Gustav Fridolin: Någon storstadsbo blir jag aldrig

Hans morfar gjorde en resa från Fattigsverige till folkhemmet. Själv reste Miljöpartiets Gustav Fridolin från Vittsjö till riksdagen – med morfars tro på förändringar i bakfickan. Här berättar Gustav om pappalivet, hur han mötte sin älskade Jennie och boken han skrivit om morfar.

Gustav Fridolin: Någon storstadsbo blir jag aldrig

 

Säg namnet Gustav Fridolin och alla har en åsikt: Ett politiskt underbarn. En besserwisser. Sitt partis framtidshopp. Naiv drömmare och realist i en och samma kropp. Vissa kallar honom lillgammal trots att han blivit 30 år vid det här laget.

 

Men han är också en folkhögskolelärare som brinner för sitt yrke, en aktivist som gripits av israelisk polis, pappa till lilla Charlie och make till Jennie. Och med boken Morfar skrev inga memoarer kan han sätta en ny titel på visitkortet: Författare.

 

Gustav är punktlig när han med raska steg kommer gående uppför backen bakom polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Vi ska träffas på den folkhögskola där Gustav tar sig tid att undervisa en förmiddag varje vecka. Mest samhällskunskap men också lite historia. Och det var just under en historielektion som idén till boken om morfar väcktes.

– Jag stod framför klassen och försökte efter bästa förmåga intressera eleverna för någon period i modern svensk historia. Men jag tyckte inte att jag nådde fram. Så jag gjorde som min gamla mellanstadielärare brukade göra: Jag berättade en historia. Historien om min morfar.

 

Att Gustav stod nära sin morfar har han ofta vittnat om. Hemma i Vittsjö var det aldrig långt hem till mormor och morfar och det var hos dem han spenderade mycket ledig tid i sin barndom, inte minst sedan mamma tagit över ekiperingen när morfar gått i pension. När mamma sedan drabbades av en allvarlig stroke blev mormor och morfar i ännu högre grad en centralpunkt i morfars liv.

– Han betydde oerhört mycket för mig under min uppväxt. Han var en morfar som alltid ställde upp, som alltid hade tid för mig.

 

Mössan i hand

För Gustav innebar den nära relationen med morfadern också en levande länk tillbaka i historien, till en annan tid i ett annat Sverige. En tid då många fick stå med mössan i hand, där tillgången till sjukvård var avhängigt av tjockleken på plånboken.

– Det finns en historielöshet i dagens Sverige som kan oroa mig. Det verkar som om många tror att Sverige alltid har varit det land som vi lever i idag. Men morfar föddes i ett fattigt land där man fick sova skavfötters i trånga stugor och där några tvingades lämna sitt land för att hitta försörjning någon annanstans i världen.

 

Gustav Fridolin: Någon storstadsbo blir jag aldrig

Gustav som barn hand i hand med sin morfar.

 

Hans generation fick verkligen vara med om en lång och dramatisk resa. När jag hörde hans berättelser fick jag en förståelse för hur samhället utvecklats under en kort tid. Det som idag ses som självklarheter var det inte för morfars generation. Jag kände att vi vet så mycket om de styrandes historia medan den vanlige människans historia är oberättad.

 

Men det vill Gustav ändra på. I dagarna släpps Gustavs bok Morfar skrev inga memoarer, en skönlitterär bok om morfaderns väg från fattigdom till folkhem. Med den hoppas han kunna öka kunskapen och väcka intresset, inte minst hos unga. Det finns ett arv från den generationen som vi måste förvalta, menar han. Men i stället blir samhället allt bräckligare.

 

Det var hos morfar som Gustavs samhällsengagemang tog sin början. Förutom att hans många historier fanns det också en inbyggd optimism hos den äldre släktingen, en tro på möjligheterna.

– Morfar trodde på förändring för han hade själv upplevt det. Det bär jag med mig. Det finns möjlighet att ändra det som är fel i samhället. Inget är hugget i sten.

 

Det frö som såddes hemma hos mormor och morfar har burit Gustav långt. Han har ända sedan han var en tvärhand hög setts som ett underbarn och framtidslöfte. Som 11-åring gick han med i Miljöpartiet efter att ha sett en valdebatt med dåvarande språkröret Birger Schlaug. Samma år stod han i talarstolen på Miljöpartiets kongress och pläderade inför hundratals kongressledamöter för ett stopp för nedskärningarna i skolan.

