Ann Zacharias om Ted Gärdestad: “Han fick aldrig den vård han borde ha fått”

Den som har läst Anns färska självbiografi En ovanlig fågel kan förstå hennes längtan efter lugn och harmoni. Sällan har en livshistoria varit så sprängfylld med prövningar, förluster och omstarter.

– Jag har levt ett oerhört dramatiskt och hektiskt liv. Om jag hade fått välja hade jag velat ha en lugnare tillvaro, konstaterar Ann Zacharias med en klarsynthet som tycks vara karaktäristisk för henne.

Gång på gång har Ann tvingats samla ihop spillrorna av sitt liv och bygga upp en ny tillvaro från grunden. Hennes ombonade vindsvåning på Östermalm i Stockholm är ett exempel på det.

– Bara några år efter att jag köpt och renoverat lägenheten visade det sig att den hade en vattenskada som orsakat mögel, vilket ledde till att jag fick lungsjukdomen kol. Allt blev kaos. Hela lägenheten måste rivas och inga försäkringar täckte kostnaderna. Från att ha haft en jättefin våning var jag och min yngste son tvungna att under tre års tid hanka oss fram på andrahandskontrakt.

Hon berättar om eländet utan tillstymmelse till självömkan. Att beklaga sig ligger inte för Ann.

– Om jag hade haft en icke-judisk bakgrund hade jag nog tyckt synd om mig själv, men eftersom sex miljoner människor av min folkgrupp utrotades i Förintelsen tycker jag mig inte ha rätt att klaga.

Alltid varit nyfiken

Att växa upp som jude i 1960-talets Stockholm var inte alls så problemfritt som man kan förledas att tro. Familjen Zacharias utsattes för diverse trakasserier, däribland inristade hakkors på lägenhetsdörren.

På den privata flickskolan Lyceum var toleransen mot judar ännu lägre. I lågstadiet hängde några klasskamrater upp Ann på klädhängaren i korridoren efter att de fått veta att hon var jude. Där fick den späda 9-åringen hänga och dingla tills vaktmästaren kom och tog ner henne.

– Det var såklart hemskt och chockerande, men det konstiga var att jag nästan var lite förberedd på det. Min mamma hade berättat om hur hennes skolkamrater bröt alla fingrar på henne när hon var 8 år. Visst var det ibland lockande att byta ut Zacharias mot ett svenskt efternamn, men i slutändan bestämde jag mig för att stå upp för min kultur.

Känslan av utanförskap har förföljt henne genom livet, men det behöver inte vara något negativt, betonar Ann.

– I mitt fall har utanförskapet gjort att jag öppnat mig för andra personer. Jag har alltid varit nyfiken på människor.

Och hon har minsann fog för sitt påstående. När vi efter drygt fyra timmars samtal skiljs åt känns det som att Ann har ställt fler frågor till mig än vad jag har ställt till henne.

Sannolikt är hennes stora människointresse delvis ett arv från mamma Gun Zacharias, författaren och socialarbetaren som var så engagerad i sina klienter att hon öppnade sitt hem för såväl utsatta barn som hemlösa narkomaner.

Dåtidens drogfilosofi var att narkomanerna skulle “mättas” med narkotika. I familjens lägenhet hade Gun ett stort lager av knark som frikostigt delades ut till besökare i behov av sin dagliga dos.

– Det var naturligtvis att gå alldeles för långt. Min mammas grundsyn, att vi alla har samma rättigheter och skyldigheter, var bra. Men eftersom hon var så extrem så blev det inget normalt liv för oss barn. Min storasyster sa en gång till henne: “Som varnande exempel är du det bästa.”

Upptäckt som 12-åring

Guns sociala engagemang lämnade ingen tid över för städning. Oredan i hemmet fick Ann att flytta hemifrån redan vid 13 års ålder. Frågan om hur det var att stå på egna ben i så tidig ålder besvarar hon med en axelryckning.

– Jag hade stått på egna ben redan när jag bodde hemma. Matlagning och alla andra hushållssysslor klarade jag av. Och så hade jag ju mitt barnbidrag. Sedan jag var 13 år har jag försörjt mig själv.

