Våren 2015 blev trebarnsmamman Carina Ekman i Boden tvungen att avveckla sin syateljé på grund av sina svåra smärtor i bäckenbotten, dubbelinkontinens och utmattningssyndrom. Men redan för nio år sedan förändrades hennes liv för alltid. Då blev hon och maken Göran föräldrar till sitt första barn, Sixten.
Under förlossningen fick Carina omfattande skador i bäckenbotten och den yttre slutmuskeln i ändtarmen skadades. Skadan missades av vården och gjorde att hon fick ständig värk och alltid var tvungen att ha nära till
en toalett.
Det kallas sfinkterruptur, att underlivet spricker från slidan till ändtarmsöppningen under förlossningen. Främst är det förstföderskor som drabbas och risken ökar om barnet är stort och sugklocka används.
– När förlossningen drog ut på tiden valde läkaren att klippa, och så klippte han igen och fick sedan dra fem gånger med sugklocka innan Sixten kom ut. Jag blev sydd i förlossningssängen och när det blev dags att åka hem från BB berättade en läkare att några muskeltrådar gått av.
Vad hon inte visste var att flera brustna muskelfästen aldrig syddes fast. Vid efterkontrollen såg allt fint ut. Barnmorskan uppmuntrade henne att vara noga med knipövningar.
– Men det hände inget när jag knep och jag undrade vad det var för fel på mig.
Problemen bara växte
Såret i underlivet växte till en varböld i omgångar och tog tre månader att läka. En tid senare fick hon framfall. Urinblåsan sjönk ned och ändtarmen buktade ut mot slidan. Hela tiden hade hon problem att tömma tarmen och kunde inte hålla gaser.
Carina ville trots detta gärna ha fler barn och två år senare, i juni 2010, föddes familjens andra son, Sten. Den här gången gick förlossningen lätt, men besvären att knipa fortsatte. Carina började också få smärtor i hela bäckenbotten, men höll de tilltagande besvären för sig själv.
– Man känner skam och skuldbelägger sig själv, tänker att det är något fel på mig.
Två år senare, i juni 2012, födde hon sin tredje son, Stig. Även denna gång blev förlossningen enkel. Men smärtorna i underlivet tilltog.
– Jag hade ständig värk i bäckenet, svanskotan och ryggslutet. Det var ett riktigt helvete, enda gången jag slapp värk var när jag låg raklång i sängen och vilade.
Hon vände sig till kvinnokliniken på Sunderby sjukhus i Boden och läkaren bekräftade att hon hade både främre och bakre framfall. Man misstänkte även att hon hade nervskador eftersom hon hade svår värk och föreslog därför en framfallsring. Men den lossnade. I februari 2013 blev hon istället opererad för framfall. Men operationen blev en besvikelse.
– Framfallen försvann visserligen, men jag blev gravt inkontinent. Jag levde med en ständig rädsla att göra på mig.
Carina beskriver hur hon långsamt bröts ner. Av rädsla för att läcka vågade hon inte gå hemifrån, varken till affären eller vänner, utan isolerade sig mer och mer i hemmet.
– Rädslan för att man när som helst ska göra på sig är fruktansvärd.
Samtidigt höll smärtorna i underlivet på att knäcka henne. För tre år sedan, hösten 2014, drabbades Carina av utmattningssyndrom.
– Jag hade molande smärtor och kunde varken gå långt eller stå särskilt länge.
Till sist fick hon hjälp mot sin svåra inkontinens. Våren 2015 fick hon prova en metod som heter sakral nervstimulering. En nervstimulator opererades in under huden på ena skinkan. Det är en liten dosa som skickar elektriska impulser till nerverna i ryggen som styr tarmar och urinblåsa.
– På det viset får jag kontroll över blås- och tarmfunktionen. Det har förändrat mitt liv.
Trasigt muskelfäste
Hon har varit sjukskriven fram till helt nyligen, då hon började jobba halvtid som personlig assistent. I april 2016 kom hon i kontakt med överläkare Eva Uustal, expert på förlossningsskador vid
universitetssjukhuset i Linköping, där hon så småningom fick en undersökningstid.
– Hon såg att jag hade ett trasigt muskelfäste mellan den långa knipmuskeln och slutmuskeln. Precis i det klipp som förlossningsläkaren gjorde. Huden är ihopsydd – men muskelfästet är inte lagat. Det förklarar varför jag inte kan knipa.
Smärtorna hon lidit av i nästan tio års tid beror på att den friska muskulaturen i bäckenbotten krampar av överansträngning när den kompenserar för det trasiga muskelfästet. När hon knipit har smärtorna bara ökat.
Några månader senare opererades det trasiga muskelfästet och mellangården byggdes upp.
– Direkt efter kände jag “nu sitter jag ihop”. Och smärtorna har minskat jättemycket.
– Jag är på väg tillbaka och kan vara delaktig på ett helt annat sätt med barnen. Vi åker slalom i backarna i Storklinten och gör utflykter tillsammans. Min ork är helt annorlunda än tidigare.
Carina hoppas kunna ingjuta styrka hos andra drabbade kvinnor, så att de ska våga söka hjälp – och stå på sig.
– Det finns en stor okunskap. Tänk om de undersökt mig lite noggrannare och sytt ihop skadorna rätt, direkt efter förlossningen. Då hade jag inte gått miste om alla de år jag inte kunnat leva normalt på grund av de svåra smärtorna.
Carina är evigt tacksam för operationen läkaren Eva Uustal gjorde. Sorgen över de mörka smärtsamma åren håller långsamt på att läka.
– Jag har fått ett nytt liv!
