Birgittas man hjälpte unga östtyskar att fly: “Jag visste inget om tunneln”

När svenska Birgitta gifte sig med den amerikanske journalisten Piers Anderton hamnade hon i den politiska hetluften utan att veta om det. För Piers var delaktig i ett hemligt tunnelbygge under Berlinmuren som hjälpte flera unga östtyska män att fly till friheten i väst.

Birgitta Anderton

Ålder: 85 år.
Familj: Fem styvbarn, släkt och vänner.
Bor: I Uppsala.
Gör: Pensionär, läser och lyssnar på musik.

Birgitta Andertons livshistoria är spännande och på många sätt hisnande. Målmedvetenheten och viljan att stå på egna ben tog henne tidigt ut i världen. Men slumpen har också spelat en nyckelroll i hennes händelserika liv. Som när hon i samband med en utekväll i New York svarade ja till ett frieri från en man som hon känt i sex timmar.

Mannen var Piers Anderton, journalist på tv-bolaget NBC. Idag, vid 85 års ålder, är Birgitta änka och kan konstatera att det blev ett långt och lyckligt äktenskap, trots att Piers, som var nästan 20 år äldre, inte gjorde något större intryck på den blonda, karismatiska svenskan första gången de möttes.

Det var i början av 1960-talet och Birgitta hade tagit anställning som flygvärdinna på Pan Am och flyttat ihop med två väninnor i en lägenhet på 23:e gatan i New York. Det var under en utekväll med väninnorna på baren Hurley’s som Piers kom fram till deras bord.

– Jag märkte att han tittade åt vårt håll och när han kom fram visade det sig att vi hade gemensamma vänner. Min första tanke var: Gud, vilken tråkig karl, berättar Birgitta hemma i lägenheten i Uppsala.

Men samtalet fortsatte och efter middagen bestämde de sig för att avsluta kvällen med kaffe hemma hos väninnorna.

– Vi pratade och efter sex timmar friade han. Han förklarade att han bodde i Bonn, som då var Västtysklands huvudstad, och att vi aldrig skulle kunna dejta. Vi reste båda två över hela världen, så han hade ju rätt. Det var nu eller aldrig. Allt gick så snabbt på den tiden och Piers var van vid att fatta snabba beslut. Så jag tog chansen och svarade ja. Vi hade aldrig gift oss annars.

Birgittas man hjälpte unga östtyskar att fly:
Birgitta och Piers tittar på bildnegativ. Han var journalist på NBC och före detta militär.
Foto: Privat

Många hemligheter

Det var inte mycket hon visste om sin blivande man. Han var hemlighetsfull och pratade inte så mycket om vad han höll på med.

– Han var katolik och uppvuxen i USA och hade ett förflutet inom det militära, fick jag senare veta. Han kunde bevara en hemlighet och sa aldrig ett knyst.

Då visste de inte hur bra de matchade varandra. Båda var äventyrslystna, hade lätt för sig och var drivna. Från Piers sida var det kärlek vid första ögonkastet, men för Birgitta växte kärleken fram med tiden. Sex månader efter det första mötet vigdes de i New York. Direkt efter vigseln packade Piers väskorna och tog flyget till Bonn.

– “Jag måste jobba”, sa han. Och där stod jag på trottoaren i bröllopsklänningen.

Birgitta följde snart efter och paret bosatte sig i en våning i Bonn. Birgitta hade vid 22 års ålder fött sonen Micke, som växte upp hos Birgittas föräldrar i Uppsala. När hon flyttade till Västtyskland tog hon med sig sonen.

– Jag berättade inte för någon att jag hade en son, inte för Piers heller. Det väntade jag med. Det var så på den tiden. Man skulle vara gift när man fick barn och det var inte jag. Piers hade fem barn från ett tidigare äktenskap och jag berättade för honom om Micke på nyårsafton det år vi träffades. Det blev bra och Piers adopterade Micke. Micke var så glad över att få syskon. Det betydde mer för honom än att få en pappa.

Tiden i Bonn präglades av många resor för Piers del. Titt som tätt stack han iväg till Berlin för att jobba.

Birgitta besökte honom ofta på hotellet där han bodde, Kempinski. Att hennes man var delaktig i ett hemligt tunnelbygge under Berlinmuren hade hon däremot inte en aning om.

– Jag vaknade mitt i natten när han kom hem och var lerig upp till knäna. “Vad har du gjort?” undrade jag. Men han berättade ingenting och jag ställde inga fler frågor. Han var så hemlighetsfull. Efteråt fick jag veta att han passerade gränsen och blev gripen nästan varje gång. Men han tog det lugnt och satte sig och läste dikter när han blev gripen. De släppte honom varje gång.

Birgittas man hjälpte unga östtyskar att fly:
Piers under sändning för NBC vid Checkpoint Charlie i Berlin, juli 1962.
Foto: Privat

Hamnade i New Delhi

Piers hade engagerat sig för ett gäng unga östtyska män som grävde en tunnel under Berlinmuren som skulle ta dem till Västtyskland. Piers hade övertalat NBC att sponsra grävningen i utbyte mot rätten att dokumentera flykten. Kalla kriget rasade och händelsen blev politiskt sprängstoff när den avslöjades. Men då var de unga männen över på andra sidan.

