Anna Breitholtz Monsén om utmattningen: “Jag kom inte ihåg vilken förskola barnen gick på”

Under några år skedde ett antal saker som gjorde henne tröttare och tröttare. Det byggde på
– och det tärde.

– Min pappa blev sjuk i cancer. Min man var med om en olycka – vi visste inte om han skulle överleva. Jag jobbade som marknadschef, vilket var krävande och vi hade länge kämpat med barnlöshet och gått igenom flera missfall.

Anna Breitholtz Monsén, som då allt detta inträffade bodde i Stockholm, gör en kort paus men fortsätter:

– Till slut kom den fantastiska nyheten att jag var gravid. Men jag blev väldigt dålig och dessutom megagravid då vi väntade tvillingar. Så fort jag reste mig svimmade jag. Och bara några dagar efter att pappa fått se tvillingarna på ultraljudsbild dog han. Mitt i allt dog även vår katt … Det kan tyckas som en liten grej, men han hade varit vår bebis under de jobbiga åren då alla andra fick barn.

Vi träffas i Skåne dit Anna och familjen flyttat. Flyttlasset gick efter makens olycka, men innan Anna insett att hon själv var sjuk. Hon tog med sig Stockholmsjobbet till Ängelholm och fortsatte att köra på. Efter föräldraledigheten höll det i ungefär ett år, men sedan blev Anna sjukskriven. Då hade även hennes svärfar dött i cancer.

Fick dra i nödbromsen

– Jag började tappa minnet. När jag skulle hämta barnen visste jag inte vilken förskola de gick på. Jag fick dra i nödbromsen. Fast jag tänkte att jag blir borta en månad eller två. Först när jag stannade upp insåg jag hur dålig jag var.

Anna berättar att hon redan när hon var ung, runt 25 år, blev utmattad.

– Jag jobbade på reklambyrå och levde livet, men pang så var väggen där. Det blev för mycket av allt. Efter det var jag noga med att ta hand om mig själv, men kanske är man lite ömtåligare om man redan varit med om det en gång. Andra gången det hände handlade det nog mer om traumabaserad utmattning och sömnbrist. Tvillingarnas första två år sov jag max fyra timmar per natt.

Anna beskriver när hon vid ett tillfälle var hos frisören. Allt ljud, både från fönar och människor, gjorde det svårt för henne att ens orka sitta upp.

– När jag sedan gick ut från salongen visste jag plötsligt inte var jag befann mig eller hur jag skulle ta mig hem. Det gjorde mig både orolig och rädd: “Hur allvarligt skadad är min hjärna?” Jag gick in på närmsta fik och satt där tills jag kunde orientera mig.

Det kändes svårt att som högpresterande inse att hjärnan inte längre fungerade. Hon kunde inte skriva, hon kunde inte läsa.

– Men jag accepterade det ganska snabbt. “Okej, jag är sjuk, nu får jag lov att vila, mitt jobb är att se till så att jag mår bra igen.” Jag har förstått att acceptans är viktigt, många som blir sjukskrivna kämpar med det länge.

Anna är uppvuxen i Kramfors och maken är från Ängelholm. Det var på så vis familjen hamnade i den skånska kuststaden. Närheten till havet och naturen blev en viktig del av Annas läkning.

– Men man kan nog säga att vändpunkten kom när jag bestämde mig för att lyssna på mitt hjärta, när jag bestämde mig för att försöka skriva en bok. Jag sa upp mig från Stockholmsjobbet – det var en stor lättnad men samtidigt läskigt.

Nutid och dåtid

Redan som barn var Anna, som hon själv uttrycker det, en boknörd.

– Mest läste jag Fem-böckerna, Hemliga sjuan och hästböcker. Jag skrev 7 år gammal egna noveller. Nu hör deckarförfattarna Jo Nesbø och Camilla Grebe till mina favoritförfattare. När jag bestämde mig för att göra ett försök att börja skriva igen hade jag i många år drömt om att skriva just en deckare. Men jag hade parkerat den drömmen eftersom jag varken kunde läsa eller skriva när jag blev utmattad.

– Men jag tänkte: “Livet är för kort, gör jag det inte nu så kommer jag aldrig att göra det.” När jag började må bättre hade flera karaktärer redan poppat upp i huvudet. Jag satte mig och skrev men till en början med väldigt låga krav på mig själv.

Resultatet blev Stranden, en kriminalroman som utspelar sig både i nutid och på 80-talet, och där hu­vudkarak­tären är den före detta polisen Lina Lantz som planerar att börja ett nytt liv i samhället Sandinge, en fiktiv plats i Skåne.

– Lina är inte baserad på mig men hon går sin egen väg och det kan jag känna igen mig i. Jag var syntare på 80-talet. Vikten av att gå sin egen väg är lite av en röd tråd i boken och även i mitt liv, säger Anna.

Ytterligare en betydande karaktär i Stranden, som beskrivs som en deckare med både värme och mörka undertoner, är Linas egensinnige morfar. I honom finns inslag av Annas farmor.

– Farmor sa vissa humoristiska grejer som morfar i boken hade kunnat säga. Det är något speciellt med kontakten mellan mor- och farföräldrar och barnbarn.

Anna tystnar ett ögonblick.

– Många gånger undrade jag om jag skulle orka, om jag skulle hinna – men jag klarade det. En dröm har gått i uppfyllelse. Jag känner mig harmonisk. Det var en delseger bara att få ihop den. Från att inte ha kunnat läsa och skriva … Efter allt jag varit med om hade jag slutfört ett projekt, det klarar man inte när man är utmattad – det kändes stort. Att bli utgiven var en otrolig belöning. Men det kändes också lite rättvist efter alla år av elände.

 

Hittar kraften i naturen

Planen är att skriva åtminstone två böcker till om Lina Lantz. Anna har ett så kallat flerbokskontrakt.

– Jag känner ett större lugn nu, jag är på rätt plats. Tidigare drömde jag om något annat – det var det här jag gick och tänkte på. Men det är ett evigt balanspusslande, att ta hand om sig själv och inte jobba för mycket. Att hitta en lagom nivå kan vara svårt i praktiken även om man vet i huvudet vad man ska tänka på. Det roligaste som finns är att vara inne i skrivandet. Jag försöker i alla fall vara noga med att inte lägga flera tuffa saker i rad, saker som kräver mycket energi. Även sömn och möjlighet till återhämtning är viktigt. Till andra utmattade skulle jag vilja säga: “Ge inte upp, det kommer att bli bra – det finns något bättre efter men man måste låta det ta tid.”