Petra lever på att färga garn: “Jag blir inte rik, men jag har roligt”

Det ser lite läskigt ut när Petra Mikaelsson Hafredal kränger gasmasken över huvudet och ser till att den sluter tätt runt munnen och näsan.

Det är knappast något som man förknippar med garner och stickning. Men att det är en nödvändig skyddsutrustning vid handfärgning märks när hon sedan går in i sitt “laboratorium” för att blanda upp färgpulver med ättika och citronsyra.

– Pulvret kan vara skadligt för lungorna om man andas in det och därför ska man använda gasmask när man häller ner det i vätskan, säger hon så fort hon är klar med färgblandningen och vi kan prata igen.

Vi är i Petras lokal på Västerlånggatan i småländska Eksjö, där hon har sin kombinerade verkstad, lager, butik och kurslokal. Det här är basen i hennes garnföretag Fru Valborg, som har drygt 17 000 följare på
Instagram.

– När jag började stod jag faktiskt hemma i köket och färgade garner med små barn springande runt mig, säger hon med ett skratt.

På den tiden blandades eftermiddagsfika med saft och bullar efter skolan med stora grytor med färgbad på köksspisen, vilket inte var så praktiskt.

– Därför är jag glad att jag har den här lokalen.

Hon hade dessutom knappast fått plats med sin verksamhet hemma i köket längre. Bakom det lilla rum där hon blandar färgerna – “labbet” – står flera stora, rektangulära vattenbad, sköljkar och en handfull stora grytor på värmeplattor.

Det är här som härvorna steg för steg handfärgas och får den speciella karaktär som utmärker just Petras garn.

Hedrar sin mormor

Att just Petra började handfärga garn var kanske ingen direkt slump. Hon har alltid varit intresserad av handarbete och hantverk i olika former och började själv sticka när hon var i 20-årsåldern.

– Konstigt nog har jag inte “ärvt” intresset av min mamma. Hon har aldrig stickat. Däremot arbetade min mormor Valborg som textillärare, säger hon.

Det är för att hedra sin mormor som Petra har döpt sitt företag till Fru Valborg. Men själv fick hon tyvärr aldrig träffa henne.

– Hon dog några månader innan jag föddes. Men jag förmodar att det är från henne jag har fått mitt intresse för handarbete. Det har helt enkelt hoppat över en generation.

Ända sedan Petra gick på gymnasiet har hon varit intresserad av färg och form och handarbete i olika former, även om det var först senare som stickning och garnfärgning kom in i bilden.

– Det var just bild som uttrycksform som jag först var intresserad av och jag gick en utbildning till fotograf på en folkhögskola. Men det var på den gamla analoga tiden. Dock har jag nytta av mina fotokunskaper när jag tar bilder på garnerna som jag lägger ut i min webbshop.

Direkt efter fotoutbildningen gick hon vidare till en annan folkhögskola, där hon studerade keramik och kroki.

– Jag fastnade verkligen för keramiken. Det är min stora passion, men tyvärr tog mina händer stryk av det monotona drejandet.

Men eftersom hon älskade att dreja kämpade Petra på – trots smärtorna. Efter en sejour i Stockholm flyttade hon till Göteborg, där hon började studera till slöjdlärare.

– Det är inte så lätt att leva på ett hantverksyrke, så jag tyckte att jag behövde ett ben till att stå på och då passade yrket som slöjdlärare perfekt. Det var då jag fastnade i det textila, att brodera, sy och sticka.

Lever på garnerna

När hennes andra dotter föddes bestämde sig Petra och hennes dåvarande man för att flytta tillbaka till Småland. De bosatte sig i Bruzaholm utanför Eksjö, där hon startade ett litet krukmakeri.

– Jag höll på med det i ett tiotal år, samtidigt som jag arbetade som slöjdlärare. Jag älskar att arbeta med ungdomar, men det jag tyckte var jobbigt var att behöva sätta betyg. Det är svårt att betygsätta kreativt arbete.

I samband med en skilsmässa lade Petra ner krukmakeriet och flyttade in till Eksjö.

– Jag jobbade som lärare, men samtidigt blev jag sugen på att starta något eget igen.

Det var då tankarna på att handfärga garn väcktes. Hon stickade själv mycket så fort hon hade en ledig stund över.

I passagerarsätet i bilen eller i tv-soffan kom stickorna och ett garnnystan fram.

– Men jag tyckte att det maskinfärgade garnet som fanns att köpa var livlöst och tråkigt, så för sex, sju år sedan började jag själv färga.

Tajmingen var perfekt.

– Jag började precis i rätt tid i Sverige. Intresset för handfärgning hade börjat och sedan dess har det bara ökat.

Ett besök i världens kanske mest kända garnbutik, Stephen & Penelope i Amsterdam, ledde till att de bad henne skicka prover på sina handfärgade garner. De blev sedan hennes återförsäljare, som följdes av återförsäljare i Kanada och USA.

– Jag hade tur. Det gick fort väldigt bra för mig, säger Petra som de senaste fyra åren levt helt på att färga garner.

– Det är inget man blir rik på, men jag tycker att det är roligt och det ger mig en hyfsad inkomst.

Jobbar mycket

Numera har Petra sagt upp avtalen med samtliga återförsäljare och säljer enbart via sin webbshop. Hennes enda marknadsföringskanal är hennes Instagramkonto.

Men som många andra företagare som gjort sin hobby till sitt arbete jobbar Petra ibland lite väl många timmar per dag. Butiken har hon dock bara öppen för besökare var tredje söndag. Det mesta säljer hon som sagt på nätet.

– Jag färgar 250–300 härvor per vecka. Det blir både enfärgat och melerat. Eftersom främst de melerade garnerna inte blir likadana från ett färgbad till ett annat så rekommenderar jag alltid att man köper tillräckligt med garn för det projekt man håller på att sticka.

En härva garn är detsamma som 100 gram. Det räcker till ett par strumpor. En tumregel är att det krävs sju härvor garn för en tjock tröja och tre för en tunn.

I butiken har Petra några exempel på tröjor som hon själv stickat med melerat garn.

– Jag tycker att det blir levande och lekfullt. Dessutom blir garnerna mer personliga eftersom varje handfärgare har sin alldeles egen färgskala, säger hon.