Josefine drog upp sin pappa ur isvaken: ”Jag fattar inte var jag fick kraften ifrån”

När isen på älven spricker och skotern störtar ner i vattnet utspelar sig en kamp på liv och död. Då får Josefine krafter hon inte visste att hon hade.

Den röda stugan ligger naturskönt intill skog och älv i Svartbyn i Norrbotten. Här tillbringar familjen Nilsson mycket av sin lediga tid. 65-årige Anders är född och uppvuxen i trakterna kring Överkalix. Hans fru Rose-Marie Modigh, 63, växte upp i Stockholm men har tillbringat många skollov i kommunen som hennes släkt härstammar från.

Josefine Nilsson

Ålder: 32 år.
Familj: Mamma Rose-Marie, 63, pappa Anders, 65 och brodern Ludvig, 29.
Gör: Enhetschef.
Bor: I Stockholm.

Anders och Rose-Marie bor i Stockholm men det var naturligt för dem att även som vuxna med egen familj fortsätta traditionen med semestrar i Norrbotten. Därför köpte de ett fritidshus intill älven där de har sitt eget paradis.

– Jag har åkt båt och fiskat i älven under hela min uppväxt, säger Anders som ser trakten som sina egna tassemarker.

Vintrarna i Överkalix är långa och bjuder på många fina månader med skidåkning och skoterturer. Vårvintern, som också kallas också den femte årstiden, är något alldeles extra då dagarna börjat bli längre och solljuset tycks ljusare än någonsin förr när solstrålarna reflekteras i snön.

Minus 15 grader

Det är just ett sådant vackert väder i april i fjol när dottern Josefine, 32, är på besök för att fira sin pappas 65-årsdag. Den sista morgonen i byn bestämmer sig Anders och Josefine för att åka ut på älven med familjens nya skoter.

– Det är en otroligt vacker morgon, solen står högt och det är molnfritt. Jag ska resa hem till Stockholm senare under dagen. Klockan är bara nio, så vi hinner ut på en tur. Vi packar med oss termos-muggar med kaffe och ger oss i väg, berättar Josefine.

Anders Nilsson

Ålder: 65 år.
Familj: Hustrun Rose-Marie, 63, dottern Josefine, 32, sonen Ludvig, 29.
Gör: Pensionär. tidigare chef i it-branschen.
Bor: I Stockholm. Fritidshus i Överkalix.

Hon gillar allt som går fort och älskar att åka skoter.

Anders nickar och säger att det är fint men kallt. Termometern visar minus 15 grader och både far och dotter klär sig ordentligt. Tack vare mamma Rose-Marie väljer Josefine att låna mammans icebugs, i stället för att ta på sig de halare stövlar hon först har i åtanke.

Det kommer att bli räddningen när Josefine bara en kvart senare kämpar för sin och pappas överlevnad i en smärtsamt kall isvak i Kalixälven.

– Vi hinner bara åka genom skogsdungen ner till älven och en bit ut på isen när katastrofen inträffar. Vi noterar att det börjar se mörkt ut på isen och det ligger lite flödesvatten ovanpå. Vi har solen i ögonen och har missat att vi hamnat utanför skoterleden, säger Josefine.

Hon sitter bakom pappa på skotern som de stannar för att försöka se åt vilket håll de bör åka. Men det är redan för sent.

Anders och Josefine har inte slutat köra skoter trots olyckan. De vill inte låta rädslan ta över.

Isen sprack under skotern

Varken Anders eller Josefine hinner reagera eller bli rädda när isen under dem börjar spricka.

Under bråkdelen av en sekund inser både far och dotter vad som håller på att hända. Skoterns bakdel sjunker ner genom älvens is och innan någon av dem hinner reagera befinner sig både Anders och Josefine i det iskalla vattnet.

– En tanke far genom huvudet: ”Det här blir kallt.” Och sedan ligger vi i älven. Jag reagerar rationellt och med hjälp av armbågarna, häver jag mig upp på isen ganska snabbt. Men pappa ligger kvar i isvaken och kämpar mot de hårda undervattensströmmarna som vill slita med sig honom under isen.

Anders nickar och säger att det känns som slowmotion men allt går blixtsnabbt. Han är tacksam över att dottern tar sig upp men själv kämpar han mot starka krafter i vattnet. Benen dras hela tiden iväg under isen. Det är omöjligt att försöka sparka sig fram, eller att överhuvudtaget använda krafter från benen, i isvaken.

– När Josefine häver sig upp befinner jag mig bakom henne och jag har ryggen mot isen. Det är omöjligt för mig att ta simtag för att försöka ta mig upp samma väg som hon. Jag kämpar i stället med att försöka häva mig upp med armbågarna på isen bakom mig. Men isen bara spricker och det är en kamp mot tunga, vattenfyllda kläder och hårda strömmar som sliter i mig. Jag vet att om jag dras in under isen är det kört, säger Anders.

Han känner en enorm stress för att komma upp på fast mark. Under sig ser han skotern på älvens botten. Är det där han själv ska hamna?

Får tag i kragen på sin pappas jacka

Josefine, som krypande tagit sig längre bort från isen, ser hur hennes pappa om och om igen misslyckas med att häva sig upp på isen. Läget blir allt mer akut.

– Jag ser paniken i pappas ögon och att han börjar hyperventilera. Jag börjar räkna sekunder i huvudet. Hur länge har han legat i isvaken? Jag har tidigare prövat isvaksbad under kontrollerade former och vet hur en kropp reagerar i iskylan. Jag måste hjälpa honom!

