Suzan var nära att dö av covid-19 – skrev avskedsbrev

Det mörka håret har växt ut igen, det fattas bara några procent av lungkapaciteten och hon känner på nytt smaker och dofter.

Det har tagit nästan ett år men nu är Suzan Bozovic så gott som helt fri från sviterna efter den svåra covid-19 hon drabbades av förra våren.

– Jag kan fortfarande omotiverat känna doften av cigarett- och brandrök. Där har det blivit någon störning men annars har luktsinnet kommit tillbaka och jag känner hur maten smakar, säger hon.

Vi träffar Suzan i ett inglasat uterum på ett kafé i hennes hemstad Falkenberg. Trots att hon har antikroppar och inte personligen behöver vara rädd för coronaviruset är hon mycket försiktig och noga med att följa restriktionerna.

Dels av hänsyn till andra, eftersom hon inte kan vara säker på att hon inte skulle kunna bära på smittan, dels för att föregå med gott exempel. Det sistnämnda är viktigt för henne i hennes yrkesroll som fältassistent i Falkenberg där hon dagligen möter många ungdomar.

– Jag blir upprörd när jag ser att folk inte följer restriktionerna. Hur svårt kan det vara att hålla avstånd till varandra? Vi har i Sverige ingen hård lockdown som i många andra länder utan frihet under ansvar.

Det hon drabbades av i maj förra året önskar hon att ingen annan människa ska behöva uppleva. Hon var ytterst nära att ge upp och släppa greppet när det var som värst.

Febern gick inte ner

– Jag minns det väl. Det var när de försökte väcka upp mig efter att jag legat nersövd i fyra dygn för att se om jag kunde andas själv. Då kände jag dödsångest eftersom jag inte fick luft.

Suzan insjuknade i covid-19 den 7 maj förra våren. Hon förstod själv att hon smittats av coronaviruset när hon fick en envis torrhosta.

– Jag vet inte när och var jag smittades. Jag träffar mycket människor både i mitt arbete som fältassistent och privat så det kan ha skett var som helst.

Hon var till en början inte särskilt orolig för sitt eget liv trots att rapporterna duggade tätt om människor som blev allvarligt sjuka och dog av sjukdomen.

– Jag tillhörde inte någon högriskgrupp och kände mig i ganska bra form. Visserligen hade jag gått igenom en höftledsoperation ett halvår tidigare och mitt blodtryck hade varit högt men jag hade börjat jobba igen och skulle sluta med blodtrycksmedicinen. Jag var inte heller extremt överviktig.

Därför kurerade hon sig i lugn och ro själv hemma i lägenheten i sällskap med katten Missy.

– Men när febern inte ville ge med sig efter en vecka ringde jag 1177. En ambulans kom hem till mig och min syresättning mättes men det såg inte alarmerande ut och jag fick vara kvar hemma med beskedet att ringa igen om jag skulle må sämre.

Under tiden förberedde hon sig så gott hon kunde. Hon packade en väska, ringde sin familj och berättade att hon troligen hade covid-19 och såg till att någon kunde ta hand om hennes katt om hon blev inlagd på sjukhus.

Två dagar senare var hon tvungen att ringa efter en ambulans och hon fördes till epidemiavdelningen på sjukhuset i Halmstad. Hennes tillstånd hade blivit mycket sämre. Hon hade svårt att andas och blev andfådd vid minsta ansträngning.

Brev till familjen

Trots det var Suzan inte särskilt orolig.

– Jag trodde att det skulle räcka med att jag fick hjälp att andas med hjälp av syrgas under några dygn.

Det gjorde det inte.

– Jag upplevde inte själv att jag blev sämre men efter ett dygn flyttades jag över till infektionsavdelningen. Där behandlades jag med en annan, mer kraftfull form av syrgas och läkarna sa till mig att om inte det skulle vara tillräckligt skulle jag flyttas till intensivvårdsavdelning för att sövas ner och läggas i respirator.

I ett dygn vårdades Suzan på infektionen. Sedan bedömde läkarna att hon behövde intensivvård. Hon fördes över till IVA och där vårdades hon i fyra dygn med syrgas men hennes tillstånd förbättrades inte.

– Det var fruktansvärt. Det kändes som om jag hela tiden hyperventilerade. Till slut kände jag själv att det inte gick. Jag sa till personalen på infektionen att jag inte kunde andas och att de var tvungna att hjälpa mig.

En halvtimme innan hon sövdes ner och kopplades till en respirator fick Suzan en penna så att hon kunde skriva ner ett avskedsbrev till sin familj. Hon har inte kvar brevet men minns att hon skrev:

“Nu kommer de att söva ner mig och lägga mig i en respirator. Det vill jag själv också eftersom jag inte kan andas själv längre. Det kommer att gå bra. Vi ses snart. Älskar er!”

Det sista Suzan minns innan hon blev nersövd var att en sjuksköterska med tårar i ögonen ringde upp hennes mamma och läste upp brevet.

Suzan låg nersövd och andades med hjälp av en respirator i sammanlagt nio dygn. Det gjordes försök att väcka henne genom att man minskade på dosen sömnmedel, bland annat vid det tillfället då hon minns att hon fick sin svåra dödsångest.

– Trots att man är nersövd så är sinnena aktiva. Därför kan man uppfatta ljud och andra intryck. Jag minns att sjuksköterskorna pratade med mig när de till exempel skulle borsta mitt hår, berättar hon.

– Jag hade även hallucinationer och mardrömmar. Men inte lika jobbiga som jag hört andra covidsjuka berätta om.

Hem efter 20 dagar

Först den 28 maj kunde respiratorn kopplas bort. För Suzan var det en omtumlande upplevelse att komma tillbaka till livet.

– Det var surrealistiskt. Jag var som ett barn på nytt. Jag kunde i början varken prata eller äta själv. Allt jag åt smakade som papper med salt på eftersom jag förlorat lukt- och smaksinnena.

Suzan tappade flera kilo i muskelmassa och kunde den första tiden efter att hon väckts inte ens sitta upprätt utan stöd. Dessutom förlorade hon hälften av sitt långa hår.

Men Suzan kämpade för att få komma hem snabbt. Utomhus var det vid den tiden 30 grader varmt och full sommar och hon ville inte stanna kvar på sjukhuset längre än nödvändigt.

– Jag mer eller mindre skrev ut mig själv. Läkarna gick med på det eftersom jag själv ordnat med trygghetslarm och att vårdcentralen på Falkenbergs vårdcentral precis utbildat en rehabgrupp för coronapatienter. Jag blev deras första patient.

Suzan kom hem i rullstol efter 20 dygn på sjukhuset. Hon kämpade för att snabbt kunna gå med kryckor och redan efter en vecka kunde hon släppa även dem.

– Det var små, små steg men jag blev hela tiden bättre. Efter två månader kunde jag gå normalt igen.

Sedan slutet av september är hon tillbaka på sitt jobb på heltid.

Hennes nära döden-upp-levelse har även förändrat Suzans syn på livet.

– Nu vill jag bara göra det som är viktigt för mig. Jag hanterar min tid bättre och slösar inte med den på samma sätt på det som inte känns viktigt.