Kriget skilde Kim och Hanne åt – men deras kärlek är en livslång historia

De danska ungdomarna Hanne och Kim träffades på en skoldans 1941 och inledde en relation. Kriget skilde dem åt, men en intensiv brevväxling höll kärleken vid liv fram till dess att Kim avrättades av nazisterna 1945. Nu berättar 97-åriga Hanne om deras gripande öde för författaren Conny Palmkvist – men enbart för honom.

Kim Malthe-Bruun var en dansk motståndsman under andra världskriget. Kort efter hans död sammanställde hans mor en bok med hans sparade brev och dagböcker. Boken har översatts till 15 språk och nya upplagor trycks om och om igen.

Om hans livs kärlek och själsfrände Hanne har det däremot varit tystare. Men nu har författaren Conny Palmkvist skrivit boken Den som inte saknar dig, som handlar om Hannes och Kims fascinerande historia. Och det är Hanne själv som berättar.

Det är en kärlekshistoria som berör på djupet och där huvudpersonerna Hanne och Kim och deras öden etsar sig fast i läsarens medvetande.

– Jag har aldrig varit så engagerad och berörd av något jag skrivit tidigare, berättar Conny.

Att boken blev till var långtifrån självklart. Det började med att Conny Palmkvist gjorde en felbeställning av en bok där Kim Malthe-Bruuns texter var publicerade. Conny hade knappt hört talas om Kim tidigare och mindes inte att han hade beställt boken. När den damp ner i brevlådan blev han förvånad och började bläddra lite förstrött i den.

Senare samma dag åkte han till ett boksläpp i Höganäs. Där väntade honom en överraskning som fick benen att nästan vika sig under honom.

– En i personalen kom fram och sa att det var någon som ville prata med mig. Personen i fråga presenterade sig som Hanne och sa att hon var Kim Malthe-Bruuns flickvän. Jag blev alldeles knäsvag. Det hade bara gått ett par timmar sedan jag fick boken. Det var en ödets slump.

Kriget skilde Kim och Hanne åt – men deras kärlek är en livslång historia
Författaren Conny Palmkvist i Helsingborg. Hit seglade Kim båtar för att stärka den illegala flottan som motståndsrörelsen byggde upp.

Delade varje ögonblick

Det är tidig eftermiddag när vi pratas vid. Conny Palmkvist befinner sig i hemmet i närheten av Pålsjö skog i norra Helsingborg. Det är några dagar kvar tills Den som inte saknar dig släpps. Intresset för öden i krigets skugga har alltid funnits där. Efter mötet med Hanne skickade Conny ett handskrivet brev till henne där han förklarade varför han ville berätta Kims och Hannes historia och varför den är så viktig.

– Hon hade inte tänkt ställa upp först, men personkemin mellan oss stämde. Vi kom bra överens och hon tyckte att jag förstod Kim.

Hanne, då 17 år, och 18-årige Kim möttes på en skoldans i danska Gentofte 1941. Kim, den reslige ynglingen med 48 i skostorlek och uppvuxen i Kanada, fick syn på Hanne i andra änden av rummet och hon såg honom.

“Han hade ögon som log, alldeles milt”, skrev Hanne i sin dagbok. Och Kim skrev i sin: “Hannes rättframma och naturliga sätt gav mig inget annat val än att tycka om henne från första stund.”

Sedan var det bara de två. Åtta dagar fick de tillsammans innan Kim gick till sjöss som jungman på skonaren Johanne. Det var vid den tiden som deras brevväxling tog fart och den kom att pågå fram tills Kim avrättades av tyskarna i april 1945.

Redan tidigt var det som att Kim kände på sig vad som skulle hända – att han skulle dö ung.

“Vi spelade tennis och umgicks, åkte på utflykter. Delade varje ögonblick. Men jag minns … en dag sa Kim plötsligt: Jag dör ung, så att du vet. Men jag bara skrattade åt hans ord, jag var en förälskad skolflicka, lyssnade inte”, skrev Hanne några dagar efter deras första möte.

I början skrev de till varandra varje dag, Hanne från sitt flickrum i Danmark och Kim från hamnar i ett av kriget hårt drabbat Europa. Breven och dagböckerna är inte bara kärleksförklaringar – de är också tidsdokument med iakttagelser och reflektioner från Kim, som var en litterär begåvning och en tänkare av rang. Mycket av hans upplevelser och vad han ställdes inför blev till poetiska och filosofiska betraktelser.

Och så var det kärleken, förstås: “Gud, som jag älskar dig. Jag tror att det ska så mycket till som att jag dör innan du fullt ut förstår allt som finns mellan oss”, skrev han till Hanne 1944.

