Sara Lövestam: “Jag kunde inte säga något om det utan att falla i gråt”

Sara Lövestam har nyligen kommit hem från Bokmässan i Göteborg när jag träffar henne. Med olust minns hon en annan bokmässa som ligger några år tillbaka i tiden. Under en middag med författarkollegor ställde en av personerna vid bordet den fråga som Sara minst av allt ville få: “Har du funderat på att skaffa barn?”

– Jag hade planerat att om den frågan kom skulle jag svara att jag helst inte ville prata om det. Min författarkollega nöjde sig dock inte med det svaret utan ifrågasatte varför jag inte ville prata om saken. Jag förklarade att det var ett känsligt ämne för mig men hon fortsatte påtryckningarna för att få mig att berätta och drog med sig de andra runt bordet i sina övertalningsförsök.

Till slut föll Sara till föga och berättade gråtande om sina fruktlösa försök att bli förälder.

– I utbyte fick jag en massa välmenande råd som jag helst hade sluppit. Det blir så konstigt när folk lägger sig i ens liv på det sättet. Det kändes mer eller mindre som ett övergrepp. Men det allra värsta var att nästa gång jag och författaren ifråga sågs låtsades hon inte ens om mig.

Det enda positiva med den obehagliga upplevelsen var att Sara kunde dra nytta av den i arbetet med boken Ljudet av fötter, den första delen i en trilogi med barnlängtan som ett centralt tema.

Är inte Monika

I romanen är det huvudkaraktären Monikas faster Kerstin som under en födelsedagsfest ställer de påträngande frågorna. Utan att låta sig avskräckas av brorsdotterns uppenbara ovilja att diskutera ämnet påminner hon 41-åriga Monika om att den biologiska klockan tickar och utgjuter sig om moderskapets storhet.

Vad fastern inte vet är att Monika tidigare samma dag har gjort sin fjärde IVF-behandling. Det första fröet till romantrilogin såddes redan för ungefär åtta år sedan då Sara var mitt uppe i försöken att få barn.

– Jag visste att jag ville använda mig av mina egna erfarenheter av att genomgå fertilitetsbehandlingar men eftersom jag inte ville skriva någon självbiografi utan en roman var det viktigt att separera huvudkaraktären Monika från mig själv och göra henne till en egen person. För att läsarna skulle kunna skilja på Monika och mig själv gjorde jag henne heterosexuell och gav henne en annan kropp än min men vi har också många andra olikheter, understryker Sara.

Med tiden har Saras motvilja mot att offentligt berätta om sin egen barnlöshet släppt.

– När jag befann mig mitt i det var det så traumatiskt att jag inte kunde öppna munnen och säga något om det utan att falla i gråt. Men jag hade en tillit till att det var en kris som så småningom skulle gå över och att jag när böckerna väl gavs ut skulle ha kommit vidare. Idag är det inte alls ett känsligt ämne för mig att prata om, även om jag fortfarande vill behålla vissa detaljer för mig själv.

Till detaljerna som Sara inte vill gå in på hör hur många IVF-försök hon genomgick och i hur många år hon försökte få barn. Däremot berättar hon gärna om hur hon som 29-åring inledde IVF-resan i övertygelse om att hon förr eller senare skulle nå fram till den föresatta slutdestinationen att få välkomna ett barn till världen.

– Ja, även om jag var beredd på att det kunde ta tid trodde jag att det skulle lyckas i slutändan. Och vet du varför? Det finns inga historier om människor som har tvingats ge upp sina drömmar om ett barn. I princip alla som berättar om sina fertilitetskamper i tidningar eller tv blev föräldrar till slut.

Saras förhoppningar stärktes av att en barnmorska förutspådde att hon skulle bli gravid inom ett år. Men varje månad kom den ovälkomna mensen som ett brev på posten. Efter att i åratal ha kastats mellan hopp och förtvivlan bestämde sig Sara för att sätta punkt för fertilitetsbehandlingarna.

– Jag avstod från att göra mitt sista landstingsfinansierade IVF-försök eftersom det blev för jobbigt känslomässigt. Processen tär på en och överskuggar allting annat. Att avstå det sista försöket var ett sätt för mig att återta kommandot över mitt liv. När jag väl kom fram till det beslutet kändes det som om en börda lyftes av mig.

Ingen livssorg

Många utgår från att ofrivillig barnlöshet per automatik innebär en livssorg. Det är en förenklad syn som Sara inte kan relatera till.

– Jag hade jättegärna velat ha ett barn men det är inte min högsta dröm i livet. Om någon skulle tvinga mig att välja mellan att kunna leva på mitt författarskap och att bli mamma hade jag nog faktiskt valt mitt författarskap framför att få barn. Idag kan jag till och med känna att det finns en stor frihet i att vara barnlös.

Sara konstaterar att hon aldrig har längtat efter att bära ett barn i sin kropp. Hennes längtan efter att bli förälder handlade snarare om att hon ville känna sig behövd, lära ett barn om världen och ge det redskap för att klara sig i vuxenlivet.

– När jag kunde sortera ut det blev det väldigt tydligt att jag kan få de där sakerna på andra sätt. Jag och min sambo är jätteinvolverade i min 3-åriga systerdotters liv. Därutöver åtar vi oss uppdrag som mentorer för ungdomar och är värdfamilj för amerikanska utbytesstudenter, där vi fyller en viktig funktion som hbtq-förebilder. Jag kan se en mening med att vi inte fick några biologiska barn eftersom vi tack vare det har utrymme att gå in i andra roller som gynnar mänskligheten precis lika mycket.

Stark frihetskänsla

Hur tufft det kan vara att växa upp utan homosexuella förebilder vet Sara av egen erfarenhet. När hon började förstå att det inte var killar utan tjejer som hon attraherades av hade hon inga äldre föregångare att spegla sig i, vilket medförde att hon länge levde i förnekelse.

