Åsa Larsson: Mina barndoms somrar var fyllda av mormors kärlek

Åsa har bott i Uppsala, Stockholm, Nyköping och trivs nu bra i Mariefred. Här njuter hon av sommarledighet med vackra Gripsholms slott i bakgrunden.

Mellan fyra och sju på morgonen, när barnen och hunden sover, sitter Åsa Larsson vid datorn i huset i Mariestad och ger liv åt Rebecka Martinsson. Rebecka är kammaråklagare och möter ondska och svek, skuld och död, i de allra nordligaste delarna av vårt land.

Snacka om intrig! Din färska kriminalroman Till offer åt Molok börjar med att ett människofinger hittas inuti en skjuten björn. Sedan uppfinner du ett intressant kärleksliv för Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm och knyter till slut ihop alla trådarna. Hur fick du till det här?

– Ärligt talat körde jag fast. Jag fick skrivkramp för första gången, kanske av vånda inför att göra om Kirunas stora man. Men en helgmorgon var jag med min son på simträning, vi var båda trötta och sura. Leo gjorde allt utom att simma, fuskade med simtagen, knöt om badbyxorna och jag kände mig som en riktigt dålig förälder. Då plötsligt ramlade handlingen ner i huvudet på mig. Från början till slut. Jag har berättat det här så många gånger, så när jag är åttio har säkert berättelsen byggts på med att taket till simhallen öppnade sig och en duva sänkte sig ner!

Vi gör en ny intervju då. Åsa, recensenterna älskar dig! De berömmer inte bara handlingarna utan också dina beskrivningar av trakterna kring Kiruna. Ett kargt landskap med karga människor. Är berömmet viktigt?

– Det är klart att det är. Men det är kritik jag minns längst. Jag är skör innerst inne, jag blir jätteledsen om någon sparkar mig ner i gruset.

Men hallå, dina böcker finns i trettio länder, några har blivit film. Klart att du blir stolt över att tänka på det.

– Visst, men jag går ju inte och funderar så. Jag tänker på sånt som att jag lovat Leo att ha kreativt skrivande för hans klass, och så har det plötsligt blivit maj och hur ska jag hinna?

Kom igen, du har blivit inbjuden till en bokmässa i Colombia. De läser om din huvudperson Rebecka Martinsson i Colombia!

– Asch, jag har inte så stor läsekrets utomlands. I Colombia är det nog bara förläggaren. Och hans mamma. Kanske någon till. Miljön i Norrbotten känns förmodligen exotisk. Spanien är det land böckerna säljer mest, faktiskt ligger jag fyra på boktoppen där. Jätteroligt!

Du har sagt i en intervju att du är ett “studieresultat”. Dina föräldrar reste till Uppsala för att studera, som de första i sina familjer. De träffades där och när du var fyra flyttade de tillbaka till Kiruna. Rebecka Martinsson är också hemvändare. Längtar du till Kiruna?

– Ja, alltid. Förutom i maj kanske. Då snöar det där, maj är ingen rolig månad. Men annars, så… Jag flyttade till Uppsala för att studera och träffade barnens pappa. Det fanns inga jobb för oss i Kiruna. Idag är barnen rotade här och Mariefred är en vacker stad där alla känner alla. Vi trivs bra.

Men vad är det du längtar efter?

– Naturen, skogen, myrarna. Det finns en evig känsla i skogen, det är likadant överallt, lätt att gå vilse. Där finns en lätthet, träden är inte tunga utan mest skira, små björkar, smala tallar. Jag saknar snön, vårvintern, midnattssolen, kulturen. Jag saknar kynnet.

Kynnet? Hur menar du?

– Kvinnorna tar mycket plats och har ett högt tonfall. De skämtar hårdare, har en tuffare humor. Det gör att jag trampar i klaveret här nere emellanåt. Jag är tryggare med tonen uppe i norr.

Varför har det blivit så?

– Kiruna är ungt, har bara funnits i 112 år. Man levde ett hårt nybyggarliv, det var inga veka fröknar som flyttade dit, utom möjligtvis en och annan skolfröken. Det var kvinnor som klarade att tvätta gruvtvätt i vintervakar. De var starka och tog plats, det har gått i arv.

Männen då?

– Det finns en machokultur, män ska klara av verktyg och vara händiga. De är tystlåtna, har ett vemod i sig. Men det är karlar som står ut med starka kvinnor.

Hur var din barndoms somrar?

– Vi var hos mormor och morfar i byn Kurkkio på somrarna och helger och lov. Kurkkio ligger på båda sidorna av Torneälven, i Pajala kommun. Alla mostrar och morbröder kom också dit för att hjälpa till med det lilla skogs- och jordbruket. Jag lekte med mina kusiner, vi var som ett stort rövargäng som barfota sprang fritt. Det blev trångt i huset, jag delade ena utdragssoffan i magasinkammaren med moster Iris, och minns inte vem som hade den andra utdragssoffan. Vi drack mjölk från korna, åt fisk från älven och bär från skogen.

Din bokhjältinna Rebeckas döda farmor, som vakar över henne, lär till 98 procent vara din mormor Theresia. Hur var hon?

– Jag älskar mina föräldrar, men det var mormor som betydde allra, allra mest för mig. Hon lekte aldrig med mig, det hann hon inte. Hon arbetade hela tiden och jag följde med. När mormor handmjölkade kammade jag pannluggarna och svansarna på fjällkorna. Jag var alltid med och aldrig i vägen. Mormor älskade mig villkorslöst. Hon började som piga när hon var tolv, fast läraren ville hon skulle läsa. Men sex av mormors sju barn kom att ta examen vid universitet.

Mormor Theresia betydde allra mest för Åsa när hon var liten.

Hur såg det ut på gården?

– Då mamma var liten var det väglöst land. När jag växte upp gick en grusväg genom byn. Huset var gult och marken sluttade ner mot ängarna vid älven. Ute i älven fanns en ö där kalvarna gick på sommarbete. Kusinerna och jag brukade simma ut dit och tjuvrida på kalvarna. Och vi tuggade kåda från de gamla granarna, det smakade starkt.

Varför blev du skattejurist?

– Jag har lätt för matte. Jag förstår logiken snabbt. Kurskamraterna på universitetet sa att jag borde diagnosticeras! Jag gillade verkligen mitt jobb på länsrätten. Det var härligt att få en fet akt med koncernbalansräkningar, se rådmannen bli grönblek av pappershögen och själv kunna snegla på akten och tänka “du skrämmer mig inte, jag äger dig!”

Vad har du för planer i sommar?

– Jag är på sommarledighet och slår igen min kalender. Men fantasin får arbeta fritt, jag har den sjätte och sista boken om Rebecka Martinsson framför mig. Jag rider på min häst, tänker vandra en del av vackra Sörmlandsleden och vara ute i vår lilla båt. Och fortsätta renoveringen av vårt hus, barnen tror nog att det blir klart lagom tills de ska flytta hemifrån!