Passionsdramat 1946: Arne dödade den han älskade mest

Furir Arne Svensson var ung och hade en karriär som officerare framför sig. När flickvännen Kerstin tvekade om deras framtid tog han ett fruktansvärt beslut – med förödande konsekvenser.

Det var väldigt kallt ute när Kerstin Moberg låg på den gamla trävagnen i sin fars ladugård och tittade ut genom hålet i taket. Där uppe såg man den klara midvinternatten med alla sina stjärnor. Ur Kerstins mun kom varm rök som skingrades i luften.

Bredvid henne låg Arne, han som kanske var hennes fästman. Hon var inte riktigt säker, för han ville så mycket och hon kände sig inte redo än. Hade de varit några år äldre hade allt varit annorlunda, men Kerstin var bara 17 år och det kändes för tidigt.

Egentligen hade hon tänkt prata med Arne denna kväll om deras framtid. Eller snarare brist på gemensam framtid, i alla fall just nu. Men av någon anledning höll hon det inombords. Istället låg hon bara där bredvid honom och tittade ut i vintermörkret.

Samtidigt pågick kalaset inne hos föräldrarna. Kerstins mamma och pappa hade ställt till med ett något
försenat julkalas för hela tjocka släkten. Det mullrade och sorlade från deras enkla bondgårdskök.

Kerstin vände sig om på sidan och tittade på Arne. Hon mötte hans ögon. Sedan måste hon ha sett revolverpipan. Men förmodligen kände Kerstin aldrig någon smärta – kulan avlossades på bara några centimeters avstånd och dödade henne direkt.

Arne tittade på sin fästmö där hon låg i sin nya kappa med huvudet förvridet av blod och död. Nu fanns det inget han kunde göra ogjort och det fanns ingen återvändo. Han tog revolvern och satte den mot sin egen tinning, lugnt och stilla. Därefter väntade han några korta sekunder innan han tryckte av. I natt var det han som var herre över liv och död.

Arne övergavs som liten. Han hade varit ett maskrosbarn, svältfödd på kärlek. Han glömde aldrig den morgonen då livet ställdes på ända. Han var 5 år gammal.

På morgonen hade mamma inte känts som vanligt. Hon var annorlunda på något sätt, förändrad. Hon tog sin son tyst i handen och drog honom med sig till järnvägsstationen i skånska Eslöv. På perrongen stod ett tåg och väntade. I vanliga fall hade det varit spännande om det inte vore för den kusliga känslan han hade i magen. Så gick mamma fram till en vagn, knackade konduktören på axeln och viskade några ord i dennes öra.

Konduktören nickade och tog med sig Arne upp på tåget. Det var först då han förstod att hans mamma inte skulle följa med honom.

Han såg hennes tomma blick på perrongen framför sig när tåget försvann och hela vägen till Karlskrona där hans mormor bodde.

Han kände inte sin mormor. Hon hade bara kommit på besök någon enstaka gång. Hon var en pompös tant som hade kalla ögon och som såg ner på alla i sin omgivning.

Att tvingas bo hos henne var ett elände. Och inte blev det bättre när Arne visade sig ha svårt i skolan. Det spelade ingen roll vad läraren pratade om framme vid katedern. Han förstod ingenting och fick stryk därefter. Väl hemma hos mormodern fick han stryk för att han hade fått stryk i skolan.

En dag talade mormor med läraren och de bestämde att ungen var ett hopplöst fall som ingen skulle lägga någon tid på. Så Arne fick sitta längst bak i klassrummet, där han inte var i vägen för någon. Och till slut tröttnade mormor också på att ha honom i huset.

Passionsdramat 1946: Arne dödade den han älskade mest
Polisens karta över Kerstins föräldrars gård och mordplatsen.

Hon hade en dotter, Anna, som också bodde i Karlskrona och var gift med en marinofficer som hette Karl. De hade inga egna barn och hon bönade och bad om att få ta hand om Arne. Till slut gick mormor med på detta.