Yrkesbanan var redan utstakad. Ann ville bli skådespelare, precis som pappa Arne Ragneborn som gjorde en lång rad film- och tv-roller innan han dog i cancer vid 51 års ålder. Men innan Ann hann beträda tiljorna blev hon som 12-åring upptäckt av en fransk fotograf och erbjöds modellkontrakt.

– Jag blev väldigt förvånad. I min familj var jag den roliga och begåvade. Det var meningen att jag skulle använda min hjärna och komma in i filmen eller på teatern. Modellvärlden passade inte mig. Det var bara ett sätt att försörja sig.

Som fotomodell arbetade hon främst i Frankrike och Italien. I Rom, där hon varit bosatt under flera perioder av sitt liv, kände sig världsmedborgaren Ann mer hemma än i Sverige.

– Den omhändertagande mentaliteten, där alla får vara med, var densamma som i mitt barndomshem. Jag kände igen mig i den italienska kulturen, där alla pratar i munnen på varandra och kan vara vänner – trots att de har diametralt olika åsikter.

Modellkarriären blev en oväntad språngbräda till skådespelaryrket. Ann fick filmroller i flera italienska och franska storproduktioner, som med tiden har fått kultstatus i vissa delar av Europa. Den internationella publiken har aldrig glömt bort henne.

– Jag får fortfarande flera beundrarbrev i månaden från Frankrike, Tyskland, Belgien och Schweiz. Titta här vad som kom i morse! säger hon glatt och visar mig ett brev från ett franskt fan som pimpat sin försändelse med ett foto av sig själv, en tioeurosedel och en penna.

Blev hett villebråd

Som världsvan 17-åring kom Ann tillbaka till Sverige. På en fest träffade hon den 22 år äldre Sven-Bertil Taube och helt plötsligt blev Ann ett hett villebråd för skvallerpressen.

– Det var hemskt att bli omskriven där eftersom det gav helt fel bild av mig. Det framställdes som att jag hade kommit från Frankrike och snott åt mig den sexige ungkarlen Sven-Bertil, minns hon med ett roat leende.

Den stora åldersskillnaden mellan dem var oväsentlig för Ann, som med näbbar och klor hade försvarat mamma Gun som levde med en man som var 17 år yngre än vad hon själv var. Däremot blev Anns och Sven-Bertils personlighetsmässiga skillnader ett problem med tiden.

– Sven-Bertil är en bra person, men vi var för olika varandra. Jag är nog lite mer busig än vad han är. När jag var yngre trodde jag att olikheterna inte hade någon betydelse, men idag vet jag att sådant spelar mycket större roll än vad man tror. Man måste ha en gemensam värdegrund och gemensamma intressen om det ska fungera. Man kan inte bara leva på att man är förälskad.

Ann och Sven-Bertil hade i alla fall en sak gemensamt: att de hade svårt att släppa varandra. De fortsatte att umgås efter att skilsmässan var ett faktum och så småning-om fick de dottern Sascha tillsammans.

Den där själsföreningen som aldrig riktigt ägde rum i relationen med Sven-Bertil fick Ann istället uppleva tillsammans med Ted Gärdestad. Tre år efter att de första gången träffats genom gemensamma vänner slog kärleken oväntat rot.

– På den tiden var Ted en rolig, busig, nyfiken och sportig person. Men samtidigt var han också en tänkare och en sökare.

I samma veva som han och Ann bildade familj – de fick i tät följd barnen Sara och Marc tillsammans – drogs Ted in i den nyreligiösa rörelsen Bhagwan och började resa till sektens högkvarter i amerikanska Oregon.

– Det var så katastrofalt sorgligt. Ted förmådde inte stå emot det starka grupptrycket. Plötsligt hette han inte Ted längre, utan Upasani. Vi hade svårt att kommunicera med varandra eftersom Bhagwanrörelsen hade förändrat Teds ordbruk. Orden betydde inte längre samma sak för honom som de betydde för mig.

Ann berättar att sektens skrämselpropaganda om aids och andra sjukdomar fick Ted att må väldigt dåligt och utveckla bacillskräck.

– Det tog lång tid innan jag insåg att han var psykiskt sjuk. Han kom hem från en resa till Oregon och skulle sova över hos mig – vid det laget var vårt förhållande över. Jag var den enda som fick röra honom fysiskt. Ingen annan fick ta i honom, inte ens barnen. Då förstod jag att han var jättesjuk. Det blev en chock för mig.

