Läkaren Karin om pandemin: Tur vi inte visste hur hemskt det skulle bli

Att bli läkare var inget som Karin Hildebrand drömde om som barn. Hennes pappa är matematiker och hennes mamma språklärare. Karin gick naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, sedan sökte hon alla möjliga utbildningar inom en lång rad olika områden. När hon kom in på läkarutbildningen kändes det rätt.

– Jag hade nog inte vågat hoppas. Så först när jag kom in blev det så tydligt att det var just det här jag ville. Sedan dess har jag inte tvekat en sekund, säger Karin när vi ses en ovanligt kall dag i en blommig Stockholmspark.

Ett par veckor in i sin AT (Allmäntjänstgöring) förstod Karin att ansvaret som läkare ibland är övermäktigt.

– Vid några tillfällen tänkte jag att jag inte skulle palla. Små felaktiga beslut kan få förödande konsekvenser. Men där i början betydde det oerhört mycket att ha äldre kollegor som stöttade och stod bakom de beslut man tog. Så är det än idag, menar Karin som nu har 20 års erfarenhet.

– Ansvarskänslan, att ha en annan människas liv i sina händer, är den tuffaste delen i mitt yrke. Men jag har insett vikten av att inte ta alla beslut själv. Ibland måste man bolla med kollegor eller kanske med läkare på andra sjukhus.

En dag i taget

Karin tycker det är för tidigt att säga hur pandemin påverkat henne som person.

– Vi är fortfarande mitt i en kris. Även om det inte är lika kaosartat som förra våren är vi långt ifrån ur den. Jag är glad att vi inom vården inte visste då hur länge pandemin skulle pågå. Det hade blivit alldeles för övermäktigt. Vår överlevnadsstrategi har hela tiden varit att ta en dag i taget, säger Karin.

Och kanske är det just detta, att leva i nuet, som hon blivit bättre på tack vare pandemin.

Karin minns hur hon, strax innan pandemin nådde Sverige, kom hem från en träningsresa utomlands. Hon hade haft några turbulenta år.

Sex år tidigare hade Karin skilt sig från sina barns pappa och hon bar på en känsla av sorg och misslyckande.

– Det blev en omställning att plötsligt bara ha våra döttrar varannan vecka. Och i min dubbla roll på jobbet som både IVA-läkare på Södersjukhuset och som donationsansvarig för Stockholm och Gotland kände jag mig rätt slutkörd, både fysiskt och psykiskt. Men så åkte jag iväg på semester för första gången utan mina barn, och kände att jag fick ny kraft. Den betydde massor för mig på flera olika plan. Utan den resan vet jag ärligt talat inte om jag hade varit så väl rustad för det som sedan väntade.

När var det som allra tuffast för er i vården?
– Jag skulle säga att det nästan var värst precis innan allt drog igång. Vi kände en enorm ångest för vår beredskap. Skulle vi ha plats för alla? Hade vi tillräckligt med läkemedel och utrustning? Detta i kombination med att det faktiskt var en helt ny sjukdom vi hade framför oss skapade stor oro. Därefter var det utan tvivel värst i mars, april. Kurvan pekade ständigt uppåt och ingen visste när toppen skulle vara nådd. Jag arbetade 70 timmar i veckan och sprang på larm konstant.

Hur reagerade dina döttrar på detta?
– Redan från början gjorde jag klart för dem att det är en mycket speciell tid. Jag förklarade att de måste ta ansvar på ett helt annat sätt framöver och att det kommer bli mer hämtmat än tidigare.

Att leva så nära döden, hur påverkar det dig?
– Jobbar man på intensiven så finns döden där hela tiden. Men nu under pandemin har det varit en helt annan volym. Vanligtvis brukar man ha möjlighet att träffa de anhöriga flera gånger, nu var det på grund av smittrisken inte lika lätt. När det var som värst avled människor utan att ha sina anhöriga nära. Det har varit det absolut svåraste. Det som skiljer covid-19 från andra dödliga sjukdomar är att man kan vara väldigt sjuk men samtidigt så vaken och närvarande. De flesta som är sjuka i svår covid har varit klara i huvudet och kunnat föra samtal, men deras lungor har varit för sjuka för att kunna syresätta blodet.

