Tack för att du ville bli min mamma!

Svenskläraren Ing-Mari Mårtensson såg sin elev Eid komma gående i skolkorridoren med gråblekt ansikte och skräckslagen blick. När hon fick höra att han hotades av utvisning, tog hon ett beslut som ingen i familjen har ångrat.

Ing-Mari Mårtensson

Ålder: 53 år.

Familj: Maken Pär, 57 år, dottern Emelie, 27 år, Eid Mohammed.

Bor: Hudiksvall.

Gör: Lärare i svenska som andraspråk.

Eid Mohammed

Ålder: 16 år.

Familj: Ing-Mari, Pär och Emelie i Sverige. I Pakistan: Mamma Jan Bibi, syster Hawa och lillebror Manzoor Hussein. (Pappa Mohammed Ibrahim är försvunnen sedan åtta år.)

Bor: Hudiksvall.

Gör: Asylsökande.

Hej Stefan Löfven, Jag vill berätta för dig om min lillebror.

 Så börjar brevet från Emelie Mårtensson, där hon vädjar till statsministern att han ska stoppa utvisningshotet mot 16-årige Eid Mohammed.

“De skickar honom i döden, Stefan”, skriver hon.

Hennes Eid är en av alla de som har färdats långväga ifrån för att komma till tryggheten.

Eid berättar att han och de andra flyktingarna grät och darrade av skräck, när de satt i den lilla gummibåten på det stora, mörka, stormiga havet på sin väg från Turkiet till Grekland.

– Jag hade aldrig sett ett så stort vatten förut och jag kunde inte simma, vi var livrädda och trodde att vi skulle dö allihop, säger Eid.

Tack för att du ville bli min mamma!

Pär och Ing-Mari hade ett rum tomt sedan dottern Emelie flyttat till Stockholm. Där bor nu i stället Eid.

Eid och hans nya familj, Ing-Mari och Pär Mårtensson bor i Hudiksvall och storasyster Emelie bor och studerar i Stockholm.

– Det känns som vi har växt ihop under den här tiden, det har blivit många kramar och mycket gråt. Eid flyttade inte bara in i lägenheten utan även i våra hjärtan. Han är våran pojk, säger Ing-Mari.

 

Utan mat i 38 timmar
Under en del av resan gömde sig Eid under en lastbil. Han satt i skräddarställning och höll sig fast krampaktigt i 38 timmar, utan mat och vatten. Han var livrädd för att släppa taget och bli överkörd, när han såg marken rusa förbi under honom.

– ”Jag dör nu, jag orkar inte mer, om några minuter ramlar jag ner”, tänkte jag. Jag var trött, hungrig och törstig och rädd att de skulle hitta mig, säger Eid.

Vid flera tillfällen lyste vakter med en ficklampa under lastbilen och hade med sig hundar för att söka efter gömda flyktingar, men han undgick att bli upptäckt. Han hörde flera andra som varit gömda inne i lastbilen skrika när de blev bortförda och slagna med batonger.

När lastbilen stannade vid gränskontrollen till Italien, släppte Eid taget och tryckte sig mot marken, medan lastbilen passerade över honom.

– Jag var så lycklig över att jag levde och var i frihet att jag skrek ett glädjeskrik rakt ut i mörkret och skogen, berättar Eid och ler stort vid minnet.

 

“De ville skicka mig i döden”
Eid hade bara gått tre år i skolan när han kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn i april 2014 och Ing-Mari blev hans lärare i svenska.

– Det som var så speciellt med Eid redan från början var hans glädje och iver att få lära sig saker. Han är en person som är lätt att ta till sitt hjärta, säger Ing-Mari.

Eid lärde sig det svenska språket snabbt och började känna hopp om en framtid i sitt nya land, men en dag blev han kallad till Migrationsverkets kontor. Där fick han veta att hans ålder efter en röntgenundersökning hade höjts med tre år och var nu bestämd till 19 år.

Han skulle flyttas till ett asylboende för vuxna för att senare utvisas till Afghanistan, där han inte varit sedan han var fyra år, då familjen flydde för sina liv till Pakistan.

– Jag förstod ingenting, de ville skicka mig i döden, säger han.

Efter beskedet lämnades han ensam på sitt rum, grät och skrek och slog sönder en spegel. Sedan tog han en skärva och började skära sig så djupt i armarna att han hamnade på sjukhus.

