Efter sju svåra operationer är Jens nöjd med sitt ansikte

Jens Andersson, 17, föddes med en sällsynt sjukdom som ledde till att han inte såg ut som alla andra. Men idag är han nöjd och satsar på en framtid med motorer och motocross.

Efter sju svåra operationer är Jens nöjd med sitt ansikte
– Det har varit kämpigt att inte se ut som andra, men nu är det över, konstaterar Jens nöjt.

Cykeln är märkt nr 42. Gång på gång susar den förbi oss med vrålande motor och en väl inpackad förare bakom styret. Det går undan längs träningsbanan, det sprutar sand och grus och emellanåt lättar hela ekipaget och flyger högt i luften!

17-årige Jens Andersson älskar att köra motocross och just nu ligger han i hårdträning inför en tävling.

Men innan det är dags för den får vi en pratstund i lugnare tempo hemma hos Jens och hans familj; mamma Maj-Lis och småbröderna Hans och Tom.

– Mina föräldrar är skilda, men det är pappa Joakim som tränar motocross med mig och Hans för Ullareds MK, förklarar Jens.

Vi befinner oss i en villa strax öster om Falkenberg och inte långt härifrån ligger Ullared, där Jens tränar med sin crosscykel ett par kvällar i veckan.

Jens delar sin tid mellan att sitta vid skolbänken på fordonslinjen på gymnasiet och praktik vid en bilverkstad. Motorer kommer säkert att uppta både arbetstid och fritid när han lämnar skolan om några år. Han är charmig och öppen men har trots sin ungdom stött på svåra saker.
 
– Men svårigheter är till för att övervinnas, hävdar han bestämt.

Efter sju svåra operationer är Jens nöjd med sitt ansikteJens i 2-årsåldern. Då doldes hans lilla öronsnibb under långa lockar.

 

 

 

 

 

Ovanlig sjukdom
Som vi alla vet är det oerhört viktigt, inte minst under tonåren, att inte avvika från mängden.

– Men det är nog viktigt hela livet oberoende av ålder, funderar Jens.

Själv föddes han med en sällsynt sjukdom – hemifacial mikrosomi. För Jens del blev hans ansikte olikformat; den högra ansiktshalvan växte inte lika fort som den vänstra. Dessutom saknade han höger öra.

– Sjukdomen är vanligare bland pojkar än flickor, berättar Jens mamma Maj-Lis som arbetat hela sitt vuxenliv inom vården.

– Det har gett mig många olika erfarenheter som gör att jag inte hetsar upp mig alltför lätt. När Jens föddes och vi upptäckte att han i stort sett saknade ett öra, det fanns bara en liten ynka snibb, så tog jag det ändå ganska sansat.

– Kanske berodde det också på att jag redan träffat en vuxen med samma defekt. Det var en äldre släkting till Jens pappa. Ingen har kunnat ge något svar på varför Jens drabbades, kanske är det ärftligt, kanske är det en fosterskada.

– Men så småningom ville jag ändå veta om Jens trots allt kanske hade en hörselgång dold under huden, minns Maj-Lis. Men ingen läkare var intresserad av att ta reda på det, så jag fick kämpa länge innan det blev någon undersökning.

Det visade sig att hörselgången saknades, men Jens erbjöds en öronprotes för utseendets skull.

– Men som liten struntade jag i om jag hade ett eller två öron, minns Jens. Det var först när jag börjat skolan och blev tråkad för att jag såg annorlunda ut som jag ändrade mig och jag fick en protes.

Efter sju svåra operationer är Jens nöjd med sitt ansikte

Jens i aktion på motocrossbanan. Det är pappa Joakim som är tränare åt sönerna Hans och Jens i motocross.

Fixerade käkar
Det har blivit många operationer under årens lopp. Förra sommaren gick han igenom sin sjunde och absolut största operation. Då rättade kirurgerna upp mitt ansikte samtidigt som vänstra sidan kortades. Sedan fixerades tänderna i en plastskena.