Kan man som läkare stänga av känslorna?
– Det finns nog de som kan. Men jag tänker att den dag jag blir en robot och inte känner med mina patienter eller deras anhöriga ska jag inte längre jobba som läkare. Samtalet är bland det viktigaste för mig. I början, när jag skulle prata med mina patienter genom visir och skyddskläder kände jag att så här går det inte att jobba. Det gick inte att se varandras känslor eller reaktioner. Allt det som jag känner är viktigast i mitt yrke, kontakten med människor, föll bort. Det blev som en barriär mellan mig och de sjuka.

Har du själv varit patient?
– Nej, jag har varit väldigt förskonad. Däremot blev en av mina döttrar väldigt sjuk för några år sedan. Jag kan säga att då blev jag väldigt mycket förälder och väldigt lite läkare. Känslorna tog över.

Tror du att det är lättare att känna empati för sina patienter om man själv gått igenom något svårt?
– Inte nödvändigtvis. Visst kanske man kan få ökad förståelse eller empati om man själv levt nära eller intill döden, men jag är fast övertygad om att man kan känna empati oavsett. Jag tror att vi alla människor möts av motgångar någon gång. Ålder adderar inte enbart rynkor utan även olika erfarenheter, som i sin tur ger ökad förståelse för andra människor.

Vad är roligast med ­läkaryrket?
– Nerven och den direkta patientkontakten. Att hitta ett sätt att kommunicera på som också är begripligt.

Hur kommer det sig att du blev så synlig i media?
– Haha, det var inget genomtänkt beslut. När jag fick frågan befann jag mig i en situation där jag kände panik över vart pandemin skulle föra oss. Man fick höra om en massa kurvor och statistik, men vi inom sjukvården tyckte att det var något som inte kom fram till den stora massan. Jag insåg att vi behövde göra något själva och när jag sa ja till att vara med i Aktuellt på SVT kände jag att det handlar inget alls om mig utan enbart om att beskriva vår verklighet och göra den mer begriplig. Jag såg det på något sätt som en skyldighet, en medborglig plikt.

Hur kändes det att plötsligt få så mycket uppmärksamhet?
– Ja hjälp, det var väldigt chockerande. Jag fick så mycket meddelanden på sociala medier att jag inte ens hann läsa allt, 99 procent var fina och positiva ord, men på grund av några mer obehagliga sms fick jag skaffa hemligt telefonnummer. Verkar vara något man måste räkna med så fort man råkar sticka ut hakan lite.

Och så blev du utsedd till Årets svensk. Hur känns det?
– Det är såklart jättekul. Jag har bara varit mig själv och jag är naturligtvis stolt över att kunna representera sjukvården så här. Men priset går till hela vården. Jag kan inte ta åt mig äran utan råkade bara vara en av flera röster utåt.

Har du själv fått covid?
– Ja, men jag klarade mig nästan ända fram. Jag jobbade tätt intill de svåraste sjuka i många månader, men sedan blev jag smittad av min kille! Både Viktor och jag blev ganska lindrigt sjuka. Men jag tappade luktsinnet totalt och det har inte kommit tillbaka helt och hållet än.

Var du själv rädd att dö?
– Nej, jag är 46 år, normalviktig, kvinna och har inga underliggande sjukdomar. ­Risken att jag skulle dö var väldigt liten. Däremot kunde jag känna en oro över att jag skulle få långvariga symtom.

