Simstjärnan föddes utan arm och höftleder

Jennie är född utan vänster arm, höftleder och en stor del av lårbenen. Hon har elva stelopererade ryggkotor. Samtidigt är hon en internationell simstjärna med fyra världsrekord!

Simstjärnan föddes utan arm och höftleder

Mamma Mona och pappa Lars har varit ett enormt stöd för Jennie.

 

När Jennie Ekström öppnar ytterdörren hajar jag till. Visst, jag var beredd att möta en rörelsehindrad och kortväxt 21-åring. Ändå blir jag överraskad, Jennie är bara 105 centimeter lång.

 

Men efter en kvart i hennes sällskap har jag glömt alla eventuella skavanker i mötet med en ung kvinna med både inre styrka och charmig utstrålning.

 

Hon är något utöver det mesta – bland annat en av Sveriges mest framgångsrika idrottare.

– Jag är född med Dysmeli, som betyder att man saknar en kroppsdel eller en del av en sådan, berättar Jennie, när vi sitter i vardagsrummet i Vara-villan, där hon bor med sina föräldrar.

– För min del innebär det att jag saknar en arm, höftleder och en stor del av lårbenen.

 

Helt naturligt gör det att Jennie har svårt att gå längre sträckor. Men nu är inte landbacken hennes främsta element, utan vattnet. För när hon hamnar i en bassäng blir hon akrobatisk och snabb som en delfin. Vilket hon inte minst visat genom alla medaljer från internationella elittävlingar.

– Jag har alltid gillat vatten och när jag var tolv tog en kompis med mig till Vara Simsällskap. Jag insåg direkt att simning är en idrott som verkligen passar mig.

 

Redan efter kort tid i simsällskapet fick Jennie vara med och tävla för första gången – då i David Lega Cup i Göteborg. Där kammade hon hem fyra guldmedaljer!

– Det är klart att det kändes toppen. Men det var ett problem. Ända sedan jag var liten har jag haft jobbigt med ryggen och min skolios – och efterhand blev det ännu värre.

 

Så kirurgen var tvungen att steloperera elva kotor i Jennies rygg.

– Det som kändes mest påfrestande efter det var att jag inte fick simma på hela sex månader! Men jag är rätt envis, efter ytterligare ett halvår hade jag kommit ner i gamla träningstider.

 

När hon var 16 år värvades Jennie till svenska landslaget och året efter kvalade hon in till Paralympics i Peking.

– Det var ju jättespännande att få åka till Kina, även om jag inte lyckades nå medaljplats. Men jag placerade mig ändå fyra, femma och sexa i de tre grenar jag ställde upp.

 

Så gick ytterligare ett år och plötsligt började det fullständigt regna medaljer över Varatjejen!

– Först blev det tre guld och tre bronsmedaljer vid EM på Island 2009, senare samma år två silver och två brons i kortbana vid VM i Brasilien. Jag tyckte allt funkade perfekt, för samtidigt slog jag två världsrekord, dels på 150 meter medley och på 50 meter bröstsim.

 

Simstjärnan föddes utan arm och höftleder

21-åriga Jennie har svårt att gå längre sträckor men är samtidigt en av landets främsta handikappidrottare.

 

Det är just bröstsim och medley, där man kombinerar fjäril-, rygg-, bröst- samt frisim, som är Jennies favoritgrenar.

 

Men hur kan idrottare med olika funktionshinder tävla på lika villkor?

– Innan man blir antagen till ett mästerskap blir man undersökt av en hel grupp läkare som går igenom hela kroppen. Sedan blir man indelad i någon av tio olika klasser efter sina skador. Ju lägre klass, desto större funktionshinder. För min del tillhör jag klass 4.

 

I den gruppen har Jennie gjort fullständig succé. Men så ligger också hårt och intensivt slit bakom framgångarna.

– Ja, jag simtränar sex gånger i veckan plus ett pass med styrketräning.

 

Blir det inte påfrestande?

– Aldrig, det är bara kul!

 

Jennies personlige tränare sedan tre år heter Andreas Branell. Han kan bara hålla med om att hans rekordelev är något helt unik!

– Hon är alltid så glad och positiv, och det är fantastiskt att få jobba med henne, berättar han. Ju mer jag peppar henne, desto mer tar hon i. Jag har aldrig någonsin märkt minsta problem tillsammans med henne.

 

Dessutom är hon en jättego’ kompis! Samtidigt är hon ganska ovanlig för att vara tjej när det gäller att göra sig klar efter simpassen. Medan andra behöver kanske 20 minuter, så är hon klar efter sex-sju. Det är fläkt kring Jennie.

 

Andreas kan bara komma på en enda sak som ibland kan vara lite jobbigt med sin vän. Det är att hon ibland är så träningsglad att hon tränar i onödan!

 

För Jennie har simningen naturligtvis betytt enormt.

– Jag har fått jättefina kompisar genom landslaget, vi är ofta och regelbundet på träningsläger tillsammans och vi har otroligt roligt. Samtidigt har jag fått många kontakter med andra funktionshindrade idrottare under alla tävlingar och resorna över världen.

 

Vid sidan av simningen pluggar Jennie till ekonom på högskolan i Trollhättan.

 

Men hur hinner du?

– Jag läser på halvfart. Än så länge är idrotten viktigast.

 

Jennie har många jämnåriga kompisar hon umgås med när tiden tillåter. Dessutom är hon uppskattad bland folket i sin lilla stad – för ett par år sedan blev hon vald till “Årets Varabo”.

 

Familjen har naturligtvis en central plats i Jennies vardag – mamma Mona, pappa Lars och storebror Simon.

– Inte minst mamma har ställt upp under alla år och kört mig till träning och tävling. Dessutom följer ofta hela familjen med som hejarklack på olika mästerskap runt om i världen.

 

Säkert finns de med vid kommande VM i Kanada nästa år.

 

Brukar du fundera på hur livet skulle vara utan ditt funktionshinder?

– Nej, jag har det bra som den person jag är och har ett toppenfint liv. Jag har ju hela tiden chans att utvecklas.

 

En liten tjej med enorm styrka!

Scroll to Top