Sanna Ekman om skådespelararvet: ”Inget att leva upp till”

Hon är imponerande kreativ, Sanna Ekman. Med ett skapande som visar på influenser från livet både framför kameran och det lite mer anonyma bakom.

Arvet, som den fjärde generationen Ekman-skådis, har säkert gjort sitt. Men även människor runt henne har på olika sätt påverkat, vilket skapat ett spännande CV. För i Sannas liv ryms det mesta!

Just nu laddar hon inför en konstutställning i det egna galleriet i S:t Olof på Österlen. Tre dagar då besökarna får möta hennes akvareller, glasskulpturer som fångar solljuset och smycken av silvertråd som dottern Suzy lämnade kvar när hon flyttade hemifrån. Sanna skapar gärna lite av varje, av det som finns till hands.

Det är kanske inte som konstnär vi känner Sanna Ekman bäst, men det är där vi hittar hennes verkligt sanna jag intygar hon.

– Egentligen vill jag inte bli av med en enda tavla jag målat, för det är som att en bit av min själ strösslats över den. Men herregud, jag kan ju inte ha hur mycket som helst på väggarna här hemma.

Lägenheten på Söder i Stockholm rymmer ändå en hel del av hennes fina verk. Dessutom en skaparhörna i vardagsrummet där hon förlorar sig i tid och rum, blir egoistisk – eller kanske oegoistisk – genom att fånga det som ger mening i stunden …

– Jag tror att alla konstnärer och skådespelare någon gång drabbas av en sorts kramp eller utmattning, då de känner sig vilsna. Så var det för mig. Jag tappade lusten när jag insåg att jag bara målade det jag trodde att människor ville ha. Där och då fastnade hela min kreativitet.

Farmor Agneta Wrangel var en duktig konstnär

Räddningen kom mitt i sorgen efter farmor Agneta Wrangel, känd inte bara för sitt äktenskap med Hasse Ekman, utan också som en duktig konstnärinna. Hon dog 2006 och när det var dags att tömma hennes hem blev Sanna fångad av farmors alla akvarellpenslar och färger.

– Sönerna sa att jag kunde ta alltihop för ingen annan ville ha det. Sen åkte jag hem och provade på att måla akvarell och insåg att det var detta jag längtat efter. Gud så kul det var! Sedan har det runnit på. Nu målar jag bara det jag har lust med.

Det har blivit många clowner och även här kommer arvet in. Uppväxten med teatern, filmen, sminket och maskerna.

– Som skådis går du alltid in i en roll och jag tycker att det är jättekul att ta på masken, för då kan man bete sig! Samtidigt vill jag i konsten gestalta personen bakom masken, för det är där den riktiga människan finns.

– Alla som står på en scen vet att man inte varje dag är jätteglad när man tar på sig peruken för att underhålla publiken, för samtidigt pågår ett helt annat liv inom en. Det har man fått prova på några gånger.

Sanna Ekman gjorde skådespelardebut som 3-åring

Sanna Ekman debuterade redan 1968, som 3-åring, i tv:s Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Året efter hade hon en roll i julkalendern Herkules Jonssons storverk. Skådespelarinsatser vill hon inte kalla det, för hon gjorde det man sa åt henne att göra. Och det i en högst naturlig miljö för ett litet Ekman-barn. Hon har sedan gjort karriär som både regissör, skådespelare, produktionsassistent och rollbesättare. Bland annat.

Nästa år fyller hon 60 år och konstaterar med ett skratt att det är kul att fortfarande få vara kvar i den här knäppa branschen.

– En lekfull värld som också kräver mycket disciplin. Ju mer jag lär mig om den, desto mer inser jag att jag inte kan så mycket. Så jag försöker vara ödmjuk inför uppgiften.

Pappa Mikael Ekman var regissör

Sanna är mer eller mindre uppvuxen i en sminkloge eftersom mamma Eva, förutom att vara modell, jobbade som maskör och sminkör. Och så var hon ofta med vid pappa Mikaels, regissörens, inspelningar förstås.

Sanna växte huvudsakligen upp med sin mamma men med båda föräldrarnas familjer tätt intill sig. Mammas tre systrar, pappas tre bröder och alla kusinerna. Som en självklar storfamilj. Sanna erkänner att hon blev lite tagen när hon insåg att alla barn inte hade det så. Tre mostrar och tre farbröder som alltid var tillgängliga som naturliga barnvakter, fanns i kvarteren intill.

Sedan fanns förstås omvärldens förväntningar på Sanna, ett barn med teateranor. Barnbarn till Hasse Ekman, barnbarnsbarn till Gösta den äldre och brorsbarn till Gösta den yngre.

Men Sanna hade andra planer. Dansen var hennes passion.

– Jag började dansa när jag var 3, som 14-åring fick jag mina första jobb och två år senare åkte jag på turné. Men pappa var skeptisk – han frågade vad jag ville med dansen. Tänkte jag bli danslärare? ”Nej! Jag vill ju spela teater”, svarade jag. Då sa pappa: ”Varför gör du inte det då?”