Ing-Mari blev orolig när hon inte hörde av Eid på måndagsmorgonen.

– Jag kände på mig att det var något som inte stämde. Senare kom Eid gående i skolkorridoren, helt grå i ansiktet, med en blick som var helt tom och fylld av skräck. Jag sa “kom” och så gick vi ut på trappen.

Ing-Mari frågade vad som hänt och Eid berättade. Han sa gång på gång att han bara ville dö. Klockan två samma dag skulle han flyttas till asylboendet. Då tog Ing-Mari ett beslut på stående fot.

“Då får du flytta hem till oss istället! Vill du det? Jag kan vara din mamma”, sade Ing-Mari och Eid svarade förvånat “ja”.

Tack för att du ville bli min mamma!

Hela familjen på promenad. Även för pappa Pär och storasyster Emelie var det självklart att Eid skulle få flytta in.

 

Tänt på natten
Ing-Mari ordnade allting som behövdes och gjorde så att Eid kunde följa med henne hem redan samma dag. När allt var klart kom hon plötsligt på att hon inte pratat med sin man Pär om Eid, och ringde honom.

– Jag bara babblade på om vad som hänt. Pär har ett stort hjärta och när jag äntligen förklarat allting, sa han: “Lugn, lugn, vi gör det som är bäst för pojken!”

Även om Eid älskar sin mamma och sina syskon som blev kvar i Pakistan säger han att Ing-Mari känns som hans mamma, Pär är hans pappa och Emelie hans storasyster.

– Det känns som att jag har en ny stor familj som är stark. Hoppas att jag kan glömma allt det dåliga när det här är över, säger han tankfullt.

Eid klarar inte av att vara ensam eller ha det mörkt i rummet på natten när han ska sova. Då kommer alla de hemska minnena. Lampan är tänd och hunden Fred sover hos honom på nätterna och ger lugn och trygghet.

Fred är en gatuhund från Spanien som familjen har tagit hand om. De är oskiljaktiga, Fred följer Eid vart han än går och Eid visar konster som han har lärt hunden.

Ett leende sprider sig över Eids ansikte när jag frågar vilka drömmar han har om han får stanna i Sverige.

– Jag vill bli konstnär! Jag älskar att måla och teckna, säger han och går till sitt rum och drar fram tavlor ur alla vrår i sitt pojkrum och visar ivrigt upp sina konstverk.

 

Tack för att du ville bli min mamma!

Eid vill bli konstnär och det är ingen tvekan om att han har talang. Detta är ett av verken han visade upp under Hemmets Journals besök.

Tack för att du ville bli min mamma!

Familjens spanska gatuhund Fred sover hos Eid varje natt.

Vägrar ge upp
Familjen Mårtensson har precis överklagat till Migrationsöverdomstolen när det här reportaget skrivs. Det är den sista instansen för överklagande och blir det avslag även den här gången så återstår utvisning.

Ing-Mari och Pär har anlitat en överläkare på barn- och ungdomskliniken som intygar att Eid är 16 år enligt sin fysiska mognad och de bestrider därmed Migrationsverkets röntgenundersökning.

– Vi hoppas på en rättvis bedömning, men skulle Eid utvisas så följer jag med! Jag vägrar att låta honom fara dit ensam, han känner ju inte en enda människa där, säger Ing-Mari.

Ing-Mari berättar att hon ibland går på knäna och känner att hon inte orkar mer i kampen mot myndigheterna.

– Men då tittar jag på Eid och tänker att om han orkar, så orkar jag! Jag ser Eid som min son och att skicka iväg honom vore som att skicka Emelie till ett främmande land, säger hon.

Storasyster Emelie avslutar brevet till statsministern med orden: “Min lillebror kan många fler språk än vad jag kan och han försöker lära mig en del fast jag verkar inte ha någon fallenhet för persiska. Men en fras har jag lärt mig: fadott bischam som betyder jag gör allt för dig. Det är det enda jag behöver kunna.”

Tack för att du ville bli min mamma!

Emelie med sin lillebror Eid.

 

Hela artikeln finns att läsa i Hemmets Journal nr 43 2015.

Vill du läsa fler rörande berättelser?
Gilla Hemmets Journal på Facebook.

Pernilla och Gustafs kärlek övervann olyckan
Trebarnspappan Mikael fick besked om Alzheimer – vid 41 års ålder
Min dotter och jag fick cancer samtidigt
Scroll to Top