Stjärnkocken: Min mamma räddade mig

Marcus Samuelsson i köket på egna restaurangen American Table i Stockholm. Det är i den här miljön han trivs bäst, vare sig det är i Sverige eller i New York.

 

Att Marcus Samuelsson har en naturlig auktoritet märks redan vid första handslaget. Här är en man som med en obändig vilja och stenhårt fokus har lyckats ta sig mot toppen i sin bransch. Det har inte varit raka spåret, tvärt om, men målet har varit tydligt. Och framgångsreceptet kan kokas ner till Marcus favoritord: Själ.

 

Själ och hårt arbete. Inte själ i den religiösa bemärkelsen utan som något som står för den person man är, summan av personligheten man fått och de erfarenheter man plockat upp genom åren.

 

Man måste ha själ och själen måste genomsyra allt man gör. Det är Marcus filosofi, oavsett om det gäller att laga mat, driva restauranger eller skriva en bok. De som man vill kommunicera med, oavsett om det är gäster i restaurangen eller bokläsarna, låter sig inte luras. Finns det ingen själ blir det ointressant.

 

När man hör Marcus berätta sin historia slås man av hur viktiga kvinnorna i hans liv har varit. Den första kvinnan, hans biologiska mamma, gav honom livet i en liten by på den etiopiska landsbygden. Det var i den byn han levde sina första år men från den tiden finns inga minnen kvar. Ändå har Marcus inga svårigheter att locka fram en inre bild av sin mamma.

– Jag ser min mamma Ahnu i de otaliga kvinnor jag som vuxen mött när jag besökt landsbygden i Etiopien, berättar han. Hon var kort, stark och arbetsvillig med en kristallklar roll i sitt samhälle.

 

Plågsam marsch

När Marcus var ett par år drog en svår tuberkulosepidemi fram över Etiopien. Marcus drabbades liksom hans storasyster och mamma. Ahnu hade sett sjukdomen förr och visste dess konsekvenser. Hon fattade ett svårt beslut, ett beslut som fick avgörande betydelse: Tillsammans började mor och barn en marsch mot sjukhuset i huvudstaden tolv mil bort.

– Jag bands på ryggen, mamma och min några år äldre syster Fantaye fick gå.

 

Det måste ha varit en mardrömsmarsch. Själv sjuk med feber och blodig hosta, ett sjukt barn vid sin sida och den febrige Marcus på ryggen vandrade hon i dagar. Väl framme vid sjukhuset möttes de av kaos, men Ahnu lyckades få in sina barn på behandling. Hur det gick till vet ingen.

 

Barnen fick bot. Själv klarade hon sig inte.

 

Då inträder nästa starka kvinna på scenen. En av sjuksköterskorna på sjukhuset tog hand om de två moderslösa barnen trots små omständigheter hemma. Hon välkomnade dem till sitt hem i väntan på adoption.

– Man måste ha tur för att överleva under sådana här omständigheterna, säger Marcus. Och det hade jag och min syster.

 

I en helt annan värld långt upp i norr, i Göteborg, gick Lennart och Anne Marie Samuelsson och längtade efter barn. De hade redan ett fosterbarn men ville gärna utöka barnaskaran. Pappa Lennart ville ha en son och när kontakt upprättades mellan myndigheterna i Etiopien och paret Samuelsson framkom att det fanns en pojke. Men pojken hade en syster och myndigheterna ville inte dela de två. Inga problem! Två barn – så mycket trevligare.

– Vi hamnade i ett typiskt svenskt medelklasshem med väldigt kärleksfulla föräldrar. Området var sådär svenskt idylliskt som villaområden kan vara.

 

Ett svenskt medelklassliv på 1970-talet innebar ofta en viss sorts mat och familjen Samuelsson utgjorde inget undantag.

– Det var vanlig svensk husmanskost blandat med tidstypiska ingredienser, till exempel kassler med curry och ananas. Mamma var bra på mycket, att ge mig trygghet och självförtroende till exempel, men matlagning var inte det viktigaste i hennes liv. Kanske berodde på att mormor var som hon var, spekulerar Marcus.

 

Porten till köket

Mormor Helga, ytterligare en stark kvinna längs Marcus livsbana, var nämligen Marcus inkörsport in i köket. Hon kom från Skåne och hade tjänat som hembiträde i överklassfamiljer i Helsingborg där hon lagat mat hela sitt liv. Ännu idag när Marcus tänker tillbaka på sin mormor ser han hennes rygg – själv är hon vänd mot spisen.

 

Mormor bodde bara en liten bit bort och när Marcus hälsade på lagade de mat tillsammans. Resultatet blev alltid fantastiskt! Fina råvaror, tid, kunskap, omsorg och ambitionen att ta tillvara på all mat.

