Maj Sjöwall: Otänkbart att fortsätta utan Pelle

– Jag är inte ett dugg orolig för att böckerna ska kännas omoderna nu när de ges ut på nytt, säger Maj Sjöwall. Men aldrig kunde vi ana, när vi började skriva dem för snart 50 år sedan, att de skulle vara intressanta än idag!

 

På övre däck stod amerikanskan och skojade glatt. Hon var ung och vacker, och hade en klänning med sommarens alla blommor. På däcket under stod en annan kvinna, och hon puffade sin sambo på armen och viskade:

– Hon blir perfekt. Henne ska vi mörda.

 

Så började en lång och framgångsrik karriär på brottets bana.

 

Kvinnan på undre däck hette Maj Sjöwall, och hennes man var Per Wahlöö.

 

Platsen var fartyget Diana, det sista svenska fartyget som drevs med ånga i reguljär trafik, som i svag bris och sommarregn tuffade fram längs östra Götalands gröna idyller på Göta kanal.

 

Amerikanskan på övre däck skulle aldrig få veta vilket öde som tänktes ut för henne. Aldrig någonsin kan hon ha anat att hon fick namnet Roseanna McGraw och dog en grym död.

 

Allting började med Sjöwall och Wahlöö. De skapade den moderna kriminalromanen.

 

Böckerna blev klassiker, och efter dem väller floder av svenska deckarframgångar över världen.

 

Maj Sjöwall blev Sveriges första deckardrottning, självaste urmodern till Liza, Camilla och alla andra prinsessor.

 

Ges ut med bonus

Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev tio deckare tillsammans. Den första var Roseanna, som kom 1965, och den sista blev Terroristerna, som utgavs tio år senare.

 

I höst, 47 år efter debuten, kommer hela bokserien ut på nytt.

– Min gamla kompis Ann-Marie Skarp tyckte det var dags. Hon är chef på Piratförlaget och de tog över rättigheterna från mitt gamla förlag, berättar Maj Sjöwall.

 

Det blir bonussidor i nyutgåvan, där läsarna får de handskrivna manussidorna som författarparet därefter skrev ut på skrivmaskin och skickade till tryckning. Förorden är skriva av Henning Mankell, Jo Nesbø, Anne Holt och andra stjärnor i deckarbranschen som inspirerats av Sjöwall-Wahlöö.

– Jag är glad att en ny generation kan läsa våra böcker. När vi började skriva serien för snart 50 år sedan kunde vi inte ana att de skulle vara intressanta än idag, säger Maj Sjöwall.

 

Martin Beck, den godmodige kommissarien som kopplar av med att bygga båtmodeller vid köksbordet, är hjälten.

 

Honom har vi sett i många skepnader på film: Keve Hjelm, Walter Matthau, Gösta Ekman, Carl-Gustaf Lindstedt och, i de senaste, Peter Haber.

– För mig är det Carl-Gustaf som är Martin Beck. Vi tänkte att kommissarien skulle vara just så när vi skrev, berättar Maj Sjöwall.

 

Carl-Gustaf Lindstedt som Martin Beck.

 

Lindstedt spelade Beck i Bo Widerbergs film Mannen på taket (som bygger på boken Den vedervärdige mannen från Säffle), enligt många den bästa – och dyraste – svenska thrillerfilm som någonsin gjorts. Där finns bland annat den klassiska scenen när polishelikoptern kraschar över taket till en herrtoalett på Odenplan i Stockholm.

 

Filmen blev en så stor publiksuccé att Widerberg planerade fler Beck-filmer, avsedda för utländsk publik.

– Carl-Gustaf skulle ha huvudrollen i de filmerna också, men han var inte så duktig på engelska så alltihop sprack.

 

Maj Sjöwall tycker egentligen inte om att kallas deckardrottning.

– Vi hittade på ett recept. Nu för tiden är det många som skriver sina böcker efter det receptet. Det blir inte så lyckat alla gånger.

 

Läser du deckare?

– Sällan, och för det mesta bläddrar jag bara utan att läsa till slutet.

 

Varför då?

– Många handlar mest om hur de hämtar på dagis, hoppar från säng till säng, dricker kaffe och bråkar med kolleger. Jag tappar intresset.

 

Är det några du gillar?

