Andreas fick sin frus njure: “Det var den finaste gåva jag kunde få”

Dottern Lily och sonen Walter kryper upp i soffan bredvid sin pappa Andreas Åqvist och ger honom en riktig bamsekram.

– De är glada över att ha fått tillbaka sin gamla pappa, den han var innan han blev sjuk, säger mamma Caroline när hon sätter sig i soffan bredvid sin man och sina barn.

Andreas njurar slogs ut helt efter att han haft covid-19. Nu har han äntligen fått livet tillbaka och barnen har åter fått en aktiv pappa som orkar följa med dem på träningar och andra aktiviteter. Han är tränare både i fotbollen och hockeyn för Walter.

Och det är tack vare Caroline. Det är nämligen hennes ena njure som numera arbetar med att rena blodet i hans kropp.

– För mig var det självklart att ställa upp som donator när Andreas behövde en ny njure. Jag tvekade inte en sekund men jag vill inte heller sticka under stol med att jag var livrädd under vissa perioder, säger Caroline och tystnar när orden stockar sig i hennes hals.

De senaste ett och ett halva åren har varit tuffa för Caroline och det är fortfarande mycket känslosamt att prata om allt som hände.

Först handlade det om oron för Andreas när han blev allt sämre, sedan beslutet om en transplantation och slutligen oron för riskerna med att de båda skulle sövas ner och opereras samtidigt.

– Jag tänkte på hur det skulle gå för våra barn om det skulle hända något med oss, säger hon och torkar bort en tår ur ena ögonvrån.

Andreas ger sin hustru en kärleksfull blick och lägger armen om henne.

– Det var den finaste gåva jag kunde få. Det kan man verkligen kalla ett kärleksbevis, säger han sedan.

Något som inte stämde

Det började med att Caroline och Andreas drabbades av covid-19 vid midsommartid i juni 2020. Ingen av dem blev särskilt allvarligt sjuk och de var glada över att de klarat sig lindrigt undan.

– Det handlade bara om några dagars feber och sedan var jag på benen igen och tillbaka på jobbet, berättar Andreas som arbetar som resande försäljare på ett företag i Gislaved.

Det enda men han kände av sjukdomen direkt efter att han tillfrisknat var ett lukt- och smakbortfall som höll i sig ett par månader. Men han, Caroline och barnen kunde fira semester som planerat.

– Det var när jag kom tillbaka efter semestern i slutet av augusti som jag kände att det var något som inte stämde. Jag kände mig ständigt trött, hade fruktansvärd huvudvärk och diarré och blev ofta illamående.

Dessutom drabbades han av kramper i benen. Ofta på natten när han låg och sov.

– Det gjorde så ont att jag ställde mig rakt upp ur sängen och bara vrålade.

Andreas vände sig till vårdcentralen i Gislaved. Proverna visade att han hade alldeles för högt blodtryck och han fick medicin. Men huvudvärken, diarrén, illamåendet och kramperna upphörde inte. Han fick även ödem i benen.

– Jag åkte till vårdcentralen på nytt och den här gången togs fler prover som jag skulle få svar på senare.

Dagen därpå, den 5 oktober, var Andreas i Västergötland för att besöka olika kunder. När han kom till sista besöksmålet på listan ringde telefonen.

Det var från vårdcentralen. Jag fick bara veta att mina prover inte såg bra ut och så frågade den som ringde var jag var och hur snabbt jag kunde köra till sjukhuset i Värnamo.

Dialys varje dag

Med en stor klump i magen satte Andreas sig bilen och körde så fort han kunde mot Värnamo. Samtidigt ringde han Caroline och berättade att läkarna hittat något fel på hans prover men att de inte kunde berätta för de visste inte vad det var för fel.

– Det var två timmars bilresa till Värnamo och det var många tankar på olika allvarliga sjukdomar som snurrade i mitt huvud under den färden.

Framme på sjukhuset i Värnamo blev Andreas omedelbart inlagd. Där togs fler prover, man röntgade innan och det visade sig då att han hade ett allvarligt fel på njurarna.

– På fredagen gjordes en biopsi som visade att hälften av den bit av njuren som togs ut var förstörd av ärrvävnad. Man bedömde att båda mina njurar troligen var skadade.

Andreas fick stanna i tio dygn på sjukhuset. Sedan läkarna ställt diagnosen att han drabbats av vaskulit som orsakat njursvikt opererades en slang in i halsen så att han kunde kopplas till en dialysapparat.

– I början fick jag bloddialys varje dag medan jag låg inlagd på sjukhuset. Det kunde man sedan minska till varannan dag. Vid varje tillfälle tog dialysen fyra–fem timmar.

Läkarna berättade för Andreas att man hoppades att hans njurar skulle komma igång igen men att det kunde ta minst sex månader.

– Jag fick sedan komma hem igen och fortsätta med påsdialys men jag var tvungen att byta påse fyra–fem gånger per dygn.

Den första tiden var Andreas sjukskriven men han började sedan arbeta deltid. Han ansträngde sig för att kunna ta del av barnens hockey- och fotbollsträningar.

– Det var tufft och jag fick betala för det genom att jag blev trött en hel dag och hade fruktansvärd huvudvärk efter att jag varit på en träning eller ansträngt mig på något sätt.

Rädd på riktigt

I april förra året fick han chockbeskedet att hans njurar aldrig skulle bli bra och han sattes upp på transplantationslistan.

– En bekant till oss ställde upp som donator, berättar Caroline. Men undersökningarna visade att hans njure inte matchade och då bestämde jag mig för att anmäla mig som donator.

Efter en lång rad undersökningar, som tog flera månader, blev Caroline till slut godkänd som donator. Varken hon eller hennes man glömmer någonsin telefonsamtalet från transplantationskoordinatorn.

– Det var jätteskönt att få beskedet. Jag hade mer eller mindre ställt in mig på att det inte skulle gå och att vi skulle vara tvungna att leta efter en ny donator eller att Andreas skulle behöva vänta länge i transplantationskön, säger Caroline.

– Men det var också då som jag blev rädd på riktigt. Då gick det på allvar upp för mig att jag skulle sövas ner och att de skulle skära i mig.

Transplantationen genomfördes den 24 november på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Andreas märkte en stor skillnad när han vaknade upp.

– Jag fick dricka så mycket jag ville och det var en enorm frihetskänsla. Jag kände mig mycket piggare och jag fick tillbaka färgen i ansiktet.

Både Caroline och Andreas mår bra idag. De har båda börjat jobba igen och familjelivet har återgått till det normala.

– Vi kunde till och med åka till Tandådalen över nyårshelgen och åka skidor. Jag fick min läkares tillstånd, säger han med ett stort leende.

Caroline är glad över att hennes njure kunde förbättra livet så märkbart för hennes man. Hon klarar sig fint med den hon har kvar.

– Det är viktigt att det finns donatorer. Det borde vara självklart för alla att om man vill ta emot ett organ om man blir allvarligt sjuk så måste man också vara beredd på att ställa upp som donator, säger hon.