– Utan att veta om det lärde jag mig något viktigt hos mormor. Hon köpte en höna som hon gjorde en fantastisk rätt på. Nästa dag kokade hon buljong på skrovet och lagade en riktigt härlig hönssoppa. Så gör alla restauranger idag för att få ekonomi i verksamheten. Det gäller att utnyttja det man har.

 

Helga var också viktig som en länk tillbaka i tiden, till ett Sverige som var fattigt och där man fick vända på slantarna.

– Sedan jag kom till Sverige har jag inte upplevt fattigdom men jag känner starkt att jag bara varit ett par steg ifrån den världen. Jag föddes i fattigdom, min mormor och morfar levde knapert och min pappa kommer från en bohuslänsk fiskarfamilj. Jag känner en stark historisk koppling bakåt i tiden. Kanske är det denna känsla som gett mig den starka ambitionen i allt jag gör.

 

Från Etiopien till tryggt villaliv i Göteborg. Här sitter Marcus i knät på mamma Anne Marie. Bredvid sitter systrarna Linda och Anna.

 

Även om Marcus älskade att laga mat som ung älskade han fotbollen mer. Han var duktig och som tonåring spelade han i Göteborgslaget Gais utvecklingslag.

– Jag levde för fotbollen, den var nästan hela min identitet. Och jag lärde mig mycket i den världen som jag har haft stor nytta av genom livet, inte minst i restaurangköken. Man sköter sig, kommer i tid, jobbar för laget och ifrågasätter inte tränarens eller kökschefens order.

 

För Marcus var det ett liv som fotbollsproffs som hägrade men den drömmen skulle få ett abrupt slut. En dag fick han besked om att han inte längre räckte till, delvis på grund av att han var så kort och lätt. Det kändes som om hela världen rasade samman.

– En av de få sakerna man kan vara helt säker på är att man kommer att få motgångar i livet. Det här var min första och jag fick lära mig att hantera det. Man blir lite starkare för varje gång.

 

Tuffa år

I stället riktades nu blickarna mot matlagningen. Han utbildade sig och började arbeta på restauranger i Göteborg. All den energi, beslutsamhet och målinriktning som han tidigare lagt på fotbollen vändes nu mot matlagningen. Och om drömmen om att nå den absoluta toppen inom fotbollen hade krossats fanns i stället drömmen om att nå toppen i köket. Han fick jobb längst ner i hierarkin på fina restauranger i Schweiz, Österrike och Frankrike. Tuffa år för en svensk tonåring som levt i en skyddad medelklassmiljö. Eller?

– Jovisst var det hårt och det krävdes inte mycket för att få sparken. Men jag lärde mig att alltid göra det jag blev tillsagd, inte ifrågasätta, alltid, alltid göra mitt bästa. Började arbetspasset klockan 9 var jag där klockan 8. Jag lade mig vinn om att lära mig tyska och franska så fort det gick. Stentufft, javisst, men oerhört lärorikt.

 

Man skulle göra det man blev tillsagd och man skulle göra det bra. I övrigt skulle man vara osynlig.

 

Marcus började så smått klättra i hierarkin och allt gick enligt planerna. Men då trädde det vanliga livet in.

 

Under en kort sejour i Österrike slutade en tillfällig förbindelse med att flickan blev gravid. Marcus fick panik och kunde inte hantera situationen. Han ville bara fly, låtsas som ingenting.

 

Resan hem till föräldrarna i Göteborg blev tung. Hur skulle han berätta om detta. Och hur skulle det bli med alla hans drömmar? Han ville bara gå vidare med sitt liv.

 

Marcus eventuella planer på att smita från sina åtagande satte mamma Anne Marie effektivt stopp för. Hon lovade att låna honom pengar till underhållet så länge han tjänade för lite.

 

I sin bok Yes, Chef har han berättat hur han misslyckades med att hantera situationen. Det skulle ta 14 år innan han träffade sin dotter Zoe. Han betalade för sig men hörde aldrig av sig. Men Anne Marie upprätthöll hela tiden kontakten med sitt barnbarn.

 

Den mogne Marcus är inte stolt över hur han hanterade denna aspekt av sitt liv. Han beskriver sig själv som nybliven pappa: ung, ambitiös i yrkeslivet – och fruktansvärt självupptagen.

 

Mamma Anne Maries moraliska kompass var däremot perfekt kalibrerad och hennes kärlek till Zoe skapade den kanal som han så småningom kunde utnyttja.

– När jag skrev boken bestämde jag mig för att vara helt ärlig. Jag är en människa som inte alltid har hanterat situationer som uppkommit längs vägen på rätt sätt. Idag har Zoe och jag en bra kontakt. Även om hon bor kvar i Österrike hälsar hon ofta på mig i New York och jag får tillfälle att visa henne staden. Jag kan känna igen mig i henne – hon är också en kreativ människa.

