Michael Nyqvist: Farfar dödades av maffian

 

Efter att ha filmat utomlands i nästan fyra år har skådespelaren Michael Nyqvist landat i Sverige. Han ska göra film på svenska och njuta av närheten till familjen – hustrun och de två barnen.

– Det sliter att vara ifrån varandra så mycket, berättar Michael – aktuell med sin andra bok.

 

Michael Nyqvist kommer nytränad till intervjun, i mörk kostym. Blicken är lika intensivt blå som när man möter den på filmduken. Han har thaiboxats och kört vikter.

– På somrarna paddlar jag kajak i Roslagen där vi har ett sommarställe, berättar han. Det är magiskt – man blir ett med kajaken och vattnet. Och man glider rakt in i djurriket. Fåglarna fattar inte riktigt vad det är som kommer, de fortsätter lugnt med sitt.

– Och så är det enormt bra träning.

 

Säger mannen som krossats mot en bil av kollegan och kompisen Tom Cruise så att glassplittret ven – i filmen Mission Impossible: Ghost Protocol där Michael spelade skurk.

– Jag hade aldrig varit i närheten av att göra något liknande. I Sverige har vi skådespelare knäskydd bara om vi ska typ boxas lite. Det var läskigt – och roligt. Jag njöt av att göra den filmen. Action är väl något av en gammal pojkdröm. Men just den scenen gjorde ont, jag bröt tre revben. Jag sa till Tom: “Det här var ett stort steg för Micke Nyqvist – ett litet för mänskligheten.” Tom gör alla sina stunts.

 

Lustfylld inspelning

Den här vårvintern har Michael spelat älskare på franska – mot stjärnan Isabelle Huppert i den kommande filmen Folies Bergére.

– Jag är en dansk professor i tandkirurgi, och Isabelle har kris i sitt äktenskap. Det var en lustfylld inspelning – vi blev barnsliga ihop och hade jättekul. Isabelle har en vidöppen spelstil – hon tar helt semester från sig själv när hon går in i en roll. Filmen handlar om kärlek efter 40.

 

Michael Nyqvist, 52, är en av våra mest hyllade skådespelare. I sin nya självbiografiska bok Dansa för oss får vi veta hur det började: När han som barn klädde ut sig, i smyg, och blev en annan – och skämdes om någon kom på honom. Kanske för att rollspelet väckte en sådan stark och förbjuden lyckokänsla.

 

Kärleken till skådespeleriet, och tvivlet på den egna förmågan, pulserar genom boken. Han blir petad från rollen som Romeo i en uppsättning på Unga Riks. Han antar att han kom in på scenskolan av misstag. Och han sitter i smoking på New Yorks finaste biograf – det är galapremiär och Michael är mållös: Nästan alla hans scener är bortklippta.

 

Inte ett ord om Guldbaggar och framgångsrus.

– Folk har lagt huvudet på sned och frågat hur jag mår. Hur står det till med självkänslan? Jo, tack bra, svarar jag. Att jag i dag vågar skriva om situationer då jag kommit till korta tyder väl snarare på en god självkänsla. Intressant nog verkar det vara något av ett tabu, att beskriva sina misslyckanden. Men det är de som har danat mig – inte stunderna av lycka.

 

Läser inte recensioner

Han läser aldrig en recension – oavsett om den gäller film, teater eller nu hans bok. Inte sedan han var med i Strindbergs Spöksonaten i tonåren och det stod i tidningen att alla var lysande men att “studenten som spelades av Nicke Nyqvist var väl naivrealistisk”.

 

Han vill inte ens se de berömmande raderna.

– Det blev lite spänt mellan mig och Malou von Sivers i tv-studion nyligen. Hon ville citera recensionen i Svenska Dagbladet, men jag stoppade henne.

– Det är precis det här som min bok handlar om. Att det är andra som gör oss till den vi blir. Jag gillar inte det.

– Du kan aldrig tvätta bort den där trycksvärtan. Den hämmar dig, oavsett vad det står.

 

Michael scendebuterade i de kristna scouterna.

– Jag skulle spela Kung Björn i en pjäs – men slutade i rollen som snödriva! Och upplevde en rampfeber jag aldrig känt maken till…

 

Innan teatern blev hans liv gjorde han en sväng på Danshögskolan där även skådespelaren Mikael Persbrandt tränade steg och piruetter.

– Persbrandt var ju duktig – jag en katastrof. Jag kom in tack vare könskvotering, och jag sökte mest för att jag var kär i en balettdansös.

 

Berättarglädje

Michael har alltid varit en skrivande person; han skrev sin första bok när han var fem år.

– Den hette Hur barn har det egentligen. Jag samlade på missförstånd mellan barn och vuxna. När vuxna pratar till barn så att de inte kan förstå.

 

I dag är skrivandet ren berättarglädje som inte naggas i kanten av teaterdirektörer, filmproducenter eller måsten:

– I mitt yrke är det så många som har synpunkter på det du gör. När jag skriver är det bara jag.

– Skrivandet är också ett mer intimt möte med publiken, läsaren. Som att krypa ner mellan lakanen tillsammans.

