Nu slår mitt hjärta äntligen i normal takt!

Stefan Holmsten har känt av sitt skenande hjärta sedan han var 15 år. Efter 40 blev problemen allt större. 120 gånger har han tvingast åka till akuten för att få elstötar som normaliserade hjärtrytmen. Men så för tre år sen genomgick han operationen som förändrade allt.

Monitor hittar tysta flimmer

Tre procent av alla akutbesök sker på grund av oförklarliga svimningsanfall. För att ställa diagnos har man inom sjukvården använt en monitor, som nu utvecklats till att kunna upptäcka tysta förmaksflimmer.  Monitorn liknar ett usb-minne och sätts in under huden på patienten genom ett litet snitt. Sedan avläses patientens EKG automatiskt.

 

– Den nya modellen gör det möjligt för oss att bevaka patientens hjärtrytm under lång tid och därmed upptäcka om rytmen är sjuklig, berättar överläkare Vivecka Frykman, chef på arytmienheten på Danderyds sjukhus.

 

– Detta skulle i framtiden kunna förebygga stroke, till exempel. Men ännu är metoden bara på försöksstadiet.

Studie fångar in flimmerfall

I Västerbotten pågår nu en treårig studie som fångar in riskgrupper på vårdcentralerna, det vill säga personer som haft stroke, som har högt blodtryck eller diabetes.

 

De utrustas med ett så kallat tum-EKG och mäter sedan i fyra veckor sin hjärtrytm på morgonen, kvällen och när de känner symtom. Hjärtrytmen spelas in genom att man håller tummarna mot två sensorer på en bärbar mätdosa, signalen skickas via telefon till en databas där resultatet läses av.

Nu slår mitt hjärta äntligen i normal takt!

Efter sin operation orkar nu Stefan Holmsten vara aktiv igen efter många år som mer eller mindre handikappad av förmaksflimret.

 

Det kunde hända när som helst. På jobbet under ett viktigt samtal. På stan under en inköpsrunda.

 

Eller, som vid ett tillfälle, i kön till passkontrollen på Arlanda! Stefans hjärta började helt enkelt löpa amok där inne i bröstkorgen. Dunk, dunkdunk, dunk, dunkdunk… Upp mot 140 slag i minuten mot normala 60-90 i vilopuls.

 

– Och dessutom i otakt med extraslag, konstaterar den idag 55-årige Stefan Holmsten bistert.

 

– Mitt förmaksflimmer kunde utlösas av en kopp kaffe eller bara en snabb rörelse och hålla på i timmar, ibland dagar. Tacka för att jag hade ett litet helsike, liksom hela min familj.

 

Jag var ju ständigt trött och andfådd och visste aldrig när det var dags nästa gång. Då, när det startade igen, handlade det om att komma till akuten snabbt.

 

Från mitten av 90-talet till år 2006 fick Stefan söka sig till akuten säkert 200 gånger. Där behandlades han ofta med elstötar för att hjärtat skulle gå tillbaka till normalrytm.

 

120 gånger har han legat nedsövd med elektroder på bröstkorgen. Däremellan har han ätit alla sorters mediciner mot sjukdomen, mediciner vars biverkningar ofta fick honom att må ännu sämre.

 

– Att ha förmaksflimmer är ungefär som att köra med sex tändstift i en motor gjord för fyra… Men nu är det tack och lov slut med att pumpen går på högvarv istället för med en jämn och fin tomgång. Tändstiften är fixade och ingen kan vara gladare än jag!

 

Han uttrycker sig gärna i motortermer, den munvige och numera mycket pigge Stefan. Liknelsen är inte helt fel.

 

Ett förmaksflimmer orsakas ju av att “kablarna” inte fungerar som de ska i hjärtat och ställer till med ett elektriskt kaos i stället för att ge hjärtat impulsen att slå i lagom rytm. Men i januari 2006 fick Stefan äntligen operationen som gjorde honom återställd.