 

Hemma i New York

Ja, så småningom landade Marcus i New York och där kände han sig hemma från första stund. Det var något med atmosfären som träffade rakt in i själen.

– Restaurangvärlden som jag upplevde den på 1980- och 1990-talet var en vit, manlig värld där jag stack ut som svart. I New York är det ingen som bryr sig om du är svart eller vit, talar med eller utan brytning. Här är det bara det du presterar som betyder något. Det passar mig perfekt!

 

Marcus började arbeta på den högt ansedda svenska krogen Aqvavit och ödet skulle snart gripa in.

 

Restaurangens kökschef avled hastigt och Marcus fick erbjudandet att ta över, bara 23 år gammal.

– Jag kände mig trygg som kökschef när det gällde matlagning och att sätta menyer. Men när man är så ung kanske man inte är den bästa personalchefen. Men det gick bra, minns Marcus idag. Jag fick den hjälp jag behövde.

 

Bara några veckor efter att Marcus tagit över i köket recenserades Aqvavit i New York Times där den gavs tre stjärnor. Efter det var inget sig riktigt likt. Uppdragen blev fler och fler, tv-framträdande både som gäst och i egna shower och för några år sedan lämnade han Aqvavit.

 

Det var en turbulent tid. Inom loppet av ett år lämnade han restaurangen, vann den stora tv-showen Top Chef Masters, ansvarade för maten på president Obamas första stora bankett för en gästande statschef och hittade tillbaka till sina rötter i Etiopien.

– Det var tur att jag hade med mig tryggheten från min familj. Det var mycket som hände på kort tid men

det var ju fantastiskt också. Tack vare min syster, som rotat fram alla uppgifter från Etiopien, fann jag min far som jag trodde varit död i decennier – och åtta halvsyskon.

 

I dag har han byggt upp en relation med sin etiopiska familj. Han har också lyckats övertala sin far att låta honom betala systrarnas skolavgifter.

– Det är inte bara att komma ner som västerlänning och bestämma. De är stolta och har sina traditioner och sina strukturer men jag är glad att jag lyckades övertala honom om vad som gäller mina systrars skolgång.

 

Träffade sin kärlek

Kopplingen till Etiopien har blivit ännu starkare sedan han träffade sin hustru, Maya. Också hon kommer från Etiopien, också hon har, åtminstone delvis, vuxit upp i Europa. Arbetet som fotomodell förde henne till New York där hon av en händelse hamnade på Marcus inflyttningsfest i Harlem. Det var kärlek vid första ögonkastet och snart stod bröllopet i Etiopien.

– Det var en fantastisk fest med mat lagade av lokala kockar. Hela byn kom för att fira, alla fick äta kött den dagen och glädjen var stor. Det blev ett minne jag bär med mig för evigt.

 

I dag är Marcus kock på halvtid, företagsledare på kvartstid och inspiratör resten av tiden. Det mesta av den vakna tiden är fyllt med arbete.

– Fast jag ser det inte så. Maten är mitt sätt att leva, jag skiljer inte på arbete och fritid. Och idag är jag så glad över att jag kan dela min tid mellan min restaurang i Harlem, Red Rooster, och mina engagemang i Göteborg och Stockholm. Det var häftigt när mamma var med när min krog öppnade i Göteborg.

 

När man har levt ett liv som Marcus är det inte konstigt att skriva sin självbiografi när man bara är drygt 40.

 

Det har varit en lång resa, från Etiopiska landsbygden via Addis Abeba och Göteborg till Harlem New York.

– Jag vill visa min väg som en inspiration, ärligt med både bakslag och framgångar. Jag ville helt enkelt skriva en bok som jag hade velat läsa som 18-åring. Och jag har lagt ner min själ i den!

 

 

Personligt

Namn: Marcus Samuelsson (född i Etiopien som Kassahun Tsegie)

Ålder: 42 år

Familj: Hustrun Maya Haile och dottern Zoe, 21 från en tidigare relation.

Bor: Harlem, New York, USA

Yrke: Kock, kökschef, företagsledare. Driver restauranger i Sverige och USA samt matportalen Food Republic. Har haft egna tv-shower i USA och vunnit den prestigeladdade Top Chef Masters. Har lagat mat för president Obama och varit engagerad i presidenthustrun Michelle Obamas kampanj för bättre matvanor i USA. Utsågs 2005 till adjungerad professor vid Umeå universitet.

Utmärkelser: Fick som yngsta kökschef någonsin tre stjärnor i New York Times. Blivit utsedd till “New Yorks bästa kock”.

Aktuell: Med nya restauranger i Sverige och sin självbiografi Yes, Chef.