Vid platsen för brandkatastrofen står idag en minnessten där namnen på alla omkomna finns ingraverade. Bobby miste flickvän och många, många kompisar i branden.
Bobby Stankovic var 16 år och hans liv hängde på en skör tråd. Han vet inte vem som bar ut honom ur brandlokalen, och på den kalla asfalten utanför visade han inga livstecken. Sjukvårdspersonalen lämnade honom och gick vidare. För det var många som ropade på hjälp.
– Jag låg intill min kusin som hade avlidit och en kompis till mig skrek att “Bobby ska inte också dö”. Han började med hjärt- och lungräddning på mig…
Under sommaren och hösten 1998 kretsade det mesta i Bobby Stankovics liv kring handboll. Det var matcher och träning varje vecka. I slutet av augusti började han på gymnasiet, på hotell- och restaurangprogrammet, och sedan tre år tillbaka var han tillsammans med flickvännen Camilla. När allhelgonahelgen närmade sig så skulle fyra vänner arrangera en fest. Först var det tänkt att vara ett mindre födelsedagskalas, men när de hittade en ny och större lokal så växte projektet. Inbjudningar spreds på skolor och runt om i stan.
– Vi visste att det skulle bli mycket folk. Jag var där tidigare på dagen och hjälpte till att bära undan bord och stolar som vi tyckte stod i vägen. Vi ställde dem i utrymmet på baksidan, där nödutgången fanns.
Från början skulle Bobby inte gå på festen den kvällen. Det var handbollsläger i Skövde och Bobby skulle vara tränare för det lag där hans lillebror spelade. Men han blev osams med sin egen tränare och bestämde sig för att stanna hemma. Inte heller flickvännen Camilla skulle vara på festen, men plötsligt ringde hon och sa att hon var på väg mot stan. Bobby mötte henne och tillsammans med ett par vänner åkte de till festlokalen. Klockan var då 23:30. Första larmet till räddningstjänsten skulle komma 23:42.
Började trängas
Eftersom Bobby kände arrangörerna fick han gå före kön. I dörren mötte han Nicki Konstantina som precis var på väg ut för att åka hem. Bobby och Nicki hade varit vänner sedan flera år och hon tyckte inte att han skulle gå in.
– Jag och mina kompisar tyckte inte att det var så bra, många var yngre än oss och det var väldigt trångt. Man kunde knappt ta sig fram och utanför stod en lång kö för att få komma in, säger Nicki.
Men Bobby och Camilla gick in och fortsatte uppför trapporna. Han lämnade henne i baren medan han själv gick mot utgången igen för att prata med vännerna om vad som hänt. Någon hade bråkat för att de inte ville betala inträdet på 40 kronor. Då märkte han att många började tränga sig för att komma ut. “Det brinner” sa de.
– Jag trodde inte att det var så allvarligt utan vände tillbaka in för att hämta Camilla. Hon stod kvar vid baren och jag höll om henne i sidan.
– Precis då öppnas dörren till nödutgången och kolsvart rök väller in i lokalen, som en explosion. Jag hör hur människor skriker och ropar på hjälp, man ser inte handen framför sig. Jag och Camilla går längs väggen, men det är trångt och plötsligt känner jag hur hon glider ifrån mig i mörkret och försvinner.
Det var bland alla bord och stolar i nödutgången som branden började. Det var så varmt att trappräcket i järn började smälta och hängde som ett rep mellan stolparna. Räcket finns kvar som en påminnelse idag. När nödutgången öppnades fick elden nytt syre och tog fart. Värmen och röken var outhärdlig. Ibland kom en frisk fläkt från ett öppet fönster som satt drygt två meter upp. Många försökte ta sig ut den vägen trots att det var fem meter till marken nedanför. Bobby märkte att han inte kunde gå på golvet utan att trampa på någon som låg där och i nästa ögonblick föll han själv ihop och förlorade medvetandet.
Bobby Stankovics kläder var hela när han blev utburen från brandlokalen, därför upptäcktes hans brännskador på kroppen först när han kom till Kungälvs sjukhus. Det blev snabb transport till Brännskadeenheten på Linköpings sjukhus istället.
När han vaknade igen låg han på Kungälvs sjukhus, men flyttades snart till Linköping på grund av sina brännskador på rygg, stjärt och ben. Där fick han stanna i två månader. Han hade aldrig kontakt med elden, men det blev så varmt i lokalen att han stektes. Som en köttbit i en ugn, brukar han säga.