– Piers ringde från Berlin en dag och sa: “Alla kom igenom!” Jag förstod ingenting. Vad pratade han om? Efteråt blev det ett jäkla liv. Kennedy ville inte att filmen skulle visas. Han var rädd för vad det skulle få för konsekvenser för omvärlden, och chefen för NBC hämtade banden. Men den visades så småningom ändå.

Efteråt blev Piers stationerad i New Delhi i Indien. Som en indirekt bestraffning, tror Birgitta, som följde efter med sonen. Piers reste runt i landet och rapporterade vid gränserna för NBC:s räkning. Ett år blev de kvar i Indien och Birgitta minns särskilt mötet med Dalai Lama, som hon träffade tillsammans med Piers.

– Vi satt på kuddar och han hade en tolk med sig. Jag minns att han var mycket rar och vänlig. Han hade precis flytt från Tibet, så det var innan han blev en världskändis.

Äktenskapet med Piers blev spännande och fartfyllt. Hans kommande dokumentationer kom också att bli omtalade och uppmärksammade. Han intervjuade alla celebriteter som fanns på den tiden och befann sig alldeles bakom Bobby Kennedy när han blev skjuten i samband med en presidentvalskampanj i Los Angeles.

Birgittas man hjälpte unga östtyskar att fly:
Piers i tunneln under Berlinmuren, december 1962.
Foto: Privat

Svåra förluster

I många år bodde de i Los Angeles tillsammans med Micke och Piers fem barn.

Piers fortsatte som reporter och ledde också ett eget program. Birgitta är van vid att arbeta hårt och började tidigt försörja sig själv. Redan som tonåring gav hon sig ut i världen och flyttade till London, där hon arbetade som barnflicka.

– Barnen var bortskämda, men jag spelade piano och sjöng för dem och det höll dem lugna.

Hon sjunger några rader ur Vi gå över daggstänkta berg med klar och vacker röst. Tonerna sitter där och Birgitta skrattar år komplimangen att hon har en fin röst.

– Jag har sjungit sedan jag var barn. Men nu är jag 85 och det har väl satt sina spår.

Birgitta gav aldrig avkall på sina egna drömmar och varvade familjelivet med studier och arbetade i många år med textilkonservering. Men hon har också mött motgångar. Största sorgen är förlusten av sonen Micke. Han var en konstnärsmänniska och bar på en sårbarhet.

I 20-årsåldern började han må psykiskt dåligt och Birgitta köpte en lägenhet i Uppsala och flyttade med honom till Sverige, där han fick den bästa vården. Birgitta pendlade mellan Sverige, England och USA, där Piers arbetade i perioder. När Micke dog sattes livet på paus.

Nästa svåra passage i livet kom när Piers insjuknade i cancer. Piers hade slutat att arbeta och tanken var att de skulle leva ett stillsamt liv i en by i England där de köpt ett hus.

Så blev det inte. Piers klarade inte kampen mot sjukdomen.

– Piers var så dålig och behövde hjälp hela tiden. Jag var med honom hela vägen, ända till slutet. Sista tiden låg jag på en madrass på golvet bredvid hans säng. Nu har jag förlorat både Micke och Piers.

Birgittas man hjälpte unga östtyskar att fly:
Birgitta har berättat om Piers hemliga arbete med tunneln under muren i boken Tunnel 29.

Lyckligt äktenskap

Efter Piers död 2004 flyttade Birgitta hem till Uppsala igen. Nu bor hon i en lägenhet i en fastighet som hennes pappa var med att bygga. De första åren som änka fortsatte hon att besöka vännerna i USA och England, men nu är det slut på resandet.

– Jag orkar inte längre, men jag har sett hela världen som flygvärdinna och är nöjd med det. Nu är jag alldeles för ostadig på benen och kommer inte ut så ofta.

Hon kan se tillbaka på ett långt och lyckligt äktenskap med den omtyckte och hemlighetsfulle Piers. Kärlekslivet var det inget fel på, säger hon på sitt otvungna sätt.

– Vi hade det väldigt fint tillsammans.

Dagarna ägnar hon åt att läsa och lyssna på musik. Hon prenumererar på tre dagstidningar som hon läser grundligt varje morgon.

– Men kistans lock har öppnat sig. Döden står och stirrar på mig, så är det, säger hon och tittar ut genom fönstret på trädkronorna utanför som börjat skifta färg.

När hon har möjlighet besöker hon kyrkogården där både Micke och Piers vilar.

– Jag och Piers var och cyklade här i Uppsala en dag, och när han såg omgivningarna sa han att han inte ville bli begravd i USA utan ligga under ett träd här i Uppsala. Så fick det bli. Jag ska också ligga där när det blir dags. Jag känner mig faktiskt glad när jag besöker kyrkogården. Jag tycker om att komma dit.

Scroll to Top