Finns det något detta ­fruktansvärda år som gett dig glädje?
– Ja, barnen såklart! Och Viktor. Han jobbar själv inom vården och har stor förståelse för att jag jobbar väldigt mycket. Min bästa väninna gör mig lycklig, hon och jag har ett ständigt pågående samtal. Men jag ska också säga att jag varit och är väldigt tacksam över mitt jobb. Jag har det som många saknat under den här perioden. Jag får gå till en arbetsplats som känns meningsfull, jag har en inkomst så jag kan försörja mina barn och tack vare mina kollegor får jag ändå den sociala kvoten fylld. Det finns så många som blivit utan allt det där och som har det så mycket värre än jag.

Att bli kär igen, vad betyder det för dig?
– Jag hade såklart hoppats på att få träffa någon ny man, men man kan ju aldrig veta. Jag blir väldigt glad av att få vara så här kär. Just under den här tuffa tiden, mitt under en pandemi, känns det väldigt privilegierat.

Vad fastnade du för hos ­honom?
– Vi har roligt ihop! Och så är han smart, intressant och har en god självkännedom. Det är egenskaper som jag attraheras av.

Har du kommit över ­skilsmässan nu?
– Vet inte om jag någonsin gör det helt och hållet. Jag ser skilsmässan som ett misslyckande. När man gifter sig är ju inte intentionen att man ska gå skilda vägar. Och extra ont gör det när det finns barn inblandade. Jag har ­upplevt det som obeskrivligt jobbigt att gå igenom en ­skilsmässa. Det är så många som är inblandade och så många känslor att ta hänsyn till. Men nu är vi ute ur det mest smärtsamma.

Vad gör du en ledig dag?
– Jag tycker om att ge mig ut på löprundor. De behöver varken vara snabba eller långa, jag ser de där turerna som meditation och de är verkligen superviktiga för mig. Under dessa turer kan jag landa i mig själv.

Vad har du för framtids­drömmar?
– Ärligt talat så har jag ­jobbat så mycket under det ­senaste året att jag inte haft tid för drömmar. Men i sommar är min ambition att ändra på det. Jag behöver få drömma igen.

Vad brukar du göra ­under din semester?
– Hänga i Stockholms ­skärgård. Tidigare i livet tillbringade jag många somrar på Österlen. Men under de senaste åren har vi gjort allt möjligt, både innanför och utanför ­Sveriges gränser.

Hur ska du fira din ­semester i år?
– Än så länge har vi bestämt att vi ska tillbringa en vecka på Gotland och en vecka i mina föräldrars hus i Stockholms skärgård. Mer än någonsin tidigare känner jag att jag behöver tiden med mina döttrar. Om de vill hänga med mig eller med kompisar i ­sommar är en annan fråga.

Ditt första sommar­minne?
– Åh, mina barndoms ­somrar brukade vi alltid åka till Västkusten. Som jag älskade att hänga vid havet och klipporna där.

Favoritsysselsättning på sommaren?
– Paddla, springa och vara aktiv på olika sätt varvat med att sitta i skuggan av ett träd och lyssna på någon sommarpratare i radion eller läsa en bra bok.

Favoritmaten under sommarmånaderna?
– Grillat!

Därför blev Karin Årets svensk

Karin Hildebrand, IVA-­läkare vid Södersjukhuset i Stockholm, har utsetts till Årets svensk 2020 av nyhetsmagasinet Fokus.

“Under ett år då litet annat än covidpandemin fått plats i offentligheten stod hundratals undersköterskor, sjuksköterskor och ­läkare inom intensivvården i det främsta ledet i kampen mot viruset. Pressade av skoningslösa arbets­tider, utrustningsbrist och ofullständig information tog de egna initiativ, använde sitt professionella och medmänskliga omdöme och uppvisade en ­övermänsklig uthållighet.

En av dessa tog sig också tid att berätta offentligt om arbetet och om de ­brister som gjorde ­uppgiften än svårare.

Årets svensk är IVA-läkaren Karin Hildebrand”, skriver juryn i sin motivering.