Ann om malignt melanom: Tänk att en liten prick kunde vara så farlig!

Ann Shergill älskar sol och värme men hon har alltid varit noga med att inte bränna sig. Hon har många leverfläckar och prickar i olika storlek på kroppen, men ingen hon oroat sig speciellt över.

– Fast det gjorde tack och lov min bästa vän. Hon tjatade envist på mig hela förra sommaren om en liten prick på ryggen. Har du kollat? Har du kollat?

Men den där kollen på vårdcentralen blev inte av just då. Ann som är en aktiv tvåbarnsmamma och egenföretagare hade full upp med annat. När hon väl kom till läkare förstod hon snabbt allvaret. Den mörka pricken var ingen oskyldig förändring. Det var ett malignt melanom, den farligaste formen av hudcancer.

– Jag opererades för första gången i augusti och sedan, efter analys, opererades jag ännu en gång, då man tog bort en lite större del av huden, berättar Ann, som förstås är otroligt lycklig över att cancern inte hunnit sprida sig.

Vi ses i Anns ateljé i Helsingborg. Hon designar barnsmycken i lekfulla, busiga varianter och de populära så kallade kalassmyckena säljs i guldsmedsbutiker i hela landet.

Hennes man Robert arbetar också han med smycken. Familjen bor i en villa från 1800-talet i centrala Helsingborg, med sönerna Indi, 12 och Lio, 8.

I juni förra sommaren åkte Ann med familjen och vänner till Frankrike för att fira sin och Roberts 40-årsdagar. Hennes bästa väninna var med och på stranden upptäckte hon den svarta pricken på Anns rygg.

– Men jag har ju många leverfläckar och prickar, så jag struntade i hennes oro. Fast det var dumt gjort.

– Jag är inte solkänslig, utan blir alltid brun snabbt. Jag trodde inte att jag var typen som drabbas av hudcancer. Jag har inte heller, vad jag vet, någon i släkten med sjukdomen.

Håller sig i skuggan
Till slut gav Ann ändå efter för väninnans tjat och gick i augusti till sin husläkare för att visa upp pricken, som varken blödde eller kliade.

– Läkaren på vårdcentralen skrev direkt en remiss till Hudkliniken när hon undersökt mig. Jag tror hon visste redan då.

Kort därefter fick Ann en tid på Hudkliniken vid Helsingborgs lasarett.

– Jag fick veta att det inte såg så bra ut och man tog bort pricken genast med en marginal på fem millimeter. Jag blev jätterädd, men läkaren sa att det var ett ytligt melanom, vilket var ett bra tecken. Han tog också samtidigt bort en ytlig förändring på benet, ett basaliom, som också är en hudcancer, men den minst allvarliga formen, som inte sprider sig.

– Min man blev orolig när jag berättade, men jag kände mig ändå ganska stark, säger Ann, som fick vänta i sedvanliga två veckor på besked.

Det visade sig att cancern växte ytligt, men vid ett melanom opererar läkaren alltid bort ytterligare frisk hud, i en andra omgång, för att minimera risken för att melanomet ska återkomma. I Anns fall rörde det sig om en cm frisk hud vid ärret.

– Det gjordes i lokalbedövning och det var rätt jobbigt. Det tryckte i såret efteråt och jag fick svårt att sova ett tag.

I december togs ytterligare en förändring, ännu ett basaliom, på bröstet bort.

– Jag känner mig trygg nu när jag går på regelbundna kontroller på sjukhuset. De ska kanske ta bort ännu fler av mina prickar och fläckar, som en säkerhet inför framtiden. De kallar dem “oroliga”. Doktorn ritade en ring runt dem som jag ska hålla extra koll på. Jag tror att det var elva ringar.

Resor blir det också framöver för Ann och hennes familj. Men hon tänker inte lägga sig i bikini på stranden igen. Nu är det högt solskydd och sköna stunder i skuggan som gäller.

– När jag fick diagnosen cancer var det som om livet på något sätt bromsade in. Man stannar upp. Och jag värdesätter andra saker nu.

– Men jag hoppas att jag en dag kan njuta av solen och inte längre vara rädd för något som jag tidigare älskat så mycket.