Hos sin moster Anna fick Arne det bra. Hon insåg snart att Arne inte alls var dum utan snarare begåvad. Så länge han fick lära sig på sitt eget sätt så klarade Arne alla ämnen.

Arne ville bli militär, precis som sin morbror Karl. Och det hade inte Karl något emot, för militärer hade hela hans släkt varit sedan Blekinge var danskt. Han kände inte till något annat liv.

Ungefär vid tiden då Hitlers arméer började marschera över Europa var Arne gammal nog att ta värvning. Vid mönstringen såg de att han visserligen var fysiskt klen men att han hade god matematisk förmåga, så han blev signalist i marinen.

Det tyckte han själv var ganska bra och Karl var så stolt att han höll på att spricka. Ingen i hans släkt hade någonsin fått ett sådant förtroende tidigare, vilket inte var så konstigt eftersom ingen av dem hade varit särskilt begåvad. Istället hade de mest varit duktiga på att stå rakt och hålla uniformen ren och snygg.

Så fort kriget tog slut var det många av Arnes jämnåriga som var trötta på att ligga inne. De längtade till det civila. Men inte Arne. Han ville vara kvar – och fick vara kvar – men förflyttades till Göteborg. En storstad passade honom bra, för Karlskrona hade börjat kännas litet.

Det var här han träffade Kerstin, vid en spårvagnshållplats en försommarmorgon. Arne stod i sin uniform och väntade på spårvagnen och Kerstin hade varit inne i stan för att gå till tandläkaren. Nu funderade hon på om hon skulle åka hem till bondvischan igen eller om hon skulle passa på att göra stan när hon väl var i Göteborg.

Kerstin upptäckte att den unge flottisten kastade blickar mot henne. Han var stilig och hon uppskattade hans lite otydliga inviter. Kerstin hade en söt sommarklänning på sig och håret var fixat efter senaste mode.

När Arne till slut vågade sig fram började samtalet lite trevande och Arne frågade om hon ville gå och dricka kaffe. Kerstin nickade och följde med honom.

Snart träffades de flera gånger i veckan. Till en början var allt mycket oskyldigt och Kerstins föräldrar tyckte att det verkade vara ett passande sällskap. Flottisten kunde föra sig i både slott och koja.

Men Arne hade ingen aning om sin rival – Kalle, det gifta mjölkbudet som dök upp i lanthandeln där Kerstin arbetade varje morgon. Kalle var nästan 40 år gammal. Ändå skämdes han inte för att uppvakta den betydligt yngre Kerstin. Det hade gått så långt att hans fru gått hem till Kerstins föräldrar för att få ett slut på eländet. Situationen var pinsam, inte bara för henne utan även för alla andra inblandade.

Kerstins föräldrar var av den gamla skolan och förstod mjölkbudets luttrade hustru. De led med henne över att ha en sådan fåne vid sin sida. Kerstin lovade dyrt och heligt att avsluta relationen, men hon fortsatte ändå att vänta på Kalle i smyg vid vägskälet när han kom med sin lilla lastbil. Så tog de en tur ut
i skogen innan han släppte av henne på samma ställe igen.

Det gick inte obemärkt förbi och när Kalles fru till slut drog åt tumskruvarna ordentligt blev han rädd och höll sig borta.

Kerstin blev såklart nedstämd. Men så kom Arne med ett par ringar och undrade om de skulle förlova sig. Och utan att tänka så mycket på vad det innebar svarade Kerstin ja. Arne blev glad. Men så fick Kerstin kalla fötter och började bli nervös. Passande nog för Kerstin hade Arne fått en placering ute i skärgården och kunde inte komma på besök så ofta.

Det hade blivit höst när Arne märkte att Kerstin drog sig undan. Han försökte ringa henne, men hon svarade inte och han förstod att något inte stod rätt till.

Passionsdramat 1946: Arne dödade den han älskade mest
Det var här i Kerstins föräldrars ladugård som de unga låg den kväll då Arne tog det hemska beslutet att döda Kerstin.