 

Styrde tillvaron

Vi träffar honom över en kopp kaffe hemma i villan i utkanten av Örebro, under en ledig stund från firman han driver tillsammans med tre anställda.

 

– Jag sysslar med skadedjursbekämpning sen många år. Min fru Katarina jobbar som rektor på en skola i Karlskoga dit hon pendlar och våra barn Markus, 15 och Cecilia, 18 går fortfarande i skolan.

 

Ni kan ju tänka er vilken oförutsägbar tillvaro de också levde i, på grund av min sjukdom. Det är nu några år sen de fick resa ensamma på semester till Frankrike, medan jag tog mig från passkontrollen till närmaste akutmottagning efter att ha fått ett flimmeranfall i kön… Att flyga med förmaksflimmer ökar risken för blodpropp så där tio gånger om.

 

Egentligen vet inte Stefan varför just han drabbades. Ingen läkare har kunnat svara på den frågan.

 

Han var ju så ung, bara i 15-årsåldern, när han kände av hjärtat första gången hemma i Hässelby Gård utanför Stockholm, där han växte upp.

 

– Men min egen teori är att det började med en hjärtmuskelinflammation, som i sin tur framkallats av en annan infektion.

 

Jag var ju en vältränad grabb som gillade att spela fotboll och det är väl känt att vissa idrottare kan råka ut för det här.

 

Nu slår mitt hjärta äntligen i normal takt!

“Att ha förmaksflimmer är som att köra med sex tändstift i en motor gjord för fyra.”

Jag kände i alla fall inte av flimret så ofta under åren som följde. Det var framför allt om jag festat som det kunde utlösas.

Men efter 40 började det komma oftare och oftare och mer intensivt. Dels hade ju jag och hjärtat åldrats, dels var jag mer utsatt för stress. Jag slutade röka, men blev inte bättre för det.

 

Stefan ordinerades olika mediciner som skulle normalisera rytmen och en av dem minns han särskilt:

– Ja, av den blev jag ju sämre! När jag kollade upp medicinen i FASS läste jag att en vanlig biverkning var rytmrubbning…

 

För några år sen insåg Stefan att det finns en sorts operation som kallas kateter- eller lungvensablation som kan bota upp till 80-90 procent av de med förmaksflimmer.

 

– Jag tjatade mig till en sådan operation år 2006. Jag måste först äta blodförtunnande medicin mot risken för proppar och även flimmerdämpande medel. Men det senare hade inte så stor effekt, för jag kände av hjärtat hela tiden vid det här laget.

 

Aktivt liv

– Operationen gick till så att jag fick lokalbedövning vid ljumsken, där läkaren skar ett snitt och förde in tre katetrar i blodbana upp till hjärtat.

 

Där värmde han sedan i ett område runt lungvenerna i vänster förmak för att få bort “felimpulserna”. Det gjorde faktiskt ont och då blev jag sövd för att slippa smärtan.

 

Dess värre lyckades inte den första ablationen och Stefan vaknade upp på operationsbordet med förmaksfladder i stället för flimmer.

 

– Hjärtat slog då lika snabbt som vid flimmer, men regelbundet i stället för med extraslag. Dunk, dunk, dunk, dunk… När jag påtalade för doktorn att jag faktiskt blivit sämre sa han bara att “då gör vi om det…”

 

Sex månader senare låg Stefan på operationsbordet igen. Och den här gången kände han direkt att hjärtat var “fixat”, som han säger.

– Nu är det bara åldersdiabetesen som besvärar mig, den jag ärvde från mamma.

 

Men Katarina och jag promenerar ständigt och jämt och jag anpassar min mathållning efter sjukdomen, så jag håller den i schack utan mediciner. Extraslagen från hjärtat känner jag också av ibland, men det är ingenting jämfört med hur jag hade det tidigare!

 

Doktorn: Det är viktigt att upptäcka flimmerpatienterna i tid  

Scroll to Top