Kriget skilde Kim och Hanne åt – men deras kärlek är en livslång historia
Kim och Hanne njuter i gröngräset 1944 vid ett av de få tillfällen då de kunde träffas.
(Bild ur boken Den som inte saknar dig)

Träff i fängelset

När kriget närmade sig slutet gick Kim med i den danska motståndsrörelsen. Han blev aktiv i gruppen Studenternes Efterretningstjeneste. Genom sina färdigheter som sjöman blev han satt på uppdraget att smuggla vapen över sundet till det danska motståndet.

I brev och dagböcker beskriver han en vilja att agera – och att apati och frånvaro var omöjligt.

Samtidigt gick Hanne på hushållsskola. De var en period då de kunde träffas oftare. Kim visste vad som kunde hända och var orolig för Hanne. På ett kafé i Köpenhamn föreslog han att de kunde vara vänner istället för älskande. Men Hanne sa bestämt nej.

“Jag älskar dig, men tänk om …”, sa Kim. Mer blev inte sagt. Hanne vägrade allt annat än en kärleksrelation.

Kim fick ett nytt uppdrag: att segla båtar från Danmark till Sverige och på så sätt utöka den illegala flottan.

Vid ett tillfälle gick det inte som planerat och Kim plockades in av Gestapo. Det var i december 1944 och Hanne fick beskedet samma dag av sin faster som tog telefonsamtalet. “Hanne, kan du vara stark?” sa hon innan hon berättade.

“Väggen bakom min faster flöt ut i en sörja, tavlorna blev otydliga. Jag minns ljuset från fönstret, hur det lyste upp rummet. Tänkte jag att han skulle dö? Jag vet inte.”

Under tiden som Kim satt fängslad träffades de en gång i fängelset. Under ett möte, som övervakades av en dansk nazist, överlämnade Hanne en tandkrämstub och såg Kim i ögonen. Stämningen i rummet var spänd och samtalet gick trögt. De vågade knappt prata med varandra.

Hanne återkom till fängelset flera gånger. Ibland tog hon emot Kims tvätt, tvättade den och gick tillbaka med den. Vid ett tillfälle hörde hon Kim ropa på henne från cellfönstret när hon gick över fängelsegården. Men de träffades aldrig igen.

“Av hela mitt hjärta trånar jag efter dig – efter något som påtagligen är du, efter att få känna din värme och mera ändå – efter att få en liten bit av din själ hitin, så att min kan tumla om med din i den lyckligaste lek”, skrev Kim.

Kriget skilde Kim och Hanne åt – men deras kärlek är en livslång historia
Hanne i vårsolen 1941. Hennes liv är strax på väg att förändras i grunden. (Bild ur boken Den som inte saknar dig)

Dömdes till döden

Kim läste Bibeln och skrev varje ledig stund. Men han fick få brev och paket levererade till sig. Desto fler lyckades han få ut genom fängelsemurarna. Några i personalen hjälpte till och smugglade texterna till utsidan.

“Du måste leva vidare och du kommer att få uppleva många vackra äventyr, men du måste lova mig – det är du skyldig allt jag har trott och levt för – att du aldrig låter tanken på mig komma mellan dig och livet. Minns att jag kommer att fortsätta leva i ditt hjärta, men delen som finns där måste vara fri och naturlig och får inte ta för mycket plats”, skrev Kim i ett av de sista breven till Hanne.

Kim skrev ner en plan på hur man skulle få ut fångarna och övermanna vakterna, men den hittades och lades till de övriga anklagelserna mot honom. Snaran drogs åt – även för Hanne. En dansk nazistgrupp letade febrilt efter alla som stått i nära kontakt med Kim.

Hanne packade en väska, tog skydd hos en familj en bit bort från hemmet och gick under radarn med falsk identitet. Och Kim? Den 4 april 1945 ställdes han inför rätta och dömdes till döden. Hanne och familjen hoppades in i det sista och kämpade för att Kim skulle benådas.

När slutet närmade sig samlades Hanne och familjen på Hotell Astoria. De satt där med ögonen fästa på telefonen. Kim benådades inte.

Tillsammans med sina medfångar ställdes han upp på Ryvangen i Köpenhamn och sköts ihjäl.

“Jag minns att jag tänkte att nu är Kim under sin öppna himmel ändå, och jag … jag tror det hördes som ett jubel genom mark och träd och hav när han dog, att nu var han där han skulle vara just då, och jag var så trygg med att han hade gjort det bästa av allt som hänt, att han varit samlad.”

Är det verkligen möjligt att Kim var så lugn? Det var inget halmstrå som Hanne famlade efter. Inget hysteriskt påhitt, har hon berättat för Conny. Kim hade skrivit om döden många gånger till henne, filosoferat kring den och uttryckt sina tankar och hur han förhöll sig till dödsstunden. Därför var Hanne säker på att han inte var rädd, utan att det var ett stort ögonblick för honom.