Till slut bestämde sig Arne för att ta permis och åka till Kerstin för att se “hur landet låg”. Och det var precis som han hade misstänkt – Kerstin var inte längre riktigt säker på om hon ville gifta sig med honom. Kanske var det bäst om de slog upp förlovningen, sa hon.

Arne blev iskall och försökte övertala henne om att ge honom en ny chans. De blev vänner igen och Arne följde med Kerstin hem och mötte föräldrarna, som blev glada över att det inte var det gifta mjölkbudet utan den unge och stilige officeren. Han fick frukost och några värmande ord.

Arne åkte tillbaka ut i skärgården igen. Under några dagar verkade Kerstin glad i telefonen igen. Men snart så drog de mörka kärleksmolnen in över Arnes himmel på nytt. Hon blev återigen kall och avvisande.

Då svartnade allt för Arne. Utan henne kunde han inte leva, men han kunde inte heller dö med tanken på att någon annan skulle få henne. Så kom den där ödesdigra natten i ladugården. Arne hade kallt planerat hur allt skulle gå till. Först skulle han ta Kerstins liv och sedan sitt eget.

Men det gick inte som Arne tänkt sig. Revolvern klickade när han riktade den mot sig själv och tryckte av. Han skakade den och satte pipan i munnen och tryckte av igen. Men ingenting hände.

Så öppnade han kammaren och tittade på skotten. När han hade laddat sitt vapen tidigare hade han inte märkt att han hade tagit fem kulsprutehylsor och ett endaste revolverskott. Kerstin hade haft oturen att få det enda skott som faktiskt fungerade i revolvern.

För Arne var detta en ren katastrof. Han som skulle ta sitt liv fridfullt och på ett sätt som han planerat hela dagen. Nu gick allt åt skogen. Han hade tagit Kerstins liv men misslyckats med att
ta sitt eget. Han for upp på marken och slog i panik revolvern mot sitt huvud. Smärtan ilade genom honom, men det var inte till någon hjälp.

Han gick ut i mörkret och började irra runt, över åkern och i skogen bredvid gården, panikslagen med hjärtat bultande. Till slut gick han tillbaka till ladan, där Kerstin låg död. Därefter började Arne planlöst gå in mot staden, och när han nådde fram till centralstationen slog han sig ner.

Under tiden hade Kerstins föräldrar börjat leta efter dottern. När de väl hittade henne fick de en chock. Polisen kom till gården redan innan det börjat ljusna och hittade kulorna som Arne tömt ur sitt magasin. De såg att de var militära, vilket passade med föräldrarnas berättelse om att offret träffat en officer.

Det gick ut en efterlysning på Arne som satt och åt frukost på centralstationen. Där hittades han av två civilklädda poliser klockan åtta på morgonen. Han sa inte så mycket utan betalade notan och följde med poliserna utan protester.

Arne dömdes till fängelse och satt av tio år. Efter frigivningen gav han sig av norrut, till en plats där han inte hade någon historia. Han fick ett bra arbete inom en förvaltning och skaffade också familj, fru och två barn.

Inte förrän i pensionsåldern fick barnen höra pappans historia. De har beskrivit honom som en snäll och lugn person. De andra barnen var avundsjuka på dem för deras fina pappa när de växte upp.

Kerstin begravdes måndagen den 4 mars på Västra Frölunda kyrkogård. Många kom för att säga farväl till den unga flickan. I bakgrunden stod den psykiskt sjuke Karl Axel (Willemoth) och stirrade.

Karl Axel hade läst allt om mordet på Kerstin och var som besatt av händelsen. På natten fann han ingen ro. Han måste se henne igen, så han cyklade från sin mammas hus till kyrkogården för att gräva upp henne.

På morgonen upptäckte kyrkvaktmästarna det fasansfulla och larmade polisen. Och efter spaningar hittade de hem till Karl Axels mamma, som blev svårt chockad. Han hade gömt Kerstins kropp under en kanot i trädgården.

Scroll to Top