Patric adopterade Adrian på egen hand: “Vi blev pappa och son direkt”

Makterna har verkligen inte varit på Patric Nilssons sida. Men ändå sitter han nu här i den hemtrevliga vindslägenheten i centrala Stockholm med Adrian, adoptivsonen från Indien som han kämpat så för att få hem.

Patric föddes själv i Indien i juni 1979. Hans biologiska mamma var alltför ung för att kunna ta hand om honom och lämnade honom därför på ett barnhem. Fyra månader gammal landade Patric sedan på Arlanda tillsammans med sju andra indiska barn.

Han växte upp som enda barnet till Lena och Kenneth i Varberg och beskriver sin barndom som bra med många vänner. Men samtidigt kände sig Patric många gånger som en udda fågel i den lilla staden.

– När jag var äldre behövde jag komma ut i världen. Det var något som kliade i mig och det gör det fortfarande, på gott och ont, säger han och skrattar.

20 år gammal flyttade Patric till Stockholm. Han drömde om att bli manager åt artister men hade fått höra att man behövde ett riktigt jobb och studerade därför statsvetenskap, vilket ledde honom till ett “riktigt” jobb på Ut­rikesdepartementet.

Parallellt med UD-jobbet har Patric drivit eventfirman Snipe PR och Event, med inriktning på kultursektorn. Han har också arbetat utomlands med både handels- och kulturfrågor, bland annat på svenska ambassaden i Indien.

Godkänd till slut

Barnlängtan väcktes redan i 20-årsåldern, då Patric hade ett treårigt förhållande med en tjej. När det tog slut började Patric fundera ut alternativa sätt att bli förälder. Som adop­terad från ­Indien var adoption ett naturligt val, även om det är svårt för ensamstående. Patric ville gärna adoptera från Indien och tack och lov var landet ett av få som accepterade ensamadoptioner.

För fem år sedan började ­Patric på allvar ta tag i frågan. Han hade kontakt med en bra socialsekreterare som uppmuntrade honom att fortsätta kämpa. Efter otaliga socialutredningar, undersökningar, tester, intervjuer och kostsamma läkarbesök, som han fick bekosta på egen hand, kom till slut ett godkännande.

Två år senare fick Patric ett efterlängtat samtal från Adoptionscentrum. Det fanns en liten pojke på fem och ett halvt år som väntade på honom.

Patric var såklart överlycklig men vill också förtydliga att han hade kunnat ha ett lika bra liv utan barn. Han har aldrig sett det som någon rättighet att bli förälder utan snarare som en bonus.

I slutet av 2019 var pappersexercisen klar och Patric kunde åka och hämta sin son som bodde på ett barnhem nära staden Bangalore, ungefär tre timmars flygresa från New Delhi. Men sedan blev resan uppskjuten flera gånger. Dels på grund av pappersexercis i Indien och dels på grund av coronapandemin som lamslog världen.

När restriktionerna lättade tillfälligt i Indien var han snabb med att boka en resa, men precis före avfärd i mars 2020 stängde landet ner på grund av ökad smittspridning.

Patric och Adrian blev strandade i var sin del av världen, med en pandemi som höll dem isär. Men tack vare videosamtal på datorn kunde de ändå börja prata med varandra varje dag. Det visade sig bli ett lyckokast.

Plötsligt positivt test

I oktober fick Patric så äntligen klartecken att resa till Indien. Han testade negativt för corona och flög till New Delhi, där han bodde på hotell i fyra dagar för att ordna med fler papper innan sonen skulle komma med flyg. Ytterligare coronatest krävdes, men då var det plötsligt positivt.

– Det var en chock, säger Patric med eftertryck. Jag blev rätt förstörd och ringde några vänner i Sverige. Det här var verkligen det sista jag behövde. Dessutom var det en psykisk stress. Jag satt helt isolerad på hotellrummet och visste inte hur sjuk jag skulle bli.

På nyheterna såg jag att det inte fanns några platser på sjukhusen.

– Dessutom tänkte jag mycket på Adrian och hur han skulle ta att jag återigen behövde skjuta upp vårt möte. Jag visste inte om han skulle förstå varför och hur det skulle påverka hans tillit till mig. Han hade väntat så länge och det kändes orättvist mot honom.

Troligtvis hade Patric blivit smittad på resan ner. Han tvingades isolera sig på sitt hotellrum, fick maten uppskickad och mådde inget vidare. Men kontakten med Adrian fortsatte via datorn.