– Leif GW Persson är bra. Åsa Larsson också. Håkan Nesser skriver bra, men hans historier är för otäcka.

 

Och de andra storsäljarna?

– Det mesta är bedrövligt, tycker jag. Jag kan inte begripa att Camilla Läckberg säljer så mycket böcker.

 

Skildra samhället

Maj Sjöwall har hunnit bli 77 år. Vi träffas i hennes ateljé på Söder i Stockholm. Huset är från 1700-talet, ett gammalt brännvinsbränneri. Där sprittunnorna stod på innegården prunkar numera rosor och lupiner, och ett gäng konstnärer delar på vårdnaden.

 

Brottets bana började för er ombord på Diana?

– Ja, jag upptäckte den där glada turisten, och så fick vi idén att skriva en brottsroman med utgångspunkt från henne.

 

Varför valde ni att skriva deckare?

– Det skulle vara ett brott med. Men handlingen skulle vara större än så. Vi ville skildra samhället vi levde i.

 

Hur såg det samhället ut, för nästan 50 år sedan?

– Socialdemokratin höll på att braka ihop. Det var inte Brantings eller Erlanders Sverige längre. Palme inbillade folk utomlands att den svenska modellen innebar att vi kunde kombinera socialism och kapitalism, och det höll inte Pelle och jag med om.

 

Var böckerna ett politiskt projekt för er?

– Ja, både Pelle och jag var marxister, till och med medlemmar i CH Hermanssons kommunistparti, och vi ville göra världen lite bättre. Vietnamkriget pågick de åren. Vi marscherade med ungdomarna mot amerikanska ambassaden i Stockholm och skrek slagord. Det fanns en upprorsanda. Vi skrev underhållningslitteratur som samtidigt var samhällsanalys.

 

Vad ville ni beskriva?

– Hur polisen jobbade. Jag tycker egentligen inte om att Martin Beck hamnar i fokus, för polisens arbete är ett lagjobb. Samtidigt kunde vi kritisera rövarkapitalismen, miljöförstörelsen, militariseringen av polisen. Och förstås Vietnamkriget. Vi ville hålla upp en spegel mot problemen i dåtidens Sverige.

 

Blev ni förvånade när böckerna blev storsäljare?

– Vi blev glada, förstås. Per och jag hade sagt upp oss från fasta jobb som vi vantrivdes med, för att satsa på att skriva tillsammans. Det hade inte funnits några svenska deckare där polisarbete skildrades tidigare. Maria Lang och Stieg Trenter, som var före oss, hade andra hjältar än poliser.

 

Varför blev det bara tio Beck-böcker?

– Vi hade planerat det så. Böckerna skulle vara en enda lång roman. Karaktärerna skulle få leva sina liv och utvecklas under de tio åren.

 

Jobbade på natten

Maj Sjöwall och Per Wahlöö möttes sommaren 1962. Hon var 27, ensam mamma med sexåriga dottern Lena, journalist och tecknare på veckotidningen Idun. Han var nio år äldre, gift, politisk reporter på Folket i Bild, rödglödgad kommunist som blivit utsparkad från Spanien av Franco.

– Vi brukade sitta på Tennstopet i gamla Klarakvarteren med kompisar, Slas och Per Rådström bland andra, och vi kunde inte hindra att det hettade till mellan oss. Jag tyckte inte om det i början, Pelle hade ju fru och en dotter. Men det blev vi ändå.

 

De fick 13 år tillsammans. Nio månader efter att Pelle kommit med sin kappsäck och flyttat in hos Maj föddes sonen Tetz. Livet, arbetet och kärleken gick ihop.

– Vi jobbade på nätterna. När vi ätit middag, ungarna sov och det var tyst i lägenheten. Vi satt på varsin sida av vårt stora skrivbord och skrev varsitt kapitel. På så sätt hade vi koll på helheten så att allt stämde.

Sjöwall-Wahlöös deckare skrevs i en tid när allt var annorlunda mot nu. Inga mobiltelefoner; spanarna måste ha tioöringar i fickan och hitta en telefonautomat när de skulle ringa högkvarteret och rapportera. Inget DNA, inget internet. I Roseanna skickar Martin Beck brev till kollegan i USA för att få viktiga uppgifter om den försvunna kvinnan. Han fick vänta tio dagar på svar. Polischeferna hade titlar som stadsfiskal och landsfogde.