Josefin försöker räkna ut var isen är som tjockast. Hon tar sig krypande runt isvaken och lägger sig sedan ner för att hasa fram den sista biten till sin pappa. Anders kämpar i vattnet medan Josefine sakta tar sig fram på den blanka isen.

Josefine lägger sig raklång, på sidan, och får tag i sin pappas krage på jackan.

– Jag håller ett hårt grepp i isen med ena handen och drar i honom med den andra. Jag är adrenalinstinn och superfokuserad. Än idag fattar jag inte var jag fick kraften ifrån men jag lyckas dra upp honom ur vaken.

Anders kommer upp på isen och försiktigt förflyttar sig far och dotter på alla fyra bort från vaken.

– Trots att vi är genomblöta varken fryser vi eller har ont, trots att jag faktiskt har skadat mig ganska mycket. Det är nog chocken och adrenalinet som håller undan alla känslor, säger Josefine som mest är irriterad över att skotern är borta.

Far och dotter ser hur skoterns packlåda guppar på vattenytan i vaken innan de börjar promenera hemåt.

Strax efter olyckan tog Josefine denna bild på sin dyblöta pappa med mobilen som mirakulöst klarat sig i vattnet. (Privat bild)

Insåg allvaret i efterhand

Josefine berättar att hon stannar upp och tar en bild på sin pappa med sin mobiltelefon som märkligt nog klarat sig trots doppet.

Anders säger ”tack” och Josefine kontrar med att det väl inte var något att tacka för. Det var en självklarhet att hjälpa pappa upp ur vattnet.

Där och då förstår hon inte allvaret och det är först i efterhand som tankarna kommer om vad som kunnat hända och hur illa det kunde ha gått.

– Mina tjocka kläder, täckbyxor, vinterjacka och stövlar, är blöta och tunga, jag väger över 110 kilo och strömmarna sliter i mig. Det är svårt att förstå att Josefine lyckades dra upp mig. Var fick hon krafterna ifrån? säger Anders.

När han och Josefine promenerat en bit mot huset tackar han Josefine igen och säger: ”Du har räddat mitt liv, inser du det?”

Hemma i stugan ser Josefines mamma Rose-Marie att två figurer kommer gående genom skogen och hon ser hur blöt Anders är. I nästa stund kommer han och Josefine in i stugvärmen och Anders berättar att Josefine räddat hans liv.

– Jag ser till att de får av sig de blöta kläderna. Nu behöver båda en varm dusch. Anders säger att han måste kontakta räddningstjänsten och berätta att ingen människa har drunknat. De kommer ju att undra när någon ser isvaken och packlådan som ligger i vattnet.

Mamma Rose-Marie är innerligt tacksam för att dramat fick ett lyckligt slut. Hon var ovetande om vilket drama på liv och död som utspelade sig på älven.

Behövde åka till akuten

Efter duschen känner Josefine att hon har ont i revbenen, nacken och axeln. Hon är alldeles röd men kanske beror det på att hon fortfarande är kall? Mamma Rose-Marie tejpar axeln med sporttejp innan det är dags för Josefine att packa sina grejer. Hon ska ju hinna till flyget och Anders skjutsar henne de tio milen till flygplatsen i Luleå.

– Min kompis som plockar upp mig på Arlanda blir förskräckt och insisterar på att skjutsa mig till akuten. Efter en snabb undersökning får jag veta att jag har två brutna revben och en sträckning i axeln. Jag skickas hem med värktabletter.

Men dagen efter börjar Josefine att må allt sämre och hon kräks blod. 1177 vill skicka en ambulans, men Josefine tackar nej och får i stället skjuts till akuten av en vän. Nu får hon veta att ett blodkärl i magen har spruckit.

– Läkarna dränerar min magsäck med en slang, som går in genom näsan och hela vägen ner i magen. Nu blir jag stressad på riktigt. Har något gått sönder inuti mig? Jag får veta att jag egentligen inte borde ha flugit.

Josefine berättar att allt som hänt först nu kommer i kapp henne och traumat utlöser en depression. Josefine, som jobbar som enhetschef, är också utbildad instruktör i första hjälpen inom psykisk hälsa. Därför inser hon snabbt att hon själv behöver hjälp.

– Jag har fått samtalsstöd för att bearbeta det jag varit med om och alla tankar om vad som kunde ha hänt. Nu mår jag mycket bättre.

– Jag är Josefine evigt tacksam, säger pappa Anders.

Anders är evigt tacksam för dotterns agernade

För mamma Rose-Marie har tiden efter olyckan också varit jobbig.

– Jag har haft mycket mardrömmar och tankar om vad som kunde ha hänt. Tänk om Anders och Josefine inte tagit sig upp ur vaken? Tänk om jag aldrig mer hade fått se dem? Vi hade kanske aldrig fått veta vad som hänt.

De starka strömmarna i älven har fört i väg skotern till okänd plats. Bärgningsföretag har vid flera tillfällen försökt lokalisera skotern men den är borta.

Hemma i garaget i Svartbyn står en ny, bättre begagnad skoter och Anders och Josefine har varit ute på två turer efter olyckan.

– Jag planerar att ta förarbevis för skoter så att jag även kan köra själv framöver. Det ser jag fram emot, säger Josefine, som inte tänker låta rädslan ta över.

Hon är för alltid familjens stora hjälte efter insatsen på Kalixälven och stoltheten hos mamma och pappa går inte att ta miste på.

– Josefines insats är inte av denna värld och jag är henne evigt tacksam, säger Anders.

Scroll to Top