Kriget skilde Kim och Hanne åt – men deras kärlek är en livslång historia
En ung Kim med skridskosegel på isen en tidig krigsvinter. (Bild ur boken Den som inte saknar dig)

Fanns ändå hos Hanne

Kim fördes till den sista vilan i minneslunden i Ryvangen tillsammans med 106 landsmän som alla gick samma öde till mötes som Kim. Längs med sorgekortegen på Köpenhamns gator vajade flaggorna på halv stång. Varje enskild kista i följet var insvept i Dannebrogen och försedd med en ekkrans med rödvita band.
Efter ceremonin skrev Hanne: “Jag tänkte: Hanne, fall inte ihop här på gräset, ge inte upp. Nej, men … Jag ville säga till dig, där du är nu, Kim. Jag vill ha ett barn med dig.”

Hur gick det för Hanne? Vid 97 års ålder kan hon se tillbaka på ett händelserikt liv. Hon bodde en period i London, återvände sedan till Danmark, träffade en svensk man och gifte sig. Två barn fick de tillsammans. Hanne utbildade sig till sjukgymnast och har vigt sitt yrkesliv åt att behandla barn med svåra funktionsnedsättningar.

Conny Palmkvists bok är en stor bok.

Den rymmer så mycket: tillvarons mysterier, kriget, de stora livsfrågorna, döden och – såklart – kärleken.

Genomgående är Kims och Hannes starka band till varandra. På Hannes födelsedag, sex dagar efter Kims död, skrev hon i sin dagbok:

“Till kvällen stod jag och kammade mig. Jag log till dig i spegeln – såg du?”

En vecka senare skrev hon:

“Kim, kära du. Jag saknar dig så att … jag behöver din närhet. Jag känner inte sorg – jag vet inte vad sorg är. Min älskade, älskade människa. Du lever i mig och leder mig.”

Och det är detta som titeln på boken, Den som inte saknar dig, syftar på. Hanne hade en gång skrivit de orden till Kim. När Conny frågade henne vad hon egentligen menade svarade hon:

“Att jag inte saknade honom berodde på att han var hos mig hela tiden. Jag var inte ensam: inte utan honom. Han fanns, som en Övertygelse. Även om jag inte helt förstod det. Inte än. Det var som en aning.”

En genuin människa

Det är inte osant att påstå att arbetet med boken och vänskapen med Hanne har förändrat Conny, mer än han kunde ana. Kims lugn har spillt över på Conny. Tillsammans med Hanne har han sänkt axlarna och andats ut.

– Jag blev väldigt påverkad av Kim. Han blev mer och mer mänsklig ju längre tiden gick. Han är fascinerande, tyckte aldrig synd om sig själv. Han stod på ett plan över alla andra utan att vara bättre än andra. Han är en dimension bortom allt sådant som andra blir stressade av. Hanne beskriver hur han till och med rörde sig lugnt, att hans kropp utstrålade harmoni även när han rörde sig. Ingenting stressade honom, säger Conny.

– Hans tankar fascinerar mig också. Kim torterades i fängelset, men han funderade och förde ett filosofiskt resonemang om de som torterade honom och skrev: “Jag undrar just om de här någonsin har sett månen spegla sig i en stilla skogssjö eller om de har sett vinden leka i gräset på en strandsluttning, när den jagar fram över kanten och ner mot sjön.”

Och Hanne?

– Hon är en ny vänskap. Hur många nya vänner får man som medelålders man? Hon är gammal men pigg, och en stark energi omger henne. Hon skrattar och ler när hon pratar och när hon svarar i telefon så sjunger hon fram sitt namn.

– Kim skrev att det inte fanns något konstlat över Hanne och det stämmer. Hon är genuin. Jag tänker på deras relation, som kan te sig sorglig men som Hanne själv säger så “kan det aldrig bli mer, men heller aldrig mindre”. Jag fascineras över hur båda har förhållit sig till livet. Och Hanne är klok. Jag kan försöka formulera något och så uttrycker hon det alldeles kristallklart.

Kims brev är inlåsta i Riksarkivet i Danmark. Hannes material är också väl undangömt för att bevaras till eftervärlden. Att ha fått ta del av Hannes brev och hennes rika livshistoria har varit en ynnest för Conny. Men riktigt allt har Hanne inte delgett honom.

– Det finns ett brev kvar som jag inte har fått läsa, ett sista brev. Det håller Hanne för sig själv.

Hanne är vid 97 års ålder aktiv, utåtriktad och håller kroppen igång med yoga. Men historien om henne och Kim kommer hon inte att berätta igen. Hon tystnar med Conny – men deras livsöden lever vidare i brev och dagböcker. Hanne har uttryckligen sagt att hon inte vill bli kontaktad av journalister.

Vad betyder Kim för Hanne idag?

– Hanne säger att Kim alltid har varit med henne och att han är en ständig källa till glädje. För det känner hon sig rik och lycklig. Hon säger att när det är hennes tur att dö kommer han att vara där. “Det finns inget tvivel i mitt hjärta, har aldrig gjort det.”

Scroll to Top