– Det första dygnen efter operationen låg jag med kylkuddar över ansiktet och kopplad till en massa slangar. Jag sov det mesta av tiden.

Jens kunde sedan inte äta annat än flytande föda under de sex veckor hans käkar var fixerade. Dessutom hade han svårt att prata med fixerade käkar.

– Du kan inte ana vad jag längtade efter riktig mat under den här tiden! Jag vägde 83 när jag kom till sjukhuset, men rasade tio kilo innan jag helt försiktigt fick börja äta fast föda igen. Men nu är jag snart tillbaka i gamla matchvikten igen, jag gillar god mat!

– Och det var bara mamma som lärde sig tyda vad jag sade när jag talade med sammanbiten mun. Så jag fick gå runt med block och penna i handen när jag ville meddela mig med andra.

Hemlängtan
Men nu har Jens äntligen fått lön för all smärta och all möda! Det går inte att se skillnad på öronprotesen och ett riktigt öra och det sneda ansiktet är ett minne blott. Nu har han en helt perfekt ansiktsform!

Efter sju svåra operationer är Jens nöjd med sitt ansikte

Jens hävdar att mamma Maj-Lis varit till ovärderligt stöd, inte minst under tiden han varit intaget på sjukhus. Lillebror Tom vill naturligtvis också vara med på bild när fotografen kommer.

– Nu hoppas jag slippa ifrån sjukhuset för ett tag, säger han lättat. Jag avskyr nämligen sjuksängar, jag har längtat hem så fruktansvärt så att personalen nära nog fått binda fast mig. Tack och lov har mamma funnits med alla gånger jag har varit inlagd. Det har i alla fall känts lite tryggare, säger Jens och visar oss runt i sitt eget rum där väggarna är fyllda av foton och affischer med bland annat crosscyklar.

Idag blir det träning och Jens rusar iväg. Lycka till, ropar vi på HJ efter honom!

Efter sju svåra operationer är Jens nöjd med sitt ansikte

Jens Andersson, 17, föddes med en sällsynt sjukdom som ledde till att han inte såg ut som alla andra. Men idag är han nöjd och satsar på en framtid med motorer och motocross.

Efter sju svåra operationer är Jens nöjd med sitt ansikte
– Det har varit kämpigt att inte se ut som andra, men nu är det över, konstaterar Jens nöjt.

Cykeln är märkt nr 42. Gång på gång susar den förbi oss med vrålande motor och en väl inpackad förare bakom styret. Det går undan längs träningsbanan, det sprutar sand och grus och emellanåt lättar hela ekipaget och flyger högt i luften!

17-årige Jens Andersson älskar att köra motocross och just nu ligger han i hårdträning inför en tävling.

Men innan det är dags för den får vi en pratstund i lugnare tempo hemma hos Jens och hans familj; mamma Maj-Lis och småbröderna Hans och Tom.

– Mina föräldrar är skilda, men det är pappa Joakim som tränar motocross med mig och Hans för Ullareds MK, förklarar Jens.

Vi befinner oss i en villa strax öster om Falkenberg och inte långt härifrån ligger Ullared, där Jens tränar med sin crosscykel ett par kvällar i veckan.

Jens delar sin tid mellan att sitta vid skolbänken på fordonslinjen på gymnasiet och praktik vid en bilverkstad. Motorer kommer säkert att uppta både arbetstid och fritid när han lämnar skolan om några år. Han är charmig och öppen men har trots sin ungdom stött på svåra saker.
 
– Men svårigheter är till för att övervinnas, hävdar han bestämt.

Efter sju svåra operationer är Jens nöjd med sitt ansikte

Jens i 2-årsåldern. Då doldes hans lilla öronsnibb under långa lockar.

Ovanlig sjukdom
Som vi alla vet är det oerhört viktigt, inte minst under tonåren, att inte avvika från mängden.

