“Spriten gjorde pappa till en främling”

 

Julia sitter med mamma på altanen och tittar på stjärnorna. Någonstans däruppe bland vintergatans miljarder diamanter finns Karlavagnen där mamma brukar säga att pappa Harry sitter på kvällarna. Julia tycker att det låter vackert och lite konstigt. Att pappa kan sitta däruppe, så oändligt långt bort, till och med när det är mamma som har bilen. Hur kommer han dit?

 

Så småningom förstår Julia att pappas Karlavagn inte är stjärnformationen i Stora Björn utan ett sunkigt hak i Stockholmsförorten Fruängen. Där sitter Harry med det som verkar betyda mest i hans liv: Flaskan.

 

Och med tiden kommer den kärlek som Julia känner för sin pappa att vittra sönder i motvilja och avsky.

Julia har en av huvudrollerna i Caroline Nylanders debutroman med den förrädiskt poetiska titeln Du satt på Karlavagnen. De andra huvudrollerna har pappa Harry, mamma Elisabeth – och den alltid närvarande spriten. Den förbannade spriten som gör Harry till en främling inför sitt barn och som får mamma Elisabeth att sakta, bit för bit, vittra sönder.

 

Fyra stämmor

Boken är en roman där mycket av stoffet hämtats från Carolines egna minnen från en uppväxt med en svårt alkoholiserad pappa. Det är ingen rak, kronologisk berättelse utan uppbyggd i fyra stämmor. En berättelse handlar om ett dygn under en semester i Skåne, ett dygn som blottlägger familjens problem i koncentrat. Två berättelser har Julias, barnets, perspektiv. Och den sista skildrar en lyckligare tid flera år tidigare, när föräldrarna möts och blir kära.

– Det var av flera skäl viktigt för mig att beskriva också denna tid, berättar Caroline. Dels ville jag visa att pappa Harry inte var endimensionell, att han en gång var en bra människa. Dels ville jag också försöka få läsaren att förstå varför Elisabeth stannar kvar hos Harry, trots år av ständiga svek. Hon känner en annan Harry också.

 

Vi träffas hemma hos Caroline i hennes lilla men mysiga lägenhet i Aspudden i södra Stockholm. Lägenheten är stilsäkert möblerad av en person med ett säkert öga.

– Mycket är köpt på Blocket, berättar Caroline. När man väl har börjat titta där är det svårt att sluta.

 

Ett eget projekt

Caroline har alltid tyckt om att skriva och idén om att skriva en bok byggd på hennes egna erfarenheter såddes för närmare tio år sedan. Hon skrev för byrålådan och planerna var fortfarande väldigt vaga.

 

För några år sedan började hon på Skrivarakademien i Stockholm, en skrivarskola som tidigare sett elever som Jens Lapidus och Felicia Feldt.

– Det var en riktig ögonöppnare för mig. Jag lärde mig jättemycket under de åren. Man fick prova på allt möjligt – essäer, poesi, deckare. Allt under ledning av erfarna författare.

 

Under kursens sista termin skulle deltagarna ägna sig åt ett eget projekt och för Caroline kändes det naturligt att fördjupa sig i den historia som hon burit på så länge. Som sin handledare hade hon författaren Erik Grundström som fortsatte att vara hennes bollplank också efter att kursen tagit slut. Hans synpunkter har betytt mycket.

– Jag kände att det var en historia som jag ville få ur mig. Det var ju min historia även om jag ändrat på en hel del. Men det var viktigt och nyttigt att jag hade något bollplank att prata med under processen.

 

I boken är Julia ett ensamt barn som bär hela ansvaret på sina axlar. Ansvaret att hantera sin berusade pappa och framför allt att göra en alltmer sorgsen mamma glad. I det avseendet var Carolines barndom närmast det motsatta.

– Vi var sex syskon, jag är nummer fyra. Och det är stor spridning mellan oss, det skiljer 25 år mellan den yngste och den äldsta. Det betydde mycket under min barndom, att vi kunde söka stöd och tröst hos varandra. Mina äldsta syskon är så mycket äldre att de nästan blev som extraföräldrar för oss yngre.

 

Inte rättvist

I de första versionerna var boken en rak berättelse från början till slut men efterhand kände Caroline att det var något som fattades.

– Jag kom på att historien var tvungen att berättas ur flera perspektiv, annars blir det liksom inte rättvist. Också Harry måste få sin röst.

 

Att fördjupa sig i pappa Harrys inre har varit svårt. Hur tänkte han, hur resonerade han? Caroline har fått gå tillbaka till sin egen pappas barndom som son i ett alkoholisthem.