– Jag försökte övertyga såväl mig själv som alla andra om att jag var straight. Sätten jag gjorde det på var ganska destruktiva. Bland annat försökte jag ha en pojkvän fast jag inte hade några känslor för honom.

– Det var som att gå runt och spela teater, samtidigt som jag var jätteskraj för vad som skulle hända om jag accepterade min läggning. Jag formulerade det inte ens i min dagbok, förutom en gång då jag skrev: “Ibland har jag funderat på om jag är lesbisk men nu när jag har en pojkvän vet jag ju att jag inte är det.”

Efter studenten valde Sara till slut att komma ut ur garderoben.

– Jag hade väntat mig att det skulle öppnas en avgrund under mig om jag började vara mig själv men istället var det helt odramatiskt. Det var ingen i min omgivning som reagerade negativt. Den absolut starkaste glädjen och frihetskänslan jag upplevt var när jag kom ut som lesbisk. Från det ögonblicket och flera år framåt var det som att jag flög.

Sedan tio år tillbaka lever Sara med sambon Annie som har fått vänja sig vid Saras romanfigur Monikas ständiga närvaro i deras liv.

– Jag har kunnat komma hem och säga: “Annie, visste du att Monika blev familjehemsplacerad när hon var 10 år?” “Nej, det visste jag inte, för hon lever bara i din fantasi”, har Annie påmint mig, berättar Sara med ett skratt.

Hade inga symtom

Superproduktiva Sara som gett ut 27 böcker på tolv år – romaner varvat med grammatikböcker – och så när blivit lite blasé inför boksläpp, såg som aldrig förr fram emot utgivningen av den första delen i trilogin om Monika. Men till hennes stora besvikelse blev i stort sett hela den planerade marknadsföringskampanjen kring boken tvungen att ställas in. Ett par månader före utgivningen fick Sara veta att hon var sjuk i cancer.

Fast “sjuk” är egentligen ett uttryck som hon värjer sig mot.

– Jag kände mig inte det minsta sjuk utan var tvärtom i mitt livs bästa form när det plötsligt ringde en läkare och sa: “Du har livmoderkroppscancer och ska genomgå en bukoperation där livmodern och äggstockarna avlägsnas, vilket innebär att du kommer att kastas in i klimakteriet. Sedan kommer du att få cellgifter i två månader och därefter strålbehandling.” Det kändes jättekonstigt att få det beskedet med tanke på att jag inte hade några som helst symtom.

Sara håller med om att det är något av ödets ironi att hon fick cancer i just livmodern. Om det finns något samband mellan cancern och svårigheterna att bli gravid går inte att klarlägga och kanske spelar det så här i efterhand inte heller någon roll.

Desto större vikt fäste Sara till en början vid sin prognos. Efter att tumören tagits ut och analyserats fick hon veta att cancern hunnit sprida sig till en lymfkörtel och att hon därmed befann sig i stadium tre av fyra. Genast började hon grotta ner sig i statistik kring hur höga hennes överlevnadschanser var.

– Jag har visat mig vara en sådan patient som vill ha all information som går att få. I början gick jag runt i en overklighetsbubbla och var hela tiden plågsamt medveten om att jag kunde dö men nu har jag tack och lov kommit ur den bubblan. De närmaste åren kommer jag att gå på täta kontroller som jag givetvis hoppas inte kommer att visa några förändringar. Skulle de göra det får jag ta det då.

Fått mycket omtanke

I samband med undersökningarna råkade hon ut för ett skrämskott. En fläck upptäcktes på levern. Om det ville sig illa kunde det vara en meta-stas, vilket i så fall drastiskt skulle minska chansen till överlevnad. Sara kallades till en ny undersökning där en läkare sammanbitet klämde på hennes revben en lång stund innan han ursäktade sig och försvann ut.

– Han var borta i minst fem minuter. Jag låg kvar på britsen, tittade i taket och frågade mig om det här var början på slutet av mitt liv. Läkaren kom tillbaka med en kollega som också höll på och klämde och tittade på ultraljudsbilderna en lång stund. Då hon till sist konstaterade att det var ett ofarligt hemangiom blev jag överlycklig.

I slutet av juli avslutades Saras behandling. När hon med spänstiga steg kommer hastande till vårt möte ser hon ut som hälsan själv. Att hon tagit sig igenom sjukdomstiden med konditionen i behåll tackar hon sitt målmedvetna rehabiliteringsschema för som bland annat har innefattat en promenad varje dag. På det mentala planet har hon burits fram av stödet från såväl sina närstående som sin trogna läsekrets.

– Jag har alltid brytt mig om mina läsare eftersom det är de som gör mitt författarskap. När jag fick cancer visade det sig att omsorgen var ömsesidig. Folk har kommit med uppmuntrande ord och skickat mig alltifrån nagellack till kökshanddukar och T-shirts med olika upplyftande budskap, vilket har fått mig att känna mig lite bortskämd. Det är inte alla som går igenom något sådant här som möts av så mycket omtanke.

Innan vi skiljs åt frågar jag om sjukdomstiden har fått Sara att omvärdera någonting i sitt liv.

– Ja, faktiskt. Tidigare har jag levt för att bunkra och spara inför framtiden men det har jag slutat med. Jag vill gärna bo i ett hus och ha höns. Förut ville jag vänta med det tills jag hade sparat ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett hus. Idag resonerar jag att det är bättre att jag tar ett banklån så att jag kan realisera den drömmen redan nu. Så sent som i morse lade jag och min sambo ett bud på ett hus som vi spanat in. Det hade vi nog inte gjort om det inte varit för cancerdebaclet.