Nicki Konstantina hade hunnit åka iväg med spårvagnen, men snart ringde telefonen och hon vände och tog sig till Sahlgrenska sjukhuset som så många andra. Eftersom det mestadels var ungdomar från förorten så kände nästan alla varandra. De första veckorna efteråt träffade hon sina vänner dag som natt, de pratade minnen, skrattade och grät. Stödinsatserna från olika håll var närmast gränslösa i början. Fritidsgårdarna höll öppet dygnet runt, de lagade mat och såg till att ungdomarna åt något. Kommunen ställde upp med stödgrupper, pengar och samtalsterapeuter.
– Sedan kom alla begravningar. Ibland var det två begravningar om dagen. Jag var inte med om själva branden, men det har påverkat mig mycket att drabbas av sådan sorg så tidigt i livet, säger Nicki.
Bobby förstod snabbt att Camilla var en av dem som inte hade klarat sig. Han kände det på sig. När han kom ut från sjukhuset fick han och andra som var i samma situation i princip en påse mediciner i handen för att kunna sova och klara dagen. Det han varit med om hade berövat tryggheten och han tappade snart fotfästet.
Flera av ungdomarna började knapra på pillren och utvecklade ett beroende. Bobby, handbollskillen, var borta. Han blev hård, drogs med i dåliga umgängen och tillät sig inte känna efter.
– Redan ett år efter branden tyckte jag att det hade gått lång tid. Det är över nu, släpp det och gå vidare, sa jag flera gånger.
Måste välja väg
Livet blev vildare. Några år senare krockade Bobby i hög hastighet med en bil. Då insåg han att han måste välja en annan väg. Han var trött och rädd.
– Jag kände att jag behövde en bra tjej för att lugna ner mig och Nicki hade funnits länge i mitt liv, säger han.
Det hade funnits kärlek mellan dem sedan en tid tillbaka. De gifte sig, fick sonen Goran och blev en liten familj, men det skulle ändå dröja till 2008 innan Bobby bröt helt med sitt vilda förflutna och valde det friska livet. Då föddes dottern Julia och det fick honom att bestämma sig. Det hade också gått tio år sedan brandkatastrofen och Bobby insåg att han faktiskt hade överlevt och att det var hans skyldighet att försöka göra något gott av det som hänt.
– Allt det stöd som sattes in direkt efter diskoteksbranden kom alldeles för tidigt, för vissa var det kanske bra, men för de flesta så gick det alldeles för fort. Man hamnar i olika faser, säger han.
När Bobby låg på sjukhuset den första tiden fanns det många kuratorer, psykologer och poliser i närheten, men han orkade inte prata med dem. Han visste inte vad han skulle säga. Då hjälpte en sjuksköterska honom att få kontakt med brandmannen Lasse Gustavsson som själv blev svårt bränd i en arbetsplatsolycka i Göteborg 1981. Sedan dess har Lasse varit en viktig person i Bobbys liv. Även Ulla Åsberg, som då var Nickis lärare, har betytt mycket för Bobby. Liksom journalisten Eva Heyman som skrev ett reportage om honom i Göteborgsposten och som sedan behöll kontakten. Dessa tre var Bobbys länkar in i det friska livet under de tio mörka åren och det visar att människor som räddar liv inte bara finns i sjukvården.
Brutal påminnelse
I dag jobbar Bobby på en fritidsgård i Göteborg, med ungdomar som är i samma ålder han själv var i när branden skedde. Han känner att han bär på så mycket kunskap som måste berättas. När det blir tillfälle åker han runt och pratar på skolor om hur det var. Än idag känner många ungdomar någon släkting eller kompis som var med eller som omkom. Platsen är idag en minneslokal dit man kan komma och försöka förstå hur många 63 unga människor är.
När terrorattentatet i Norge skedde sommaren 2011 blev det en brutal påminnelse för Bobby. Den här gången var det 68 unga människor som dog på Utøya. Brandoffrens anhörigförening, BOA, erbjöd sig att hjälpa till. Likheterna var många, som att föräldrar skickade iväg sina unga för att ha roligt och att de sedan aldrig kom tillbaka, att de överlevande känner skuldkänslor för dem som inte klarade sig.
– Den första tiden hamnar man i chock, men den skyldige greps och nu när rättegången är över så kommer en helt ny fas för dem, liksom det var för oss, när de ska börja leva igen. För mig blev det väldigt konstigt. Det är mycket jag ångrar, men samtidigt känner jag att det som hänt gör mig till den jag är och det känns bra att vara Bobby idag, säger han.
Familjen med barnen Goran, 9, och Julia, 4, betyder allt för Bobby Stankovic idag. Hustrun Nicki Konstantina var också med den kvällen, men hann precis lämna festen innan branden utbröt natten till 30 oktober 1998.