– Jag känner verkligen att jag genom att skriva boken har lyckats närma mig min pappa, 13 år efter hans död. Jag har fått ny förståelse för hans problem, hur han blev den han blev. Det har varit en nyttig bearbetning.

 

Bokens sorgligaste berättelser handlar om den brustna relationen mellan Harry och Julia. Hur Harry försöker stjäla en stunds känslosam gemenskap med sin dotter som bara känner avsmak för hans lukt, hans utseende och hans stickiga skäggstubb.

– Jag känner verkligen igen den situationen men under skrivarprocessen har jag fått en ny förståelse för den som drabbats av alkoholism. Som vuxen, med lite perspektiv, kan man se saker ur ett andra vinklar. Jag fick också ökad förståelse efter att ha besökt några möten hos Anonyma Alkoholister, AA. Där inser man hur utbrett problemet är och hur oerhört svårt det är för dessa människor att hantera sin situation. Det är inte bara att skärpa till sig, att ställa ifrån sig flaskan. Det är betydligt svårare än så.

 

Håller ihop trots allt

Ett av bokens teman är det sociala arvet. Harrys pappa, Julias farfar, är också svårt alkoholiserad – liksom Carolines farfar i verkligheten.

– Harry vägrar att på ett djupare plan erkänna sitt missbruk trots att det är så uppenbart för alla andra. Det värsta han kan höra är ju att han är som sin egen far. Att få en missbrukare att tillstå att han inte kan hantera spriten kan vara svårt och för Harry blir det nästan omöjligt.

 

Mamman i familjen, Elisabeth, är också ett offer för Harrys missbruk. Många gånger när man läser boken önskar man bara att hon skulle packa ihop sina saker, ta Julia i handen och lämna Harry. Men det gör hon aldrig.

– Mina föräldrar höll också ihop ända till min fars död för 13 år sedan. Det är ju ofta så det fungerar. Man känner ett ansvar för den missbrukande parten, man håller honom under armarna. Och så finns ju hoppet där, hoppet om att man ska få tillbaka den person som man en gång blev kär i.

Men trots allt är det Julias historia som griper en mest. Julia som i den nästan klaustrofobiska miljö som den lilla familjen utgör försöker hantera situationen, försöker göra mamma glad. Men mamma har varken ork eller styrka att ta hand om sitt barn. All energi går åt för att hantera familjesituationen.

– Naturligtvis är Julia mest jag själv, konstaterar Caroline. Men det är i viss mån mina syskon också och lite grand fantasier.

 

En skuggfigur

För Julia är pappan en skuggfigur i bakgrunden, något som mycket kretsar runt men som man inte har en verklig relation till. Caroline känner igen sig i det.

– Så var det för mig också men Julia är ensam medan jag hade mina syskon.

Carolines syskon har läst boken – även om inte alla har läst ut den än.

– De har blivit väldigt berörda och gamla minnen har kommit upp till ytan igen. Mamma har också läst den.

 

Hon kände igen sig i Elisabeth och tyckte att berättelsen var ganska smärtsam. Nu kan hon se tillbaka och reflektera över sin situation som hon inte kunde när hon var mitt uppe i det. Men jag tror att det var nyttigt för henne att läsa historien, att få ett barns perspektiv på hur det var. Hon har sagt till mig att det var så mycket att ta in så hon ska läsa den igen.

 

Bokens stämning är ibland nästan klaustrofobisk i sin instängdhet. Det är mamma, pappa, barn och ingen verkar se vad som pågår. Så var det också under Carolines uppväxt.

– Det är ofta viktigt för familjerna att hålla en fasad utåt så det är inte alltid så lätt att se vad som pågår. Och även om till exempel en lärare misstänker något kan det nog vara svårt att ta första steget.

 

Just en lärare var dock en av få utomstående som fick reda på hur Caroline hade det.

– När jag var 16 skrev jag en novell om en missbruksfamilj och läraren bad om ett enskilt samtal. Hon tyckte att det kändes som ett ämne som stod mig nära och jag berättade precis som det var. Hon sa att om jag ville prata med någon så fanns hon alltid där. Jag tyckte det var fint.

 

Boken har fått stor uppmärksamhet och fina recensioner – något som är få debutanter förunnat. Och redan nu går hon och grunnar på sin nästa roman.

– Den finns som ett frö någonstans inne i mig. Men den här gången tänker jag hämta stoffet utanför mig själv.

 

Personligt

Namn: Caroline Nylander.

Ålder: 30 år.

Bor: I Stockholmsområdet Fruängen.

Familj: Mamma, fem syskon och sambo.

Yrke: Utbildar sig till copywriter. Författare.

Aktuell: Med sin debutbok Du satt på Karlavagnen.