Sanningen var att hon kände av pressen, Ekman-arvet. Men pappa Mikael hade ett klokt svar: ”Du har inget att leva upp till, för ingen kvinnlig Ekman har gjort skådespelarkarriär tidigare.”

– Då släppte jag det. Men jag var fortfarande bestämd med att inte söka till Scenskolan. Rädslan fanns där. Det skulle vara katastrof om jag misslyckades och inte kom in. Rädslan för att stå där med skägget i brevlådan …

Fick sin första filmroll i Gösta Ekmans Morrhår och ärtor

Sedan dess har hon vågat möta många utmaningar. Pappa Mikael var väldigt tydlig med att han, som regissör, aldrig tänkte ge henne några roller. Hon fick söka, som alla andra. Det gällde också den första stora rollen i filmen Morrhår och ärtor, som hennes farbror Gösta regisserade och spelade huvudrollen i. Då fick Sanna höra av sina medspelare: ”Bra jobbat! Jag trodde att du åkt in på ett bananskal …”

– Samtidigt insåg jag under den filminspelningen hur lite jag faktiskt kunde. Trots att jag stått framför kameran hela livet, hade jag inte smakat på verkligheten. Jag gjorde massor av fel. Jag behövde en teaterutbildning.

Den skaffade hon i New York. Sanna ringde upp en av pappas vänner som hade lägenhet på Manhattan och frågade om hon fick bo där ett tag. Typ tre månader. Det fick hon.

– Det är ett växande att vara ifrån sina föräldrar, ta tag i allt själv och anta utmaningar. Jag var 23 år och tyckte då jag var gammal.

– Tack och lov fanns det kunniga människor där som kunde fånga upp mig när jag misslyckades och jag fick en gedigen utbildning av Geraldine Baron, lärare på Actors Studio, som lärde mig att det var hårt arbete som gällde. Och att våga göra bort sig.

– Jag fick verkligen känna på att det inte funkar att luta sig tillbaka i soffan och tro att allt löser sig. Vill du framåt så hänger det på dig. Det har jag tagit med mig genom livet.

En lärdom som gjort att Sanna är bra på mycket.

– Det ena ger energi åt det andra och allt jag ägnar mig åt oljar hjulen. Därför känner jag mig aldrig ensam och är aldrig orolig för att misslyckas om en sak inte går exakt som jag tänkt mig. Jag har fler ben att stå på.

Sanna Ekman spelar polischef i Tunna blå linjen

På tal om ben – i New York skaffade sig Sanna både visum och en inkomst som bekostade teaterstudierna genom att arbeta som skomodell. Med fötter i den perfekta storleken 36 ½ och med ”lagom fyllighet”.

När hon sedan kom tillbaka hem till Sverige efter sex år var hon redo att söka roller. Att spela Katta Nilsson i tv-serien Tre Kronor blev en nyttig skola. Den följdes av Nya tider och rollen som Lina Westin, vilket Sanna idag menar är det roligaste hon gjort under sin karriär. Slitsamt, men kul.

– Serien gick i tre år och vi gjorde 510 avsnitt! Tv sände ett avsnitt om dagen. Det var lärorikt eftersom vi jobbade med olika regissörer hela tiden och det fanns utrymme för lite lekfullhet.

Efter det har det hon spelat fars både hos Eva Rydberg i Helsingborg och på Vallarna i Falkenberg. Men lika vana har vi blivit att se Sanna i allvarligare roller, som i Tunna blå linjen där hon kommer tillbaka i säsong tre i höst som polischefen Katrin Hatt.

Köpte hus i S:t Olof efter skilsmässan från Mats Ronander

Men innan dess ska hon spela sommarteater på Porslinsteatern i Gustavsberg, Två herrars tjänare. Det innebär att Sanna stannar hela sommaren i Stockholm, långt från sommarhuset på Österlen och alla loppisar som hon och dottern Suzy älskar att gå på.

– Det är en del av min skaparglädje, att renovera och ta vara på gamla saker som människor slänger eller slumpar bort, säger Sanna. Huset i S:t Olof är en gammal köttaffär som var totalt nergången när jag köpte den efter skilsmässan från Mats Ronander.

I huset har Sanna idag sin konstverkstad vid den gamla styckarbänken. Den är placerad intill kylrummet där rejäla köttkrokar fortfarande hänger kvar i taket – i originalskick. Kanske kan hon hyra ut detta som ett skräckrum, funderar Sanna högt …

Huset är hur som helst renoverat på egen hand av Sanna som med entusiasm ger sig på allt, utom el och tak. En av alla roller hon spelar i sitt liv, med eller utan röd näsa.

– Har vi inte alla en röd näsa? undrar Sanna. Jag tror det, oavsett vem vi är och vad vi jobbar med så spelar vi en roll.