Jag klippte av håret innan jag tappade det

Nu har Ellinor Perssons hår börjat komma tillbaka, men det har varit ett tufft år efter cancerbeskedet.

Alldeles strax ska seminariet börja. Ellinor rättar till sin mikrofon och av ren reflex drar hon också till klänningen där bak innan hon stegar upp på scenen för att vara moderator.

– Ni vet, börjar hon och drar en gång till, jag gör alltid så sen den gången jag gick upp på scen med klänningen fast i strumpbyxorna där bak.

 Deltagarna fnissar igenkännande. De lutar sig tillbaka i stolarna och lyssnar när Ellinor presenterar dagens program. Hon är ett energiknippe som med glimt i ögat talar inför de 200 åhörarna som om de var hennes närmaste vänner. Applåderna rungar.

 Efter fyra timmars fokus tar Ellinor av sig mikrofonen och kramar om några deltagare. Sen rättar hon till klänningen igen och slår en blick i spegeln för att kolla att peruken sitter rätt och beger sig sen direkt till Karolinska sjukhuset i Solna utanför Stockholm för att få dagens dos strålning.

 Ellinor Persson har varit i rampljuset sen hon kom på andra plats i Fröken Sverige som 23-åring. Vi har sett och hört henne som programledare i både radio och tv, och hon har vunnit På spåret inte mindre än två gånger. Hon har gjort tusentals direktsändningar och ingen utmaning verkar för tuff.

 Men i januari 2014 förändrades livet. Ellinor skulle smörja in sig efter duschen när hon plötsligt kände en knöl i bröstet som var hård som sten.

– Jag blev förvånad men fattade direkt att det var cancer. Jag ringde min man, Johan, och berättade om knölen, men han viftade först bort det och trodde att det var en körtel jag kände. Men jag vet hur mina bröst känns, och det här var något annorlunda, säger hon.

  Ellinor tog kontakt med en bröstmottagning och fick tid efter en vecka. Det hade bara gått tre månader sen senaste mammografin som inte visade några tecken på förändringar, men hon fick göra ytterligare en mammografi och också ultraljud och biopsi.

 Senare samma eftermiddag skulle hon få besked. Läkaren berättade hon hade cancer och Ellinor svarade: “jag vet”. Läkaren undrade om hon verkligen hade förstått eftersom hon verkade så lugn.

– Men för mig var det en lättnad, jag kunde på ett sätt andas ut. Istället för att gå i ovisshet fick jag bekräftat det jag redan visste, att det fanns en tumör i min kropp. Nu var jag inne i sjukvårdssystemet och nu skulle den bort. Så jo, jag förstod, men var redan i nästa steg i tanken.

Tappa håret?

Efter provtagningarna konstaterade läkaren att det visserligen skulle innebära en operation, men cancern verkade – vad han kunde bedöma då – inte ha spridit sig eller vara aggressiv, så det var inte akut.

– När jag fick det beskedet ville jag bara fira, så jag och Johan gick till NK och köpte varenda bakelse i hela kafeét, säger Ellinor.

 Men firandet fick ett abrupt slut när det kom ett samtal från Danderyds sjukhus. De ville för säkerhets skull göra en magnetröntgen eftersom tumören inte heller var synlig på den mammografi hon just genomgått. Det visade sig nämligen att Ellinor hade det som kallas “täta bröst” och som är onkologernas mardröm.

– Jag bad läkaren ringa mig när han hade fått röntgensvaret. Han meddelade då att de upptäckt förändringar också i mitt andra bröst. Den tumör jag hittat först var tre centimeter, och i det andra bröstet hade jag en som var en centimeter.

  Ellinor fick tid till operation. När den äntligen var över kände hon sig som en “lyckans ost” att tumörerna var borta och att cancern inte spridit sig till körtlarna. Hon var sjukskriven en vecka, sen var hon inställd på att fortsätta livet som vanligt och blev därför helt ställd över beskedet att hon behövde cellgifter.

– Cellgifter? Varför skulle jag ha cellgifter? Tappar man inte håret då?

 Ellinor blev besatt av sitt hår. Hon var ju “tjejen med det långa ljusa håret”, vem var hon utan det? Hon började leta information på nätet och hittade information om en metod som hette “ismössa” som skulle hindra håret att falla. Men det hade blandade resultat och var dessutom smärtsamt, och hon funderade också på om det kanske hindrade cellgifterna att nå cellerna under ismössan, så hon valde bort det.

 Det var hennes man som kom med förslaget att klippa av håret helt istället för att tappa det.

– Vi gjorde det till en ritual. Mina barn klippte av varsin fläta. Sen gjorde vi olika korta frisyrer som stubb på sidorna och skrattade ihop åt det. Och så provade vi peruker ihop.

   Cellgifterna gjorde henne sjuk. Hon hade stort stöd av familjen som gjorde allt de kunde för att underlätta för henne. Hon tittade på blommorna och träden från sängen genom den öppna altandörren när hon inte ens orkade titta på tv eller läsa. Hon fick inte vara ute i solen och hon hade problem med bakterier i porten där hon fick cellgifterna, så hon fick inte bada.

– Men jag tappade aldrig psyket, jag valde att försöka tänka positivt. Det handlar om inställning, och jag har aldrig tänkt tanken att inte leva.

Säga nej

Ellinor har varit med om flera stora kriser i sitt liv. Hennes dotter föddes för tidigt och det fanns risk att hon inte skulle överleva. Hennes son fick diabetes för några år sedan, och själv drabbades hon av en sköldkörtelsjukdom efter att hon födde honom. Hon lärde redan tidigt vad som är viktigt i livet.

– Jag uppskattar vardagen, det är vardagen jag vill uppleva. Skulle jag vilja vara utan det här? Ja, varje sekund. Men när jag nu varit med om det får jag tänka “vad mer kan jag lära av det”? Till exempel att säga nej till saker jag inte egentligen vill göra.

Har du något tips till andra kvinnor?

– Lita inte helhjärtat på mammografi! Det är ett komplement, men är inte hundraprocentigt. Enligt min första läkare syns inte var tionde tumörer på mammografi. Undersök dina bröst! Och skulle du få cancer med cellgift och tappa håret, så be en frisör klippa peruken som vanligt hår. Ofta är peruker för tjocka upptill och står ut från huvudet, frisören kan klippa ner det så det ser ut som att hårbotten syns. Då ser det mer naturligt ut!

Hur gör du för att behålla humöret?

– Jag har alltid varit glad. När jag var liten sa de äldre “du är alltid så glad” och jag tänkte: “ja, varför skulle jag inte vara det?”. Jag har aldrig heller förstått det där med söndagsångest till exempel. Jag gillar att stiga upp på morgonen och vara kaffesugen, det är väl härligt! Men visst kan jag bli irriterad. Till exempel när någon klagade på värmen i somras eller gnäller om oväsentligheter, då tänker jag “klaga inte – lev”.

Hur mår du idag?

– Efter omständigheterna mycket bra! Jag är fortfarande lite svullen i kroppen av kortisonet och har några dagar kvar att få strålning, men håret har börjat växa. Och jag är otroligt imponerad och tacksam över den fantastiska sjukvård vi har här i Sverige.