– Jag är inte ett dugg orolig för att böckerna ska kännas omoderna när de ges ut på nytt. De speglar den tidsanda de skrevs under, säger Maj.

 

De ville göra världen lite bättre, de skrev underhållningslitteratur, men ville att den samtidigt skulle vara en samhällsanalys. Maj och Per fick 13 år tillsammans, och under tiden hann de skriva tio Beck-deckare.

 

Före böckerna försörjde de sig med översättningar. Bland annat gav de svensk text åt deckargurun Ed McBain.

– Vi gillade hans språk, kort och rappt, och blev inspirerade. Vi jobbade mycket med orden i våra böcker. Det skulle vara lättläst. Vi hade roligt, tänkte lika, hade samma humor, och var för det mesta överens.

 

De sista två böckerna skrev de i Spanien, och då hade sjukdomen börjat äta Per Wahlöö.

– När Terroristerna kom ut var Pelle redan död. Han blev bara 48 år.

 

Förlagen tryckte på Maj Sjöwall. Hon kunde väl skriva själv, fortsätta på succén.

– Jag ville inte. Det var otänkbart för mig att skriva utan Pelle. Författande är ett väldigt ensamt jobb, och jag ville inte sitta ensam instängd i en ostkupa av tankar och intriger.

 

Hon började med översättningar igen. Fick uppdrag av bland andra gamla väninnan Ann-Marie Skarp. Flera av norskan Anne Holts kriminalromaner har hon format till svenska.

– Nu ägnar jag mig mest åt att vara pensionär och ta hand om barnbarnen. När Pelle och jag jobbade så reste vi mycket, och jag hade ständigt dåligt samvete för barnen. Nu betalar jag igen.

 

Beck lever vidare

Deckardrottningen har visserligen abdikerat, men Martin Beck fortsätter att lösa fall på film och i tv.

– Jag sålde våra figurer till filmen. När det är filmpremiär brukar jag bli bjuden. Det är andra slags brott nu för tiden. Ryssmaffia, pedofiler, ekonomiska skurkar och internationella ligor fanns knappt då vi skrev. Det är hyggliga polisfilmer, men jag tänker inte på våra böcker när jag ser dem.

 

Beck, hårdingen Gunvald Larsson, den eftertänksamme Rönn och alla andra i gänget tillåts inte alltid göra som filmmakarna vill.

– De är mina, och de som skriver filmmanus brukar fråga mig ibland. De ville göra Gunvald Larsson till smyghomo. Då sa jag nej. Däremot sa jag ja när de lät honom ha ett eldigt kärleksäventyr med en kvinna på Zanzibar. Det behövde han.

 

I de senare filmerna spelas Gunvald Larsson av Mikael Persbrandt – och Maj Sjöwall tycker att han gör det bra.

– Men han liknar inte “vår” Gunvald. Den vi beskrev var en taxichaufför som körde oss från krogen en gång. Han var stor och blond och hade mycket hår på översidan av händerna. Vi bjöd upp honom på kaffe och tittade närmare på honom. Men han fick aldrig veta varför. Vi plockade folk ur vår omgivning för att skapa poliskollektivet.

 

En del är kvar, andra har kommit till. Som Becks rödhårige granne med stödkrage. Skådisarna Peter Haber och Ingvar Hirdwall tar sina stänkare (på balkongen på sjunde våningen vid Bergsundsstrand 31 i Stockholm, om någon undrar).

– Det är roligt. Pelle och jag hade inte kommit på det!

 

Personligt

Namn: Maj Sjöwall.

Ålder: 77 år.

Känd för: Kriminalromanerna med Martin Beck, som hon skrev med sambon Per Wahlöö (död 1975).

Genombrott: Med Roseanna 1965. Bokserien ligger på 15:e plats i The Times lista över historiens bästa deckare.

Familj: Sönerna Tetz, 49, och Jens, 46, båda i filmbranschen, med Per Wahlöö, och dottern Lena, 56, konstnär, från ett tidigare förhållande. Fem barnbarn.

Bor: På Söder i Stockholm.

Aktuell: Deckarklassikerna ges ut igen i höst.