Ett tragiskt öde

Med förenade krafter försökte Ann och Teds föräldrar Arne och Margit se till att Ted fick hjälp.

– Men han fick aldrig den vård han borde ha fått. Istället blev han bara neddrogad. De sista åren av sitt liv var han väldigt, väldigt ensam. Han hade inte längre några vänner kvar som hörde av sig till honom. Någon gång i veckan kom han hem till mig och bara satt där en stund.

Den 22 juni 1997 fick Ann beskedet att Ted hade blivit överkörd av ett pendeltåg vid Häggviks station i Sollentuna.

– Jag kan absolut förstå att han avslutade sitt liv, även om jag inte tror att det var ett medvetet val utan snarare berodde på att han var så tungt medicinerad att han inte visste vad han gjorde.

Stormig mammarelation

Om Ted hade fått vara frisk tror Ann det är fullt möjligt att de fortfarande hade hållit ihop. Istället blev det för hennes del många förhållanden med olika män och nästan lika många separationer.

Den längsta och senaste relationen var med musikern Micke Hagström, som hon hade ett särboförhållande med i två decennier. För fem år sedan gick Micke bort. Kanske var det han som var hennes livs stora kärlek, funderar Ann. Idag är hon nöjd med att leva själv.

– Jag tror det har att göra med att jag har en tendens att dras till sköra själar som har många problem. Det gör att jag får hjälpa till att bära deras bagage, trots att jag egentligen har nog med mitt eget bagage. Nu slipper jag det.

Så värst ensam känner sig Ann inte. Runt omkring henne finns en stor krets vänner – och de fyra barnen och sju barnbarnen, förstås. Hennes relation till sin egen mamma Gun, som gick bort 2012, var stormigare än den stormigaste kärleksrelation.

– Jag stod min mamma jättenära, samtidigt som jag blev helgalen på henne. Mamma såg mig och min syster som sina ägodelar. Hon tog sig rätten att utan min tillåtelse göra slut med mina pojkvänner och läxa upp mina män.

– Det gick till och med så långt att rektorn på mina barns skola ringde och bad mig att försöka få min mamma att sluta springa där och lägga sig i. Som den judiska matriark hon var tyckte hon att hon var den som bestämde och visste bäst.

Ann har ansträngt sig för att inte falla in i samma mönster som sin mamma.

– Frågan är bara hur väl jag lyckats. Senast häromdagen sa min äldste son Marc: “Mamma, du är väldigt dominant, en riktig judisk matriark.” Själv tycker jag inte att jag är särskilt dominant i jämförelse med min mamma, men det räcker nog med att jag har en fjärdedel av hennes auktoritet för att jag ska uppfattas som en matriark.

Prövad som mor

Ingen kan säga annat än att Ann har blivit ordentligt prövad i mammarollen. För många år sedan hoppade sonen Marc av grundskolan och rymde till Israel, där han gick med i en ultraortodox sekt. Vid 18 års ålder flyttade han till Toronto och gifte sig med en jämnårig ung kvinna som valts ut för honom.

Hur kändes det i mammahjärtat?

– Ja, vad skulle jag göra? suckar Ann. Det var bara att åka till Toronto och se honom giftas bort med någon som han hade träffat en enda gång före vigseln.

I sin självbiografi berättar Ann om sonens religiösa resa, som slutade med att han så småningom lämnade sekten och flyttade hem till Sverige för att studera till lärare. Ann har hjälpt honom att komma på fötter efter återkomsten till Stockholm.

Nu när hennes barn är självständiga kan hon för första gången börja fundera på vad hon själv vill göra med resten av sitt liv. En ovan situation för någon som har vuxit upp i en kollektiv anda, fostrats att tänka på andra först och mer eller mindre på egen hand uppfostrat fyra barn.

– Vad vill jag? har nästan varit en förbjuden tanke för mig. Eftersom jag aldrig har tänkt i de banorna vet jag inte riktigt vad det är jag vill göra nu när jag har friheten att tänka mer på mig själv. Skådespeleriet känner jag mig i alla fall klar med.

– På 1980-talet var jag med och startade den alternativa miljörörelsen och även senare har jag hållit på och debatterat olika samhällsfrågor. Så kanske är det sådana saker som jag framöver ska lägga min energi på.