Catarina drabbades av bröstcancer: “Träningen hjälpte mig att övervinna cancern”

Catarina Sandström var inte helt oförberedd på det dystra läkarbeskedet. Hon hade haft sina aningar sedan hon kallats till provtagning efter den vanliga mammografiundersökningen. Men ändå flög tankarna runt. Hur allvarligt var det? Hur skulle det gå med den efterlängtade, inbokade långresan till USA?

Läkarna var ändå optimistiska.

– Det var operation och sedan strålbehandling som gällde. Och så kom jag snabbt med i ett fantastiskt forskningsprojekt, PhysCan, med fokus på träning för bröstcancerdrabbade!

Vi träffas på Friskis och Svettis i Lund, efter ett träningspass. Det är här Catarina tillbringar mycket tid, sedan hon fick diagnosen i april i år och opererades. Hon hade inte känt någon knuta, men tyckte att det var bra med en sedvanlig undersökning med mammografi. Det var ju ett tag sedan sist. Samtidigt hade hon bokat tid för sin sambo sedan många år, Susanne.

– Efter någon vecka fick vi resultatet av undersökningarna. Det var inga problem med Susanne men jag blev kallad till en ny mammografi, ultraljud och biopsi, provtagning med nål, på Bröstmottagningen på Universitetssjukhuset här i Lund.

– Tänk jag som mådde jättebra! Och så händer det här.

Positiv och aktiv

Catarina, som bor i en lägenhet i centrala Lund, har praktiskt nära till både Universitetssjukhuset och Friskis. Helst tar hon sig fram på sin älskade cykel. Hon är en positiv och aktiv kvinna som har haft många spännande jobb under sina 68 år.

– Jag har bland annat arbetat som läkarsekreterare och som arbetsförmedlare i nästan 30 år. Idag är jag pensionär och jag lever ett härligt fritt och roligt liv utan tider att passa. Men så blev jag plötsligt sjuk.
Diagnosen kom som en total överraskning.

– Men redan från början kände jag att jag var i verkligt goda händer. Vilken underbar personal jag mött på sjukhuset, genom alla behandlingar. Och här på min träning.

Hon fick besked om att hon hade en förändring i höger bröst. Det blev en tuff vecka i väntan på att få träffa överläkaren och få reda på hur allvarlig förändringen egentligen var. Hade cancern spridit sig?

I slutet av april träffade Catarina doktorn och fick veta att det rörde sig om en mindre förändring, som dock tyvärr var elakartad. Hon måste opereras, även om förändringen var av den mildare sorten.

– Operationen gick bra. Jag var inte speciellt orolig och kunde gå hem samma dag. Fast sedan fick jag vänta i fjorton långa dagar på besked om cancern eventuellt spridit sig till lymfkörtlarna. Det hade den inte, tack och lov, så jag slapp behandling med cytostatika.

Alla har stöttat

– Jag strålbehandlades, fem dagar i veckan i tre veckor och allt har läkt fint. Jag har trots allt haft jättetur! Och alla har stöttat mig hela vägen, min sambo, släkt och alla vänner.

– Cancern gillade östrogen så nu tar jag antihormonmedicin och det ska jag fortsätta med i fem år. Jag har därför kommit i det svettiga klimakteriet igen, men det kan jag stå ut med.

Det var under ett av de många besöken på sjukhuset som Catarina fick frågan om hon ville vara med i en forskningsstudie som handlar om bröstcancerdrabbade och träning, PhysCan. Träningen leds av specialutbildade instruktörer, fysioterapeuter, från sjukhuset.

– Jag tackade genast ja. Jag tycker mycket om att träna och nu skulle jag få riktig proffshjälp. Först fick jag göra ett konditions-och pulstest. Sedan lottades vi deltagare till två olika grupper. En lågintensiv och en högintensiv, berättar Catarina, som hamnade i den högintensiva gruppen.

– Det är träning två gånger i veckan. Det är styrketräning i olika maskiner men också konditionsträning, då jag cyklar på en motionscykel. Jag började med att springa på löpbandet men det var inget för mig eftersom jag sedan länge har en svag rygg.

Andra i samma situation

Catarina är mycket tacksam för att hon kom med i studien. Inte minst uppskattar hon att hon får träna i en grupp med andra bröstcancerdrabbade kvinnor. Hon som alltid varit aktiv, men mest på egen hand, får nu chansen att möta andra i samma situation under sex månader.

– Vi känner stark gemenskap och har mycket att prata om när vi ses. Jag trivs med träningen och vet att syftet är att motverka och eliminera den trötthet som många cancerdrabbade kan känna. Man testar om fysisk träning kan vara en behandling mot tröttheten. Det är också bra att man får hjälp med att bygga upp kroppen och förbättra livskvaliten. Vi kommer sedan att följas upp.

Snart bär det av till Klippiga bergen, en äventyrlig drömresa som hon och Susanne båda längtar efter och som de planerat sedan förra året.

– Ja, först blev det ju högst oväntat “cancerresan”. Nu blir det en helt annan resa! Det ska bli så spännande.

– Och jag känner mig piggare än på länge efter mina många intensiva träningspass på gymmet. Jag är i fin form och tillbaka som mitt gamla jag.

– Inget ont som inte har något gott med sig!