– Men det är nog viktigt hela livet oberoende av ålder, funderar Jens.

Själv föddes han med en sällsynt sjukdom – hemifacial mikrosomi. För Jens del blev hans ansikte olikformat; den högra ansiktshalvan växte inte lika fort som den vänstra. Dessutom saknade han höger öra.

– Sjukdomen är vanligare bland pojkar än flickor, berättar Jens mamma Maj-Lis som arbetat hela sitt vuxenliv inom vården.

– Det har gett mig många olika erfarenheter som gör att jag inte hetsar upp mig alltför lätt. När Jens föddes och vi upptäckte att han i stort sett saknade ett öra, det fanns bara en liten ynka snibb, så tog jag det ändå ganska sansat.

– Kanske berodde det också på att jag redan träffat en vuxen med samma defekt. Det var en äldre släkting till Jens pappa. Ingen har kunnat ge något svar på varför Jens drabbades, kanske är det ärftligt, kanske är det en fosterskada.

– Men så småningom ville jag ändå veta om Jens trots allt kanske hade en hörselgång dold under huden, minns Maj-Lis. Men ingen läkare var intresserad av att ta reda på det, så jag fick kämpa länge innan det blev någon undersökning.

Det visade sig att hörselgången saknades, men Jens erbjöds en öronprotes för utseendets skull.

– Men som liten struntade jag i om jag hade ett eller två öron, minns Jens. Det var först när jag börjat skolan och blev tråkad för att jag såg annorlunda ut som jag ändrade mig och jag fick en protes.

Efter sju svåra operationer är Jens nöjd med sitt ansikte

Jens i aktion på motocrossbanan. Det är pappa Joakim som är tränare åt sönerna Hans och Jens i motocross.

Fixerade käkar
Det har blivit många operationer under årens lopp. Förra sommaren gick han igenom sin sjunde och absolut största operation. Då rättade kirurgerna upp mitt ansikte samtidigt som vänstra sidan kortades. Sedan fixerades tänderna i en plastskena.

– Det första dygnen efter operationen låg jag med kylkuddar över ansiktet och kopplad till en massa slangar. Jag sov det mesta av tiden.

Jens kunde sedan inte äta annat än flytande föda under de sex veckor hans käkar var fixerade. Dessutom hade han svårt att prata med fixerade käkar.

– Du kan inte ana vad jag längtade efter riktig mat under den här tiden! Jag vägde 83 när jag kom till sjukhuset, men rasade tio kilo innan jag helt försiktigt fick börja äta fast föda igen. Men nu är jag snart tillbaka i gamla matchvikten igen, jag gillar god mat!

– Och det var bara mamma som lärde sig tyda vad jag sade när jag talade med sammanbiten mun. Så jag fick gå runt med block och penna i handen när jag ville meddela mig med andra.

Hemlängtan
Men nu har Jens äntligen fått lön för all smärta och all möda! Det går inte att se skillnad på öronprotesen och ett riktigt öra och det sneda ansiktet är ett minne blott. Nu har han en helt perfekt ansiktsform!

Efter sju svåra operationer är Jens nöjd med sitt ansikte

Jens hävdar att mamma Maj-Lis varit till ovärderligt stöd, inte minst under tiden han varit intaget på sjukhus. Lillebror Tom vill naturligtvis också vara med på bild när fotografen kommer.

– Nu hoppas jag slippa ifrån sjukhuset för ett tag, säger han lättat. Jag avskyr nämligen sjuksängar, jag har längtat hem så fruktansvärt så att personalen nära nog fått binda fast mig. Tack och lov har mamma funnits med alla gånger jag har varit inlagd. Det har i alla fall känts lite tryggare, säger Jens och visar oss runt i sitt eget rum där väggarna är fyllda av foton och affischer med bland annat crosscyklar.

Idag blir det träning och Jens rusar iväg. Lycka till, ropar vi på HJ efter honom!

Scroll to Top