runt om och läderklädda armstöd, men bara just där armen vilar. Jag försöker jobba så, ta bort allt som inte behövs. De tongivande grabbarna jobbade till exempel med stålrörsdimensioner på 28 till 36 millimeter. Jag frågade mig om det inte kunde räcka med hälften. Det gjorde det ju.

    Någon riktig höjdpunkt?

    – Det var nog 1996 när jag fick Georg Jensen-priset. Jag tänkte: Nu vågar jag kalla mig formgivare. Det kanske bär!

    Vad skulle du som scenograf plocka ihop till en film från 1987?

    – Svårt. Visst var det väl mycket vitt med starka färger som kontrast och spegelväggar? I slutet av 80-talet skulle jag arrangera ett kök med profilerade luckor för en Marbodalkatalog och fick användning av scenografen i mig. Jag kombinerade de vita luckorna med bänkskivor i bok, vilket var nytt då. Tillsammans med vitt fasat kakel och porslinsknoppar i lite dansk stil blev det succé. Men de där köksbänkarna i trä, som det alltid blev fukt i, vill man inte ha tillbaka! Inte postmodernismen och axelvaddarna heller!

    Av Nina Sederholm
  • Få husohem.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!