Så här års är vi många som tillbringar mycket tid på badstranden. Solparasoll, badbollar, solcrème, bouleklot, solstolar, frottéhanddukar i glada färger, en god bok. Timme efter timme ligger vi där och njuter av solen och sommaren. Det blir en dag på stranden, som Tomas Ledin sjunger.
Men egentligen händer det ju inte så mycket och jag kan nog tycka att strandlivet blir lite enformigt i längden. När jag redan vänt på mig flera gånger – som hustrun sagt att jag ska göra för att varje del av min kropp ska bli lika vackert brun – så börjar jag skruva på mig och efter en stund är jag uppe på benen. Nu får det räcka.
– Ska vi spela strandpingis?
Nej, det ska vi inte, för nu har jag annat på gång. Man behöver bara höja blicken en aning över sandnivån så ser man en hel mängd av växter. På havsstranden möter man ett helt unikt växtsamhälle. Det är arter som härdar ut i en svår miljö, de tål torka och närheten till saltvattnet.
Bara några meter från min solstol växer ett stort bestånd av strandråg, ett högt gräs med kraftiga ax och breda blad som tonar i blågrönt. Ett mycket ståtligt gräs som är typiskt för just havsstranden. Bladen är vassa och man kan skära sig om man är oförsiktig.
En nära släkting, sandröret, växer strax intill. Lite lägre, lite smalare blad, vackert ax som smalnar av både uppe och nere. Sandröret kan också stickas men inte alls som strandrågen.
Nu lämnar jag sällskapet, för nu är det växter som gäller. Jag börjar med att kika längst nere vid vattenlinjen. Där finns inga kärlväxter alls, bara lite bandtång som spolats upp av vågorna. Då går jag en bit upp från vattnet, mot den lilla dyn som bildats av vindarna.
Här finns det växter, om än bara några få. Här möter man marviolen, en skönhet med ljusvioletta blommor och lite köttiga blad. Här finns också saltarven med pyttesmå vita blommor och lite kraftigare, feta blad. Den förökar sig med underjordiska utlöpare och kan täcka stora ytor av stranden med en matta av grönska. Saltarven är en så kallad tvåbyggare, vilket betyder att han- och honblommor förekommer på olika exemplar. Man får kika noga för att se att vissa blommor bara har ståndare, andra bara pistill.
Jag stegar vidare uppåt. Nu är jag i höjd med solstolen och tillbaka vid strandrågen och sandröret. Här tillkommer många nya växter. Det första jag får syn på är några strån av strandkvickrot, ett ovanligt sirligt gräs med smalt ax av lite bulliga småax. Bladen är inrullade för att minska avdunstningen och därmed hushålla med vattnet.
Här och bakom den lilla sanddynen hittar man ytterligare arter av gräs men finns här då inga vackra växter, med färgglada blommor? Jovisst gör det det! Strandastern är en av dem, ganska rak i ryggen och med vackert violetta blommor av prästkragetyp.
Lite mer krypande i växtsättet är strandvialen med blommor i rött och blekviolett. En diskret skönhet som det är mödan värt att gå ner på knä inför, för att komma den riktigt nära.
Ännu ett steg bort från den rena sandstranden, där dynen är mer stabil och dit vattnet aldrig når, lyser det gult från ett hav av flockfibblor. Här växer också fältmalörten och gulmåran. Den lustiga sandstarren tittar upp med små buketter i långa rader och egentligen är det ett och samma exemplar, det finns en krypande gemensam jordstam nere i sanden.
Som avslutning på denna lilla promenad letar jag upp en äldre tångvall. Här är näringstillgången god. Gåsörtens gula blommor syns på långt håll. Här möter man också mållorna, kanske inte de mest uppskattade bland blommor, men väl värda ett närmare studium.
Tre olika arter brukar man kunna leta upp och man skiljer dem lätt på bladformen. Smala långa blad, då är det strandmållan. Trekantiga blad med rakt utstående, stora flikar vid basen, spjutmålla. Trekantiga blad med kraftiga flikar längs hela sidorna, flikmålla. Det här kan man demonstrera för barnbarnen, de brukar tycka det är kul att se skillnaden.
Och nu är det dags att återvända till familjen. Det får bli en match i strandpingis med barnbarnen. Jag är inte bara botanist, jag är ju morfar också.