 

Som 16-åring blev han språkrör för Grön Ungdom och flyttade till Stockholm där han bott sedan dess.

– Men någon storstadsbo blir jag aldrig, understryker han. Det är konstigt det där – för vissa går det på ett par veckor, för andra händer det aldrig. Jag tillhör nog den senare kategorin. Jag identifierar mig fortfarande med det lilla samhället där jag växte upp.

 

Yngst i riksdagen

Nyss myndig valdes han som 19-åring in i riksdagen 2002 – naturligtvis som den yngsta någonsin. Snart blev han både partiets och medias älskling, ständigt påläst och välformulerad. Karriärstegen var rest och ingen kunde se var den slutade. Men, till mångas förvåning, hoppade han av riksdagen redan efter en period.

– Jag ville göra något annat och inte fastna i politiken, säger han idag. Jag fick en möjlighet att jobba som grävande journalist på TV4 och utbildade mig under den här tiden till folkhögskolelärare. Jag vet med säkerhet att jag inte kommer att vara politiker i hela mitt liv och jag kan faktiskt inte tänka mig något roligare arbete än att vara lärare.

 

Han kom dock åter till riksdagen 2010 och när han meddelade att han gärna ville bli Miljöpartiets manlige språkrör efter Peter Ericsson ansågs den posten i det närmaste besatt. Medan striden om den kvinnliga posten blev knivskarp sågs Gustav som självklar.

 

Stämpeln som underbarn kan vara svår att tvätta bort men faktum är att han idag inte ens är riksdagens yngste partiledare: Centerpartiets Annie Lööf är faktiskt två månader yngre. Och underbarnet är numera gift med Jennie och pappa till en dotter, Charlie.

– Jag träffade Jennie när jag satt i en jury på studentkarnevalen i Gislaved 2004. Man hade piskat ihop några lokala förmågor och halvkändisar. Jag tillhörde den andra kategorin och fick väl representera den politiska sfären medan Jennie var lagkapten i det volleybollslag som just gått upp i elitserien. För mig var det kärlek vid första ögonkastet men Jennie var lite mer svårövertalad. Jag fick verkligen jobba för det!

 

Och numera består familjen också av Charlie, 2 ½ år. Språkrör, författare, riksdagsledamot, lärare – och pappa. Det låter som ett tufft program.

– Jag har fått lära mig att familjelivet bygger på lika delar kärlek och logistik, skrattar Gustav som tog ett halvår föräldraledigt som ganska nyvalt språkrör.

 

Var det under föräldraledigheten som du hann skriva boken?

– Jag hade visserligen en massa idéer om vad jag skulle hinna med under min föräldraledighet men insåg snart att det inte skulle bli så mycket av det. Nej, boken har vuxit fram under lång tid, jag har skrivit lite då och då tills den blev klar.

 

Morfar själv får aldrig uppleva “sina memoarer”. Han gick bort 2009.

– Jag har naturligtvis funderat en hel del på vad han skulle ha tyckt om boken, säger Gustav. Jag hoppas verkligen att han hade uppskattat den.

 

För Gustav är kopplingen tillbaka till barndomens Vittsjö och Skåne viktig. Ett par gånger i månaden sätter han sig på tåget söderut för att besöka den valkrets som valt in honom i riksdagen. Men ibland behöver han inte ens lämna staden för att få sitt lystmäte tillgodosett. Den gamla hembyn har nämligen gjort sig ett namn i damallsvenskan.

– Jag missar aldrig en match när Vittsjö GIK kommer till Stockholm, berättar Gustav. Laget betyder oerhört mycket för byn. Periodvis snittar de med en hemmapublik runt 1 700 på läktaren. Då ska man veta att det finns 1 600 Vittsjöbor…

 

Säger Gustav nöjt innan han hastar vidare till nya möten på riksdagen…

 

Gustav Fridolin: Någon storstadsbo blir jag aldrigPersonligt

NAMN: Per Gustav Edvard Fridolin.

ÅLDER: 30 år.

BOR: I Sundbyberg.

FAMILJ: Hustrun Jennie, 35 och dottern Charlie, 2.

YRKE: Språkrör för miljöpartiet, riksdagsman, folkhögskolelärare, författare.

AKTUELL: Släpper 14/8 boken Morfar skrev inga memoarer.

Scroll to Top