Just när han släpptes ur karantänen kom nästa bakslag. Adrian fick plötsligt inte flyga till New Delhi på grund av pandemin, utan Patric skulle själv behöva flyga till Bangalore för att hämta ­honom.

Normalt sett ska adoptionsföräldrar vara på barnhemmet i två veckor för att vänja barnen, men på grund av pandemin fick Patric inte åka dit. Istället bokade han ett konferensrum på ett hotell nära flygplatsen i Bangalore, där överlämningen skulle ske.

Patric hade bokat fyra timmar så att de skulle ha gott om tid på sig innan det var dags att ta flyget tillbaka till New Delhi. Men då fastnade Adrian och personalen i en bilkö och blev tre och en halv timme försenade. Patric satt ensam på hotellet och oroade sig för om Adrian ens skulle vilja följa med honom.

– Men när vi äntligen träffades var han jätteglad över att se mig. Han tog min hand direkt och somnade sedan i mitt knä i taxin till hotellet i New Delhi. Vi blev pappa och son direkt. Covid hade stoppat oss i ett år. Men på ett sätt var det bra, för vi hade i lugn och ro fått bygga upp en relation via datorn, säger Patric och ler.

Fick lugnande besked

Patric och Adrian bodde sedan på hotell i New Delhi i nästan tre veckor, eftersom det drog ut på tiden med Adrians ut­resetillstånd. Många myndigheter var stängda, så det var svårt att få alla nödvändiga papper.

– Adrian knöt an från dag ett. Mitt problem var att jag sov 2–3 timmar per natt. Dels för att jag hade varit sjuk och min kropp inte funkade så bra och dels för att jag sov oroligt i den nya situationen. Adrian var troligtvis van att sova på golvet och valde därför i början även att lägga sig på hotellrumsgolvet. Jag lade mig därför bredvid honom och sov inte jättebra, säger Patric och skrattar.

Till slut fick Patric och Adrian grönt ljus från myndigheterna och Patric bokade första bästa biljett till Stockholm.

Väl i Sverige kom nästa bakslag. Patric drabbades av postcovid och hamnade på sjukhus. Han kunde inte resa sig ur sängen och blev sjukskriven från UD. Patric fick stort stöd från både vänner och familj som backade upp honom. Men samtidigt oroade han sig för Adrians anknytning och om han nu gjort allting fel.

I de adoptionskurser Patric gått hade de varit tydliga med att anknytningen till en person var viktig. I Patrics lägenhet bytte nu tio personer av varandra för att hjälpa till.

Patric blev orolig för att Adrian kanske tog skada och ringde barnhemmet för råd.

I andra änden svarade en man lugnande.

– Han sa: “Adrian har inte haft någon alls och nu är det någon som har valt honom. Han har väntat, väntat och väntat på dig.”

Inte heller spelade det någon roll att Patric inte kunde erbjuda Adrian en “mamma, pappa, barn-miljö”, svarade mannen på hans oro.

– Han sa: “Men kära du, det är ni i västvärlden som tänker så och har skapat det. Här ser det sällan ut så, utan barn kan lika gärna bo med en moster, kusin eller vän till familjen. Så tänk inte på det.”

Samtalet var en befrielse för Patric och han tycker att deras relation förbättrades efteråt.

Älskar att laga mat

Patric beskriver sin son i varma ordalag. En liten kille med mycket energi och livsglädje. En smart överlevare som överlistat Patric i hur man kopplar in Ipaden till tv:n. Men också en mjuk och empatisk kille som älskar att laga mat med sin pappa, att besöka farmor och farfar i Varberg och att leka med sina nya kompisar i första klass.

Han pratar redan svenska obehindrat.

– Adrian klickar i alla boxar, säger Patric. Det är jag som inte har hängt med. När jag blev sjuk fick jag verkligen känna hur tufft det är att vara förälder själv, även om jag fick mycket hjälp av familj och vänner. Det är först nu som jag verkligen kan börja känna hur roligt vi har tillsammans och njuta av att vara pappa.

Han är fortfarande sjukskriven för sina postcovid-besvär men repar sig sakta men säkert. Patric fick inte bara corona en gång, utan ytterligare en gång i april. Då blev han ännu sämre och det har tagit hårt på hans kropp.

– Med tanke på de tuffa förutsättningar vi hade så har vi ändå blivit rätt bra, konstaterar Patric.

Han skulle gärna adoptera ett syskon till Adrian, men i så fall gör han det tillsammans med en framtida partner.

– Jag skulle aldrig vilja gå igenom den här resan själv igen.