 

Privat är Michael gift sen över 20 år med Catharina Nyqvist-Ehrnrooth. De bor i en lägenhet på det Södermalm i Stockholm där Millenniumfilmerna delvis utspelar sig. Michael spelade som bekant Mikael Blomkvist i filmerna efter Stieg Larssons böcker.

 

Tillsammans har de sonen Arthur, 17, och Michaels dotter från en tidigare relation, Ellen, 22.

– Jag har jobbat utomlands, jorden runt, i nästan fyra år – och är så privilegierad att jag kan välja jobb som alla känns roliga. Men privat är det ingen drömtillvaro. Det sliter. Ibland kan familjen följa med, ibland hälsar de på. Vi åker kors och tvärs – alltid blir någon i familjen lidande. Det har varit en plåga för mig, att inte alltid vara nära barnen.

 

Och kärleken – hur får ni den att överleva, du och din fru?

– Vi har blivit bra på det. Man lär sig. När man är ifrån varandra blir relationen gärna full av längtan och nostalgi – och så när man ses har man liksom en folie över sig som man måste bråka sig igenom.

– Vi kommer nära varandra igen genom att inte göra så mycket. Äta långfrukost. Hänga runt. Prata.

– Sedan kan det vara förföriskt och inspirerande att ses på nya platser på jorden – att bli turister tillsammans.

 

Filmar hemma

Men nu har Michael landat hemma. I vår startar inspelningen av en film han skrivit ihop med vännen och filmregissören Ulf Malmros. Michael gör huvudrollen: En pappa som inte minns vem han är efter en stroke – varpå hans dotter gör om honom till den far hon saknat.

 

Hur är du själv som pappa?

– Nära.

– Sedan kan jag tycka att jag är ganska sträng – samtidigt som jag är så himla barnslig och allt annat än sträng. Lynnig kanske. De kallar mig “rottweilern” ibland, haha!

 

När Michael blev pappa i 30-årsåldern började han söka efter sina biologiska föräldrar. En resa han berättar om i sin hyllade debutbok När barnet lagt sig från 2009.

 

Michael tillbringade sitt första år på ett svenskt barnhem dit paret Nyqvist kom och hämtade honom. När han var sex år bilade familjen till Italien. Och på en uteservering i Venedig berättade föräldrarna att han var adopterad. Att den biologiska mamman var en ung svenska. Pappan italienare.

 

Adoptionen skulle förbli en hemlighet mellan de tre: Michael och hans adoptivföräldrar.

– En hemlighet som gjorde mig mycket ensam…

– Jag trodde länge att Anita i barnprogrammet Anita och Televinken var min biologiska mamma.

 

Detektivarbete

Via ett ihärdigt detektivarbete lyckades han i vuxen ålder spåra sina biologiska föräldrar. Först sin mamma – de träffades en gång på ett kafé på Södermalm. Och han fick sin pappas namn.

 

Flera år senare hittade han honom – apotekaren Marcello i Florens.

– Min biologiska pappa och hans familj – jag har två halvsyskon – har tagit emot mig och min familj med öppna armar. Vi hörs ganska ofta, och ses när vi kan.

 

Det betyder “allt”, berättar Michael och slår ut med armarna:

– Det är livet före och efter jag fick min italienska familj. Förändringen kändes i hela kroppen – folk såg det på mig fysiskt. Jag blev bredare. Från att ha svävat ovan jord fick jag markkontakt.

 

Som skådespelare har han blivit tryggare, mer konkret. Kanske modigare.

– Jag har accepterat min bakgrund – den är inte längre ångestladdad eller diffus. Jag har en början att relatera till.

 

Från Sicilien

Pappans familj kommer från Sicilien där Michaels farfar hade ett gods som tillverkade vin och olja. Farfadern sköts till döds efter att ha vittnat i en rättegång mot maffian.

 

“De flesta har blå ögon på norra Sicilien, som du”, sa Marcello första gången far och son träffades, det var i Stockholm. “Men dina ögon liknar din mammas.”

 

Han och pappan är lika:

– Vi har aldrig behövt babbla – vi går rakt på det väsentliga.

 

Hur lika de är insåg Michaels hustru en morgon i Florens när hon klev in i köket.

– Där satt jag och pappa och diskuterade Inkarikets skuld – klockan sju på morgonen, på franska. Gasen i botten från första stund.

 

Michaels biologiska mamma har valt att inte ha kontakt med sonen – de sågs en enda gång.

– Jag klandrar henne inte. Jag klandrar ingen – jag bara berättar hur adoptionen påverkat mig.

– Hon kan alltid nå mig, lägger han till.

– Läsa mina böcker. Se mig på film. Kanske är det därför jag har det här yrket?

 

Personligt

Namn: Rolf Åke Michael Nyqvist.

Ålder: 52.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Familj: Hustrun Catharina och barnen Ellen, 22, (från ett tidigare förhållande) och Arthur, 17.

Aktuell: Med sin andra bok Dansa för oss (Forum). Har roller i de kommande filmerna Sea Gull och The girl from Nagasaki. Spelar in en svensk film i vår tillsammans med filmregissören Ulf Malmros.