Andreas räddade livet på sin egen pappa: “Jag ropade hans namn men han svarade inte”

När Andreas Akterhag precis var nyutbildad sjuksköterska sökte han arbete på hjärtintensiven på Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm. Eftersom det är svårt att hitta i huvudstaden bad han pappa Bengt skjutsa honom dit. Det var på måndagen i påskveckan i fjol.

Bengt var nyfiken på hur det såg ut inne på sjukhuset och följde med Andreas. Han fick dock inte följa med in på avdelningen utan skulle vänta i korridoren.

Plötsligt kände sig Bengt illamående.

– Jag gick ut för att ta en nypa frisk luft. Då blev jag yr och gick till bilen. Jag blev så trött att jag fällde ned sätet för att vila. Jag måste också ha öppnat sidofönstren för att få frisk luft. Det är ungefär så mycket som jag minns innan jag försvann bort, berättar Bengt.

Läpparna var blå

När Andreas var klar fick han inte gå ut samma väg som han kommit in eftersom avdelningen var uppdelad mellan coronapatienter och hjärtpatienter.

– Jag kom ut på andra sidan sjukhuset. Därifrån hittade jag inte tillbaka till korridoren där jag lämnat pappa. Jag ringde på samtliga hans tre telefonnummer men fick inget svar.

Han märkte dock att han befann sig på den gata de kört in på tidigare och följde den. Bilen stod parkerad på andra sidan gatan och det kändes som att något var fel när solljuset reflekterade på sidorutorna. Han gick närmare och såg att rutorna var nervevade en bit.

– När jag gick ännu närmare såg jag att förarsätet var nedfällt och där låg pappa.

Andreas sjuksköterskeblick konstaterade snabbt att Bengts läppar var blå och att bröstkorgen inte rörde sig.

– Jag försökte få upp bildörren men den var låst. Då ropade jag på hjälp, en kvinna i närheten rusade till. Jag lyckades få in handen genom den öppna springan vid sidorutan och pressade ned den så att det knakade. Då fick jag tag i handtaget och kunde öppna dörren.

Han agerade så som han har lärt sig att göra när det är livsfarligt läge.

– Jag ropade hans namn men han svarade inte. Min första tanke var att få ut pappa ur bilen men han var för stor så det gick inte. Kvinnan som kom rusande sa att vi skulle göra hjärt-lungräddning och jag upprepade: “Vi gör HLR.” Precis så som jag lärt mig på utbildningen. Just då agerade jag som en robot och stängde av alla känslor.

Andreas jobbade febrilt med att göra hjärtkompressionerna medan kvinnan blåste in luft.

– När jag hade gjort 30 hjärtkompressioner och vi skulle byta kände jag tårarna i ögonen. Känslorna fanns där fast jag hade stängt ute dem. “Du lämnar mig inte nu, pappa”, minns jag att jag sa innan jag började med inblåsen.

En lättnadens syn

En man som suttit i en bil strax bakom hade larmat ambulans. Eftersom de befann sig intill sjukhuset tog det bara några minuter innan den kom.

– Jag hade då ett rejält adrenalinpåslag och fick in en arm under pappa och tillsammans med kvinnan drog jag ut honom ur bilen så att ambulanspersonalen kunde ta över.

Då kom alla känslorna som en storm på öppet hav.

– Benen bar mig inte längre. Jag hyperventilerade och kände paniken. Det var min pappa som låg där på båren! Jag minns att jag fick hjälp att förflytta mig till bilen och kvinnan som hjälpt mig hade tagit min telefon. Plötsligt pratade jag med mamma och jag berättade vad som hänt och att jag inte visste hur det skulle gå med pappa. Jag minns att hon sa att hon skulle sätta sig i bilen direkt och köra till Stockholm.

Medan ambulansen körde runt byggnaden sprang ­Andreas in samma väg som tidigare och kom till akuten.

Efter en stund fick han se en glad syn. Personalen kom ­rullande med en bår – där låg hans pappa och han var ­vaken.

– Pappa levde! Där och då kände jag mig oerhört lättad. Då kunde jag släppa taget fullt ut.

De hann byta några ord och Bengt berättade att han hade ont i bröstkorgen.

– Det var efter mina hjärtkompressioner, man måste ta i ordentligt när patienten har ett mjukt underlag under sig. Förlåt pappa, säger Andreas med ett lätt skratt.

Pappa Bengt ler.

– Det gjorde absolut ingenting, brutna revben läker ihop. Det var tack vare din snabba insats som jag både överlevde och klarade mig utan hjärnskador.

Andreas mamma Anna och hans lillasyster Felicia anlände en stund senare.

Andreas kunde leverera den goda nyheten att Bengt levde och mådde bra.

Efter två dygn var Bengt så stabil att han flyttades till sjukhuset i Västerås och ett par dagar senare, på långfredagen, fick han komma hem.

Det som orsakat hjärtstilleståndet var ett medfött fel som gör att hjärtat slår orytmiskt och kan stanna.

– Jag fick en dosa inopererad som håller koll på hjärtrytmen, berättar Bengt som även hann bli sjuk i corona innan han blev riktigt frisk och kunde börja arbeta igen.

Ser sig inte som hjälte

– Jag är dig evinnerligt tacksam för det du gjorde, säger han och tittar på Andreas som var nominerad till Årets vardagshjälte i Västerås för att han räddat sin pappas liv.

Själv ser han sig inte som en hjälte.

– En hjälte är en människa som agerar osjälviskt för att rädda en annan människa. Jag agerade i högsta grad själviskt eftersom det var min egen pappa och honom ville jag absolut inte förlora.

Bengt är själv utbildad sjuksköterska och Anna är undersköterska så hemma runt matbordet har vård alltid varit ett stående diskussionsämne.

– Men då har det handlat om hur vi ger vård till andra människor. Vi har aldrig funderat över att hamna i en situation där en i vår familj ska rädda livet på en familjemedlem.